Vi är nu inne i stilla veckan som för oss till påsken och som vanligt är jag överraskad av att påsken kommer nu redan. Det skulle kunna ha sin förklaring i att jag inte jobbar i en församling just nu och saknar rytmen av kyrkoåret, men det är tyvärr inte förklaringen.
Jag har en förmåga att förtränga att de stora helgerna kommer och påsken är kanske den som överraskar mig allra mest varje år. Det tror jag beror på att den inte har ett fast datum utan följer vårdagjämning och månens kretslopp.
I år har jag jobbat med fastekalendern och lagt upp ett nytt inlägg på sociala medier varje dag och ändå är jag överraskad över att påsken kommer nu redan. Det känns hur knasigt som helst.
Idag har det varit varmt och soligt, riktigt kalasväder. Allra helst skulle jag ha varit ute och pysslat i trädgården, men istället har jag suttit inne och jobbat med mina pastoralkurser. Jag har tre kurser på gång samtidigt och det känns som att de flåsar mig i nacken alla tre.
Jag har hela tiden en känsla av att jag borde inte göra det här, dvs. blogga, baka, bygga, slappa eller ens städa utan jag borde energiskt ta itu med uppgifterna som ska göras. Och det värsta jag vet är att gå omkring med känslan av att jag borde göra någonting. Det leder till att jag inte kan njuta av det jag gör, hur bra det än är. Istället lägger jag tusen kilo av dåligt samvete på mina axlar och stupar redan på startsträckan. Så sist och slutligen blir ingenting gjort.
Nu har jag ändå lagt av mig mitt dåliga samvete, tagit tag i to-do-listan och bestämt mig för en deadline. Uppgifterna är inte omänskligt mycket att göra, men de kräver alla att jag tänker. Och att tänka kräver kraft och tid. Nu behöver jag kanske dela upp mina uppgifter i mindre delar så att det blir överskådligt och lättare att ta itu med. Det första och största steget har jag ändå tagit. Jag har satt igång. Resten brukar sen rulla på av egen kraft på nåt sätt.