Jag vet inte om det är tecken på en bra semester att man tycker det är roligt att vara tillbaka på jobbet, men jag hade både en bra semester och en känsla av att det var skoj att komma tillbaka.
Det råkade sig så att den här första veckan på jobbet är fylld av allt möjligt. Jag får ha dop, vigsel och jordfästning den här veckan och på söndag blir det hela församlingens gemensamma högmässa och kaplansinstallation i Houtskär. Det är alltså inte att gå och släpa fötterna efter sig, för här går det undan!
Idag, på min lediga dag, sjönk det plötsligt in att det kommer att bli en riktigt festlig söndag. Jag har fått höra att den, och den, och den, och DEN tänker delta. Flera sådana som jag inte alls kommit att tänka på. Visst har jag sett fram emot att få fira den här dagen tillsammans med församlingen, men just nu känns det som att det blir för stort! Det blir ett spektakel!
Jag hoppas att tidtabellen inte spricker.
Jag hoppas att det blir lagom varmt och att ingen blir sjuk.
Jag hoppas att lunchsoppan räcker till alla som vill komma och äta.
Jag hoppas att jag hinner få predikan färdig och jag hoppas att allt går bra.
Det hör väl till och är som det ska vara, att det flyttar in en svärm av nervösa fjärilar i magen så här inför en stor och betydelsefull dag. Det är så många rörliga delar som ska klaffa! Ändå är jag inte särskilt orolig eller nervös. Det blir som det blir och det är en festdag. Då kan det hända både det ena och det andra, utan att det förstör dagen. Det blir bara till minnen att berätta och skratta åt.
När det sen väl rullar igång blir det bra. Det vet jag och litar på.