Ja, så sa jag när jag kom hem från retreaten. För när man stannar upp hinner man känna efter och då kanske man känner sånt man inte skulle vilja känna av. Så där som hur gräsligt trött jag är.
Så länge allting snurrar på går det bra. Man gör det man ska och checkar av sin to-do-lista. Jag är ändå väl medveten om att man inte orkar hur länge som helst. Har man för högt tempo och för mycket att hinna med så slutar det vanligtvis med ett tvärstopp och en stort brak in i väggen. Ändå ville jag inte riktigt stanna upp och känna efter just nu. Jag orkade inte känna efter.
När jag tänker efter hur mitt senaste år sett ut är det inte alls konstigt att jag är uppe i varv och har svårt att stanna upp. Det är ännu mindre konstigt att jag är trött. Man behöver bara kasta en blick på årskrönikan som måste delas upp i två delar för att den var så omfattande att förstå att jag kanske behöver ett lite lugnare år nu.
Jag tror faktiskt att det blir ett lugnare år. Att vara tf. kaplan i Houtskär ger mig möjlighet att fokusera på ett uppdrag, på ett område. Det är mycket nytt att sätta sig in i, men ändå känner jag att hjulen kanske snurrar aningen långsammare där än på många andra ställen. Jag hoppas och tror att det ska finnas tid att fokusera och fördjupa, inte bara rusa på och göra allt från hand till mun hela tiden som jag ofta känt att jag gjort det senaste halvåret.
Så sist och slutligen får jag väl bara konstatera att det är farligt att inte stanna upp. Vi behöver det alla ibland. Att stanna upp och reflektera och utvärdera är viktigt. Några dagar på Snoan kan göra susen!
Det här var min tredje retreat på Snoan. Jag börjar bli van, men jag är fortfarande inte säker på om det är riktigt “min grej”. Så just därför måste jag nog åka dit igen. För det är ett speciellt ställe, det kommer man inte ifrån.
Kolla bara in bilderna! (Klicka på dem så blir de stora)
Visst var det ett nästan magiskt vackert Snoan jag fick besöka, tycker du inte?