Tänk att vara ombedd att få berätta om sin livsväg! Jag tycker ju inte att mitt liv har varit så speciellt, för det är mitt liv det handlar om. Mina uppförsbackar och nerförsbackar. Mina mer eller mindre medvetna vägval. Mina misslyckanden och framgångar. Fast jag måste erkänna att ju flera gånger jag berättar om min väg genom livet, desto mera kan jag se på hur förunderligt allt har ordnat sig. Det är visst genom att spegla sig i andra som man lär känna sig själv.
Från tiden då jag sjöng med i församlingens barnkör till att jag idag är präst hänger allt ihop på ett sätt som jag bara kan förklara med Guds ledning. När jag skriver de orden känns det lite pretentiöst och väldigt religiöst, men det är verkligen bara den förklaring jag kan se. Livet har varit alldeles för komplicerat och spretigt för att jag själv skulle förstå vad allt skulle leda till.
Idag när jag ser bakåt ter sig allting alldeles självklart, men när det hände kändes det som att ingenting hängde ihop. På ett sätt har jag bara låtit livet ske. Någonstans längs vägen vaknade en längtan som jag knappt vågade sätta ord på. När jag identifierade vad det var jag ville, blev mitt arbete för att nå dit mycket målmedvetet. Och möjligheter öppnade sig som jag aldrig ens vågat drömma om.
Idag kan jag åter känna att livet händer och att jag inte kan se vad allt som nu upptar min tid ska leda till. Samtidigt känner jag en stor trygghet i att jag inte behöver oroa mig för framtiden. Jag är övertygad om att allt jag gör, allt som händer, är pusselbitar i ett mönster jag inte ännu kan se.
När jag berättade om min livsväg på Petra frukosten i lördags fick jag vara en inspiration för andra. En kvinna tackade och sade att min berättelse gav henne tröst och framtidstro. Kanske det fanns en större mening med hennes liv också?