Ibland drabbas jag av tvivel. Jag tvivlar på mig själv. Jag tvivlar på att jag ska ha något vettigt att säga. Ibland känns uppdragen stora och jag själv så liten och obetydlig. Det är väl kanske ganska vanligt, att man ibland drabbas av tvivel. Då behöver man plocka fram alla uppmuntrande ord man någonsin fått och suga på dem som på söta karameller. Om inte det räcker får man bara ödmjukt böja huvudet i bön och be om hjälp. Fast egentligen borde kanske ordningen vara den motsatta. Bön först, uppmuntrande karameller sen.
De senaste dagarna har jag gått och tuggat på uppdraget att säga några väl valda ord vid konserten i Kimito kyrka nu ikväll. Det är Raseborgs manskör som sjunger och så ska Finlands lucia delta. Jag gissar att kyrkan kommer att vara välfylld. Av någon underlig orsak känns det som ett stort tillfälle, fast det egentligen bara är ett tillfälle bland andra. Underligt.
Så som det är för de flesta i kyrkans tjänst i december har det varit bråda dagar med många uppdrag. Då blir det ibland ont om tid att sitta ner i lugn och ro för att fundera ut vilka de väl valda orden är. Igår hittade jag ett par timmar mellan uppdragen då jag kunde sitta ostörd och skriva. Jag läste dagens evangelium och plötsligt fanns orden där. Det blev ett tal, en andakt – åter en gång! Tänk vilken nåd.
Om du inte satt i bänken i Kimito kyrka ikväll och ändå vill veta vilka ord jag hittade, så kan du läsa mitt tal genom att klicka här.
Hej! Hittade till dig av en tillfällighet när jag sökte efter något, minns inte vad, men gillade vad jag fann! Efter 25 år som präst så brukar jag säga att det finns en särskild nåd för predikanter. Just det att det blev nåt – ännu en gång. Andra må tro att det är erfarenhet, vana, upparbetade skills, men så många gånger jag upplevt att det är ett mirakel. Det blev en predikan igen!
Så roligt att höra att du hittat hit!
Det är nog sannerligen Andens verk och en nåd att det blir en ny predikan gång efter gång!