Just nu pendlar mina arbeten mellan att sitta framför datorn här hemma och att ofta möta människor i deras högtidsstunder. Jobbet med sociala media har känts lite opersonligt och trögt här under juli-augusti eftersom många av medarbetarna har varit på semester. Det har rent av känts lite ensamt. Idag sparkade vardagen igång igen med de vanliga mötena och oj, vad roligt det kändes!
Bilden är från ett annat tillfälle.
I helgen har jag fått tjänstgöra vid ett par förrättningar som verkligen kändes speciella. Den första berörde mig starkt för den kom så nära. Jag visste på förhand att det skulle krävas lite extra koncentration och fokus, och när jag väl stod där framme i kyrkan kunde jag inte helt hindra tårarna. Jag hoppas och tror att det inte var allt för störande och jag är numera rätt trygg i att jag inte bryter ihop fast några tårar tränger fram. Jag kanske behöver svälja några gånger extra och ta en liten paus, men eftersom jag ofta pratar så fort, så gör det ingenting.
Vid den andra förrättningen hade de berörda hade fått ställa in och ställa om – på grund av du vet vad, men nu blev det äntligen av. Jag var en gnutta nervös och funderade på om jag skulle komma ihåg hur det riktigt ska göras. De berörda var nog en gnutta nervösa de också, så där som man är när man ska vara med om något som känns stort och viktigt. Men oj, så fint det blev och också här låg känslorna på ytan!
Förrättningar, det vill säga dop, vigsel, välsignelse av äktenskap, jordfästningar och urnebisättningar, är ofta känslosamma. De handlar om livets stora stunder och då är det ofrånkomligt att känslorna kan ta sig uttryck i tårar. Tårar av glädje, förundran, saknad och sorg. Eller varför inte tårar av ilska, besvikelse, lättnad eller obeskrivlig lycka.
När jag satt i bilen på väg hem efter de här förrättningarna tänkte jag på hur otroligt priviligierad jag är som får vara med om så många fina högtidsstunder. Då kan det vara en bra kontrast att sitta hemma framför datorn och fila på some-inlägg, strategier och statistik mellan varven.
Låter så fint då du pratar skriver om ditt arbete. Att trivas på sin arbetsplats är tyvärr ingen självklarhet. Har jobbat 20 år inom vården. Stress och ständigt nya vikarier gör mej och många andra trötta. Tyvärr har jag vänner som helt slutat inom vården. Endel har blivit så utbrända att de slutat jobba helt. Frågar mej ofta hur detta ska sluta.
Vården är en obarmhärtig miljö och jag lider mer er som jobbar inom den. Det är märkligt hur industrins ekonomi- och resultattänk ska få styra över allt. Man kan inte driva hälsovård på så sätt tycker jag, men tydligen har jag fel inställning. Hatten av för alla vårdare (och bättre villkor och lön)!