Påven är inte död, han lever!
Så började jag min predikan i dag. En gudstjänstdeltagare sa efteråt att hen undrade om jag fått fnatt, innan hen förstod vart jag var på väg med mina ord. En annan tyckte att det var en jättebra predikan. En tredje påminde mig om att tala långsammare och tydligare – tack, det behöver jag påminnas om!
Att lyckas väcka ett intresse bland dem som lyssnar är viktigt, om man vill säga nåt de minns. Att påstå att påven lever verkade vara ett mycket effektivt sätt att fånga lyssnarna.
Det finns gånger när jag själv tycker att jag hittat en bra tanke för min predikan. Det här är en sådan gång. Andra gånger känns det som att orden bara kommer till mig. Båda gångerna går det vanligtvis lätt att skriva. Ibland för att det är nåt jag vill säga och ibland för att det är nåt som behöver bli sagt.
Sen finns det ju de där gångerna då det känns som att pressa fram en predikan stor som en elefant genom ett nyckehål. Eller när huvudet är lika tomt som en uppblåst ballong. Men för det mesta är det roligt och givande att skriva predikningar.
Om du vill veta varför jag påstod att påven lever måste du läsa mitt predikomanuskript. Det hittar du som alltid under Ordet är mitt.