Genom texten i förra inlägget kom jag att tänka på hur saker vi säger kan bli så otroligt betydelsefulla för andra. Som just de ord ungdomsarbetsledaren sa om mina tårar. Jag undrar om hen ens minns att de orden blev sagda?
Eller som den gången när jag bjöd på födelsedagstårta i studenternas kafferum Mysis, trots att jag avskydde att fylla år. För jag älskar däremot att bjuda på tårta. En kille kom in, fick höra att jag inte ville bli gratulerad, men att han gärna fick hugga in på tårtan. Han replikerade att han visst tänker gratulera mig för det är ju en bedrift att åter ha klarat sig genom ett år! Ja, den exakta ordalydelsen har jag glömt, men han fick mig att tänka helt annorlunda kring att fylla år. Han tog bort min födelsedagsångest med den enda repliken!
Själv minns jag att jag blivit tackad för ord jag sagt någon gång för rätt länge sen. De orden hade betytt så väldigt mycket för personen som tackade. Själv hade jag inte det minsta lilla minne av att jag skulle ha sagt något över huvud taget.
Nog är det ju märkligt ändå, hur mycket våra ord kan betyda. På samma sätt är det med ord som sårar. Det kanske bara var en replik vi slängde ur oss utan eftertanke och utan att senare minnas orden alls. Ändå kanske de sårat och skaver som en kniv i ryggen på någon, flera årtionden senare!
Men hur ska vi veta hur våra ord landar i någon annan? Vi kan vara försiktiga med våra ord och säga dem med eftertanke, men vi kan inte veta vad de leder till. Vi är tvungna att släppa våra ord fria och bara be och hoppas att de landar mjukt och blir till någon annans fina minne.
Ett minne lika fint som den här kissen är i mitt.
Bilden har inget med texten att göra, men det är ju alltid trevligt med en bild, eller hur?