Jag brukar ibland säga att jag inte är en riktig skäribo. För mig är en riktig skäribo en som inte kan köra hem till trappan med bilen, utan som behöver färdas med båt för att komma hem. Inför första advent fick jag åter en gång bekräftat att jag fortfarande är av den åsikten.
När jag besökte Utö i somras blev jag ombedd att fortsätta traditionen med en andakt inför advent på Utö. Naturligtvis, svarade jag. Det ser jag fram emot! Så torsdagen den 28 november satte jag mig på förbindelsebåten Utö och åkte i flera timmar för att komma till Finlands och min församlings södra utpost, Utö. Där blev jag väl emottagen och visad till mitt övernattningsställe. För att åka fram och tillbaka och hålla en andakt på en dag går inte med förbindelsebåt.
Jag packade upp, åt lite av min matsäck och gick till fyren där andakten skulle hållas i fyrkyrkan. Jag stod i blåsten och duggregnet och njöt av mörkret och ljuset från fyren som svepte över ön. Det kändes verkligen som en helt annan värld. Jag försökte ta några bilder, men det ögat ser kan inte kameralinsen fånga upp på samma sätt. Så det blev inga bilder att visa.
En av skolans flickor skulle sjunga en julsång och hon visade glatt mig vägen upp, upp, upp till fyrkyrkan. Det är verkligen inget under att man lät bygga bönehuset för det är ett smärre motionspass att ta sig upp för de gamla, branta trapporna till fyrkyrkan. Man kan inte ens med bästa vilja kalla den för tillgänglig med dagens mått mätt. Men vacker är den och en upplevelse är det att få klättra upp där.
Altaret i fyrkyrkan på Utö
Vi tände ljusen på altaret och utöborna och en del besökare strömmade till. Jag hade tagit med mig De vackraste julsångerna-häften och vi sjöng ackompanjerade av Wilma som är skolgångshandledare i den lilla skolan på Utö. Det var stämningsfullt och jag hoppas att alla kunde ta med sig lite ljus och välsignelse när de gick hemåt igen.
Efter andakten gick jag via den lilla butiken och köpte mig en Utö-väggkalender som får glädja mig under hela nästa år. Sen var det dags att krypa i säng, för väckarklockan var ställd på 4.40. Förbindelsebåten går 5.30 från Utö på fredagsmorgonen och den behövde jag pricka för att komma hem i tid för nästa arbetsuppgift.
Det är både okristligt tidigt och omänskligt att förbindelsebåten går så tidigt på morgonen. Visserligen är det bara på fredagsmorgonen den går så tidigt för att kombinera med bussen till Åbo – men ändå! Jag lyfter verkligen extra mycket på hatten för alla de som bor långt ute i skärgården och som är beroende av förbindelsebåten. De är de riktiga skäriborna!