När jag började studera på heltid hösten 2014 lade jag rätt snart märke till en kille som inte gick riktigt på samma sätt som alla andra. Han var en glad, härlig kille med en stor portion humor. Jag minns honom i kursen Religiös fostran vi gick tillsammans, för han hade en erfarenhet av ungdomsarbete som gjorde mig grön av avund. Eller nåja, kanske inte grön, men nog så att jag önskade ens en gnutta av hans erfarenhet.
Sen rörde vi oss mer eller mindre i parallella kretsar under studieåren, men det allra starkaste minnet jag har av honom är från Svenska dagen hösten 2014. Hela stora gänget hade klämt in sig i Mysis (studenternas kafferum) och nu väntade vi bara på den här killen. Jag satt så att jag såg när han kom nära dörren och kunde ge tecken så att vi alla klämde i med Modersmålets sång när han kom in genom dörren. Fortfarande går mina tankar till denna kille varje år på Svenska dagen när jag hör Modersmålets sång.
Den killen heter Alaric och han har skrivit en bok!
Boken heter Begränsade är vi allihopa och 
den är fantastisk. För orsaken till att Alaric inte går riktigt på samma sätt som de allra flesta andra är att han har en CP-skada. Den skadan ställer till det på flera sätt för Alaric, men det har aldrig stoppat honom. Skadan har tvingat honom och hans familj att hitta andra vägar till målen han vill uppnå än de alldeles vanliga vägarna. Boken är skriven med en befriande humor och stor självinsikt.
En av de saker som är spännande att upptäcka när man läser boken är hur vi alla, på sätt eller annat, i något skede av livet kan känna igen oss i Alarics berättelse. För hur normala vi än verkar har vi alla våra egna spöken, våra egna begränsningar, som gör att vi tycker oss stå utanför det normala. Så det normala är att vara onormal. Tänk så befriande om man verkligen kunde ta det till sig och släppa jakten på att passa in!