Idag åkte jag och kantorn tillsammans till Hitis. I bilen hinner man prata både det ena och det andra. Det är bra att hinna umgås och lära känna varandra. Det är bra att hinna diskutera ihop sig och planera för kommande arbetsuppgifter. Det är skönt att inte alltid behöva köra själv överallt.
Idag fick jag också höra några ord som värmde mitt hjärta. Jag sa åt kantorn att det har känts som om det mesta jag gjort sedan jag började jobba som präst har gått ur hand – i mun. Det vill säga jag har inte haft nån vidare framförhållning och det mesta har jag fått förbereda ganska strax innan respektive arbetsuppgift. Ibland har jag inte ens riktigt hunnit eller orkat förbereda mig så väl som jag skulle vilja, om ens just alls. På nåt sätt har jag ändå klarat mig så här långt.
Då sa kantorn att han inte märkt av något, utan att det verkat som att jag nog alltid tänkt igenom det jag gjort.
Tänk vad några få ord kan lägga sig som bomull kring en. Det kändes oändligt skönt att få höra att det åtminstone verkar som om jag vet vad jag håller på med.
Samtidigt vet jag att min långa erfarenhet som vaktmästare är en guldgruva för mig idag. Många saker har jag redan sett och hört, om än från en lite annan vinkel. Igår kunde jag galant instruera bärarna hur de skulle bära ut kistan från kyrkan när vaktmästaren inte var i närheten. Idag kunde jag luta mig tillbaka på att jag hört liturgin så många gånger att melodierna sitter i ryggraden även när jag står med handbokens noter framför mig och undrar ”hur var det den här melodin gick nu igen?”. Jag följde de första tre noterna och plötsligt kunde jag hela melodin i alla fall.
Å ena sidan buren av erfarenheterna, å andra sidan buren av att få vara ett redskap i Guds hand. Tacksam är jag för att vara buren.