För tillfället dyker det upp reklamer för olika skolor och utbildningslinjer här och var i mitt mediaflöde. Det är visst den här tiden på året som ungdomar funderar på vart de ska söka sig för att utbilda sig för framtiden. Jag avundas dem inte. Det kan inte vara lätt att ta ett beslut som känns som att hela ens framtid vilar på det.
När jag gick ut grundskolan fortsatte jag till gymnasiet för att “få tre år till att fundera”. När gymnasiet tog slut sökte jag mig till Handelsläroverket för att bli merkonom. Inte för att jag gillade ekonomi speciellt mycket utan för att utbildningen var kort (2 år) och sades vara mångsidig och lägga grunden för en lång rad yrken.
Jag var lite skoltrött redan efter nian. Jag var mycket skoltrött efter gymnasiet. Men jag tänkte att jag först måste skaffa mig ett yrke innan jag kunde fundera på nåt annat. Med facit på hand hade jag kanske kunnat ta ett sabbatsår då. Jag har haft stor nytta av min merkonomutbildning, så det var inte en dåligt utbildning, men ändå bara jobbat ett halvår på kontor.
Idag har jag en mycket brokig yrkesbakgrund och det är först nu som jag känner att jag har landat rätt! Jag känner inte att alla år upp till nu har varit bortkastade, tvärtom har de förberett mig för den jag är idag, men det hade varit skönt att inte känna sig så pressad att göra rätt beslut för hela framtiden i ungdomen.
Den pressen har jag förstått att inte alls har minskat för ungdomarna idag. Istället har pressen att studera snabbt, effektivt och med goda resultat ökat för att landet behöver ungdomarna ut i arbetslivet så fort som möjligt. I princip inget fel i det, men det ställer orimliga krav på allt för många. Det är inte alla som vet vad de vill bli och då behövs det utrymme att få prova på, misslyckas och prova på nytt. Varje misslyckande lär oss något och gör oss mera kompetenta i slutändan, trots att nationalekonomerna räknat ut hur dyrt det blir för samhället att hålla på och utbilda folk “i onödan”.
Det finns det väldigt lite som är “i onödan” här i livet.
Jag tänker på en som aldrig gick klart gymnasiet, men som redan har fått en guldklocka från sin arbetsgivare för lång och trogen tjänst.
Jag tänker på en som utbildat sig till storkökskock, servitör och trädgårdsmästare.
Jag tänker på en som valde en kurs för rektorsbehörighet mest på skoj, och som sen faktiskt jobbade rätt länge som rektor.
Jag tänker på en som hade en lång karriär i den akademiska världen innan hen studerade teologi och blev präst.
Jag tänker på en som avlagt merkonom-, tradenom- och ekonomexamen och idag är egenföretagare.
Vi behöver kanske utforska alla vägskäl för att inse att många vägar är återvändsgränder innan vi hittar den väg som leder rätt i våra liv?
Kanske vägen vi väljer leder någon annanstans än vad som stod på vägskylten i början?
Kanske vi borde sluta tro att ett beslut som femtonåring definierar hela vårt liv?