Jag fick en känsla av att sista meningen i förra inlägget blev hängande i luften.
Jag känner att någon kanske sitter med ett frågetecken skrivet i hjärnan.
Det är väl tur att man inte har arbetstid att hålla reda på till på köpet.
Vaddå då inte arbetstid?
Kvällen innan jag skulle iväg på min första arbetsdag som präst frågade min man mig vilken tid jag skulle vara på jobbet. Jag svarade lite dröjande att jag hade tänkt infinna mig ungefär halv nio. Va?!? utbrast han, har du ingen arbetstid? Jag svarade leende nej, jag har ingen arbetstid. Han kunde inte förstå hur det är möjligt. Han är fackligt aktiv och jobbar på fabrik. Där är arbetstiden mycket noggrant reglerad. Det är arbetstid, övertid, helgersättning, veckovila, kvällstillägg, nattarbetstid och jag vet inte vad allt. Han sa att den finländska lagstiftningen inte känner till något sådant som arbete utan arbetstid.
Nå, här kommer bildbeviset på att Finlands lag visst känner till arbete utan arbetstid…
De benämningar som står i lagen går i vardagligt tal under benämningen ”andligt arbete” och alla de tjänstemännen omfattas alltså inte av arbetstidslagen. Att man inte har arbetstid betyder ändå inte att man inte skulle vara ledig ibland. Har man inte arbetstid har man nog ändå rätt till två lediga dagar i veckan. Annars är man in tjänst, oberoende av om det är måndag eller söndag, vardag eller helg. Det betalas inte ut övertidsersättning eller helgtillägg. Den som är van att ha sina vissa timmar tycker det här låter galet.
Fördelen är att man inte behöver fundera på om man ska anteckna arbetstid när man sitter i gungan och tänker på predikan en tisdagsförmiddag eller hur man ska förklara att man arbetat 84 timmar den här veckan. Det finns fördelar och nackdelar med allt. Arbete utan arbetstid kan kallas frihet under ansvar.