Jag hade tänkt att det inte slulle bli så långt mellan inläggen men jag tror jag blinkade. (Förlåt Gitta och alla andra!) Det är bara så galet hur tiden rinner iväg just nu. Det är en hel del att ta reda på och få ordning på just nu. Det förvånar väl inte någon egentligen, så brukar det kunna vara när man börjar på ett nytt jobb. Igår sammanfattade jag min känsla för tillfället med orden ”världen snurrar och jag är två veckor efter.” Den känslan har jag fortfarande.
Igår var jag i Helsingfors på fb-redaktionsmöte och oj vad det gör gott att få träffa kollegorna helt fysiskt ibland! Vi jobbade effektivt men på lunchpausen hann vi prata ditt och datt och förhöra oss om varandras vardag. Att sen tillsammans få sätta ord på känslor, dra upp riktlinjer, fundera på vad som fungerar och vad som kunde utvecklas gör gott för verksamheten. När vi avslutade för dagen tror jag vi alla kände att det åter är roligt att kavla upp ärmarna och fortsätta jobba.
För den som undrar vilken fb-redaktion jag pratar om hänvisar jag till det här inlägget på min tidigare blogg I skuggan av domkyrkan.
Ps. Rubriken är åter en sångtitel. Niklas Strömstedt är artisten bakom låten och jag gillar den skarpt.