Jag har inte varit särskilt förtjust i vigslar. En hel del gånger har det känts som att jag och kyrkan är något man måste ha för att ha ett snyggt bröllop. Prästen är en ceremonimästare som gör att festen känns högtidlig – men egentligen är det inte så viktigt det där med Gud och sånt. Kyrkan, speciellt de gamla stenkyrkorna, är maffiga hus med fantastisk akustik och det om nånting gör ju att stunden känns stor. Och just där nånstans, har jag känt att parets relation till Gud har hamnat i skymundan. Det är DEN STORA FESTEN man planerar och då ska alla de rätta pusselbitarna finnas. Och allt runt omkring är viktigare än vad prästen vill förmedla.
Det här är förstås min tolkning, för inte vet jag vad som egentligen lockar brudparen till kyrkan. Men jag ska återkomma till det lite senare.
På sistone har jag fått förrätta vigslar där det uttryckligen har varit viktigt att det har varit en kyrklig vigsel. Ett par vigdes inte i kyrkan, men ändå var det väldigt viktigt att det var en präst som förrättade den och att Gud var närvarande. De hade sina alla närmaste med sig och det blev intimt och vackert.
Ett annat par vigdes i ett kapell och den vigseln kom vi överens om på väldigt kort varsel. Men för dem var just det kapellet en trygg punkt och att Gud skulle vara med var självklart. På den vigseln var det ännu färre deltagare, men känslan av kärlek och tro var stark.
Så mötte jag ett par som ska gifta sig och när jag frågade dem om deras relation till Gud och kyrka var svaret att de inte tänkt så mycket på saken. Det var viktigt med en kyrklig vigsel för de äldre generationerna och det ville paret respektera. Jag tänkte åter en gång med en suck, att jag skulle agera ceremonimästare åt dem och att de lika gärna hade kunnat viga sig civilt.
MEN.
När jag tänkte lite längre på saken kom tanken till mig att också en kyrklig vigsel kunde vara en kallelse av Gud. Paren kanske inte har någon stark relation till Gud, men Gud har inte glömt dem och han vill vara med på deras stora dag. Gud väcker längtan hos brud och brudgum att få gå i kyrkan och att få Guds välsignelse över sitt äktenskap.
Vem är jag att döma vad som gömmer sig bakom beslutet att viga sig i kyrkan? Även om människor bara har en sporadisk kontakt med kyrkan kan de ha en levande och varm relation med Gud. Även om de inte kan sätta “de rätta orden” på sin tro, så kan den finnas där och leva gott. Bara för att man inte kan psalmer eller ogillar orgelmusik behöver man inte vara avogt inställd till tro och Gud.
Kanske Gud sänder dessa par i min väg, för att jag ska ge dem en möjlighet att återknyta kontakten med Gud? Tänk vilket stort uppdrag jag har fått!