Långfredagens gudstjänst är min favorit under kyrkoåret. Den är så intensiv, så avskalad, så fylld av känslor. Igår grät jag en skvätt i sakristian före gudstjänsten. Inte för att jag var ledsen utan för att jag kände mig utmattad.
Jag sjunger med i kyrkokören i Houtskär. För att jag älskar att sjunga och för att det är den enda kören jag får att fungera med mitt arbetsliv. Den här långfredagen sjöng kören fyra sånger och mellan dem förrättade jag gudstjänsten.
Innan gudstjänsten övade vi, och jag kände mig osäker på om min röst skulle räcka till för allt. Jag kände mig osäker på om jag verkligen hade koll på alla moment i gudstjänsten. Jag kände mig splittrad och trött. Så strax innan gudstjänsten rann tårarna över, som de ofta gör när jag är trött. Den stackars församlingsmästaren visste inte riktigt hur han skulle trösta mig, men jag kom på att gå ut på trappan i den kyliga vårluften, se ut över havsviken och andas. Andas in. Andas ut. Be en bön och torka tårarna.
Jag lyckades samla ihop mig och kunde när klockan var slagen gå ut i kyrksalen, sjunga med kören och förrätta gudstjänsten. Under min riktigt korta predikan smög ett par tårar sig fram igen och rösten darrade till en liten stund. Men jag andades, och fortsatte till slut.
Det blev en fin gudstjänst. Jag tror rent av att det var fler än jag som fällde en tår.
Bilden är knäppt ifjol, men altaret såg likadant ut i år.