I morgon blir det konfirmation. Det känns lite overkligt att jag, lilla jag, ska konfirmera de 29 härliga ungdomarna som jag delat lägergård med i nästan två veckor. Fast, det kändes overkligt att jag skulle sköta undervisningen på lägret också. Kanske det är så det känns när man är nybliven präst? Lite overkligt?
Jag har förberett mig och gått igenom konfirmationsmässan och skrivit predikan. Ännu ska jag fundera ett eller två varv ännu innan jag går och lägger mig. Det är onekligen lite spännande att ha hela kyrkan full av folk i morgon. Människor som förväntar sig att jag ska ha koll på allting. Det ska jag ju också ha, så det gäller att jag förbereder mig grundligt.
Att konfirmationen i morgon blir min sista arbetsuppgift i det här uppdraget gör det kanske lite extra känslosamt. En och en halv månad har jag hunnit arbeta i Väståbolands svenska församling. Det känns som ett ögonblick och en evighet på samma gång. Den stora fördelen med att få rycka in på min gamla arbetsplats, men i nya arbetsuppgifter, har varit att jag helt och fullt har kunna koncentrera mig på arbetsuppgifterna. Utrymmena och människorna har jag känt från tidigare. Det har varit en fin tid och jag kan gott tänka mig att återvända en dag.