Nu under juli-augusti är jag anställd för att vara en extra resurs i skärgården. Som man kunde läsa i Kyrkpressen förra veckan har Väståbolands svenska församling och Kimitoöns församling fått extra medel av Kyrkostyrelsen för att bättre kunna betjäna den massivt ökade befolkningen i skärgården under sommaren.
Skärgårdsförhållandena är speciella. Avstånden är kanske inte så långa när man mäter kilometer på kartan men i verkligheten kan det ta många timmar med båt för att nå fram. Dessutom får man alltid räkna med väder och vind. Samtidigt är det en fantastisk förmån att få röra sig i skärgården! Det är underbart vackert på havet mellan kobbar och skär. Att jag valde att ge bloggen namnet Pastorn och Havet är ingen slump. I skärgården är havet alltid nära.
Förra lördagen hade jag en fantastisk dag. På förmiddagen regnade det ordentligt och åskade en stund, men framåt eftermiddagen klarnade det i och det blev en fin dag att fira kärleken. För mitt uppdrag för dagen var att åka ut till två öar för att viga och välsigna äktenskap. Det var min första vigsel så lite spänd var jag nog, men bara alldeles lite. Premiärnerver – you know.
Jag börjar bli bekant med taxibåtsföretagaren och hans son. De har skjutsat mig lite hit och dit vid det här laget. Den här gången var det lite spännande för sonen då det inte fanns någon brygga att ta i land i, utan jag fick hoppa i land på klipporna. Bra gick det också.
Man kan komma inför Gud och be om välsignelse över sitt äktenskap på olika sätt. Den här gången blev det aningen olika inramning på de två förrättningarna. Ena ute på klipporna, andra i en karg verkstad som påminner om ett kapell. Båda stunderna präglades ändå lika mycket av helig närvaro.
Återfärden blev i en öppen båt på ett stilla hav. Härligt att få känna den salta vinden i ansiktet! Den här dagen hoppas jag att jag kan plocka fram ur minnet varje gång livet känns motigt och trist.