Jag sitter i min lilla vindskupa till kontor och skriver. Jag läser böcker om diakoni och sätter ord på mina tankar i ett dokument på datorn. Jag studerar!
Det känns som en återgång till tiden innan prästvigningen när jag studerade på heltid. Jag har tid och jag får koncentrera mig på vad jag läser. Att jag sen varvar läsandet och skrivandet med slösurfande på facebook, hushållssysslor, vävande (jag väver bordslöpare, sk. poppana), bloggande, och att krafsa katterna är även det en flashback till studietiden. Mellan varven grälar jag på mig själv för att jag inte rör på mig så mycket som jag borde eller för allt annat som jag tycker att jag försummar.
Jag är inne på min andra vecka av arbetslöshet och ändå känns det som att tiden rinner mellan mina fingrar med en förskräcklig fart! Det är så mycket jag vill och tycker att jag borde hinna med. Jag vet ju inte hur länge jag är ledig från arbetslivet – plötsligt kan det dyka upp ett jobb, man vet ju aldrig! Samtidigt som jag tänker att det är viktigt att inte stressa utan att jag får vila i att det här är min tid att göra vad jag vill.