Här om dagen läste jag en artikel i Hufvudstadsbladet om hur man använder gips för att binda fosfor i åkrar. Det betyder att man minskar på övergödningen av Östersjön. Det är på alla sätt en bra sak, men plötsligt läser jag en mening i texten som får raggen att resa sig och mina proppar att explodera. Läs det här två gånger långsamt innan du fortsätter: 
Hallååå! Proportioner?
Om man sprider gips i fem år på ett stort antal åkrar motsvarar det de utsläpp som man släpper ut på ett halvår i Helsingfors. Skulle det då inte vara förnuftigare att satsa pengarna på att sila helsingforsvattnet genom gips – eller hur man nu ska bära sig åt för att hindra fosforutsläppen där? Jag är inte kemist eller miljövetare så jag vet ingenting om de här sakerna.
Att jag reagerar så starkt beror på att mina föräldrar har varit jordbrukare, mina släktingar och vänner är jordbrukare, landsbygdsföretagare och bönder och jag är grymt trött på att man gnäller på hur stora miljöbovar dessa hårt arbetande företagare är. De är måna om naturen, sina djur och sina ägor. De betalar skatt och följer ett rigoröst reglemente men ändå får det dåligt betalt och ovett för sitt arbete. Till på köpet sätter vädret käppar i hjulen… Men framför allt, vi behöver dessa bönder för att vi ska ha mat att köpa i butiken och en levande landsbygd.
Pang! Träff – sjönk!
Din analys är fullständigt korrekt.
Tack, bra att höra att jag inte är helt ute och cyklar.
Det är nog andra som cyklar här…