Jag tror jag har skrivit om det förut. Känslan av att jag är en soloartist som gör en performans. Ibland kommer den känslan i en gudstjänst, ibland i en förrättning.
Här om dagen kom den fullständigt motsatta känslan. Jag kände att jag satte ord på en dialog mellan Gud och en person i församlingen. Orden jag uttalade var de gamla vanliga, men den här gången bar de på ett alldeles nytt sätt.
Efteråt tackade personen mig och sade att jag är på rätt ställe nu. Jag kan inte annat än hålla med. Jag är kallad och får gå i beredda gärningar.