Det är sista kvällen på lägret. Alla lektioner är hållna och jag är förvånad över att jag kommit igenom lägret så bra som jag gjort. Inget nervöst sammanbrott, inget raserianfall, ingen lektion som inte genomförts!
Jag har grävt djupt i min hjärna och hittat mer än jag trodde. Skribahäftet blev min livlina. Bara jag gick igenom det mesta i det så visste jag att jag har gått igenom allt väsentligt. För det tackar jag prästen S och för allt annat stöd och pepp med! Ungdomsarbetsledaren M har hållit i de andra trådarna och det har varit tryggt att vara präst på hennes läger. Att vi dessutom haft så fantastiska ungdomar är nåd. De har lyssnat och lärt sig i rask takt. Så gott som alla konfirmander kunde trosbekännelsen och Herrens bön utantill redan i lördags. Då var det ännu fem dagar kvar av lägret!
Nyss frågad en av tjejerna om det här verkligen var mitt första läger. Ja, svarade jag, jag har varit på praktik på ett läger tidigare. Det här är mitt första egna läger. Oj, sa tjejen, men tänk vad bra du blir sen när du har hållit några läger! Du är ju bra ren!
Kan responsen bli bättre än så?
Sent i kväll ska vi fira veckomässa vid havet. Alla ledare deltar och gör den här kvällen till en oförglömlig stund. Snart skiljs våra vägar men vi har en gemensam vän som går med oss vart vi än går i livet.
Må din väg gå dig till mötes,
och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord
och tills vi möts igen,
må Gud hålla, hålla dig i sin hand.
Psbt 947