Efter fem veckor sjukledigt ska jag i morgon åka till jobbet för en sista vecka. Plötsligt känns tiden knapp. Det var ju ungefär en miljon grejer jag hade tänkt hinna göra innan jag lämnar över stafettpinnen till nästa präst.
Samtidigt tänker jag att det är så här i livet. Vi blir inte alltid klara med det vi tänkt göra innan det är dags att gå vidare. Och det är faktiskt helt okej. Men, ibland är det svårt och tungt att inse och acceptera och då är det bra att få öva i lite mindre skala. Som att lämna över ett projekt eller sluta på jobbet.
Så nu behöver jag se över min to-do-lista och prioritera det som står där. Vilka saker är sådana som absolut måste bli gjorda innan jag slutar? Hittills har jag kommit till att det finns ungefär en handfull viktiga saker som jag inte får glömma att fixa.
Det märkliga är ju att fast det händer saker i livet som berör oss på ett sådant sätt att det känns som om jorden borde stanna upp i sin omloppsbana, så fortsätter livet och jorden fortsätter snurra. Det som var en total vändpunkt för oss på ett personligt plan är för det mesta en liten, liten flugskit i mänsklighetens historia. Om det ens noteras.
Bilden är från en resa till Polen för några år sedan
Jag vill inte förminska personliga tragedier och sorger och allt vad som kan hända oss, men jag vill sätta det i perspektiv. Jag tror att perspektiv ibland kan hjälpa en att bearbeta det som hänt så att man så småningom kan resa sig och vandra vidare.
Det att jobbet tar slut för mig nu är inte ens en särskilt stor tragedi. Det är ett vägskäl och en ny möjlighet. Vem vet vad som väntar bakom nästa krök på vägen?