Det blev en paus här på bloggen. Så blir det ibland och så får det vara, tycker jag. Har jag inget på hjärtat är det ju onödigt att att skriva bara för att fylla ut. Nog för att den här texten lever farligt nära den definitionen.
På ett sätt har det också blivit en paus i jobbet. Jag skriver inte predikan varje vecka och träffarna ligger nere. Jag har fyllt mina dagar med pappersarbete (det tar minsann aldrig slut det!) och med att jobba lite på en pastoralkurs (som gett mig inspiration till en andaktsserie!) och med diverse vanligt församlingsarbete. Förrättningar (läs: jordfästningar) kommer med ojämna mellanrum och någon gudstjänst och andakt strös in där emellan. Lite jobb med sociala media finns det ju också.
Pausen ger mig också tid att reflektera, att tänka och fundera. Jag går i arbetshandledning och får sätta ord på känslor och upplevelser. Samtidigt är den här pausen full av funderingar kring virus, arbete, relationer, tjänster och framtiden, så min ork är inte helt på topp, får jag erkänna. Ett stråk av dåligt samvete, för allt jag skulle kunna göra men inte gör, dyker upp mellan varven som en sur lukt ur en nästan tom mjölkburk på diskbänken. Jag motar undan den och tänker att jag ska slänga burken.
Det är kanske summan av allt det här som gör att jag tystnat på bloggen. För det finns så mycket jag inte kan eller vill skriva om, att jag har svårt att hitta allt det jag skulle kunna skriva. Om det går som det brukar, blir det här inlägget katalysatorn som får igång hjärnan igen och plötsligt bubblar det över av inlägg som vill ut igen.
Trevlig Valborg!