Det är många som läst mitt förra inlägg och det är många som visat sitt gillande för det jag skrev. En kallade mig till och med modig.
Modig? Jag?
Jag vill inte ta till det ordet. Modig är den som har något att förlora. Modig är den som är rädd, men gör det ändå.
Jag upplever inte att jag hade något att förlora på att säga min åsikt. Tvärtom hade jag förlorat mera om jag tigit.
Jag var inte rädd. Jag är övertygad om att min chef redan vet vad jag tycker och han vet att jag säger vad jag tycker. Där är det rätt så raka rör, så att säga. Det är ju inte heller förbjudet att ha olika åsikt.
Jag har aldrig förstått varför man tiger om man har en åsikt. Eller nåja, när jag har blivit äldre, har jag ju lärt mig att det finns tusen orsaker till att tiga och ibland kan även jag tiga numera.
Men är saken tillräckligt viktig kan jag inte tiga. Jag kan bara inte och då är jag inte modig, jag är bara jag.
Bra! “Sådan är jag..” låter i mina öron bättre än “jag är bara jag”, som egentligen inte säger någonting…
Så rätt, ordet “modig” definieras av andra, inte av människan själv. Men uttrycket “jag är bara jag” vad betyder det egentligen?
För mig betyder “jag är bara jag” att jag följer mitt hjärta, gör det som känns rätt och kommer naturligt för mig. Jag försöker inte göra mig till. Jag kan inte hjälpa det jag gör för det gör jag “av födsel och ohejdad vana” som man brukar säga.
Men bästa pastorn, är det något fel att vara modig? Jag menar, så att det måste förklaras och nästan ursäktas? Jag är inte modig, jag är bara jag? Alltså: jag är modig!
Siv, nej, det är inget fel på att vara modig. Utan modiga människor stannar världen, men jag upplever att modig ofta är något som definieras av andra.
Jag är kanske en modig människa, men i mitt eget huvud är det sällan jag registrerar det jag gör som modigt. Jag tänker bara på ett annat sätt än somliga andra och följer mitt hjärta utan att oroa mig över konsekvenserna. Det som kommer sen får jag ta itu med sen om det kommer. Så jag är bara jag…