Jag tänker på de som är saknade i norska fjällen. Jag känner dem inte och jag läser att de med största sannolikhet är döda. Ändå vet jag att det lever en liten gnutta hopp, ända tills motsatsen är bevisad. För under sker.
Under kallar vi det som går mot all logik, allt förstånd. Det där som händer, trots att det inte borde vara möjligt. Det finns en som inte begränsas av vad som är logiskt och möjligt. Det finns en som kan göra också det som ingen annan kan.
För Gud finns det inget som är omöjligt. Han övervann döden.
Ändå är det så många som dör och vi som står kvar frågar oss varför? Det är en fråga vi inte får svar på, men ändå frågar. Vi blir arga och ifrågasätter Guds omdöme. Varför skulle just vår kära dö? Varför tog livet ifrån den som ännu hade så mycket kvar att ge? Varför just nu?
När inga svar finns att få, måste man få rasa av sig sin ilska innan man kan stilla sig och acceptera faktum. Somliga kan eller vill aldrig acceptera faktum.
Ikväll ber jag för alla som saknar någon. Jag ber för alla som skriker ut sitt varför mot den ödsliga rymden, utan att få några svar. Herre var du nära oss alla och vagga oss i din famn tills vi gråtit klart. Amen.