Jag fick det glada mejlet med bekräftelsen på att jag lovat hålla radioandakter. Jag tittade på datumen och konstaterade vilken jag dag behövde en tid för att banda andakterna. Jag bokade den och allt var frid och fröjd – nästan. För om man ska banda andakter så behöver man också veta vad man ska säga. Det ska skrivas manus och man ska välja musik. Och min kalender kändes överfylld redan som det var.
Nu var det torsdag och andakterna skulle bandas på måndag. VAD ska jag säga?? Det kändes tomt i huvudet. Då mindes jag uttrycket ”gräv där du står”. Så jag satt mig ner framför datorn och satte ord på mina känslor. Det blev till en andakt, märkligt nog.
Så skulle jag bara skriva två till då…
Någon dag tidigare hade jag haft ett samtal med en kollega och det hon sade till mig i slutet av samtalet blev nyckeln till nästa andakt.
Så skulle jag bara skriva en till då…
Jag tänkte på att jag ska göra en liten resa och på att jag gärna sticker mig in i kyrkor längs vägen om de är öppna. Jag skrev ihop en berätttelse om hur det kunde gå till när jag besöker en kyrka på sommaren. Kyrkan jag beskriver finns inte, utan är ett hopplock av flera bekanta kyrkor. Ellr vad vet jag, kanske den här kyrkan finns någonstans och jag har bara inte besökt den ännu!
Se där, nu hade jag skrivit tre andakter och nu var det måndag och bandningsdag. Jag hann och förhoppningsvis kan mina andakter ge någon en stund av Andrum.
Idag, tisdagen den 27.5 har den första av mina andakter sänts i radion. Du kan lyssna på den på Arenan fram till 26.6.2025 eller så kan du läsa mitt manus på Ordet är mitt.
Följande avsnitt kommer tisdagen 3.6 i radion och efter det på Arenan. Manuset publicerar jag också samma dag på Ordet är mitt.
Det sista avsnittet kommer tisdagen 10.6 i radion och efter det publiceras det på Arenan. Manuset publicerar jag också samma dag på Ordet är mitt.
För att svara på frågan Hur tänkte jag riktigt? så är svaret att jag tänkte att jag knappast kommer att ha tid, men att det är så pass roligt att få vara en av dem som gör radioandakter att jag vill fortsätta. Tänk att jag får tala till så många! Det är en ära och ett förtroende som ges mig. Och det man vill göra, det får man hitta tid för på nåt sätt.