Tänk vad tiden går när man har roligt!
Nu är redan hälften av lägret bakom och det är bara några dagar kvar. Så känns det i alla fall. Pargas distrikt i Väståbolands svenska församling har kvar traditionen med nästan två veckor långt läger. Jag tänkte själv, som många andra, att det här är ett gräsligt långt läger. Ska det verkligen vara bra? Är det inte lite onödigt med såååå långt läger?
Vi kom hit på söndagskvällen och idag skulle det i många andra församlingar varit avfärd och dags att åka hem. Här fortsätter vi med glatt humör och ser fram emot familjernas besök på söndagen. Konfirmanderna väntar på påfyllning i godislagret, för nu är det mesta redan slut. De tycker nog att det ska bli roligt att få visa för mamma och pappa var man är och berätta vad allt vi gjort.
Den här kvällen har vi fem lägerdagar och hemresedagen framför oss. Jag ser och förstår att det är bra att ännu få fortsätta tillsammans. För det är ju först nu som konfirmanderna verkligen börjar känna varandra och knyta nya vänskapsband. Den lite försiktigare börjar våga ta lite mera plats, medan de mera öppna börjar se att de kan behöva ge plats för andra. Gruppdynamiken lever sitt eget liv på ett bra sätt.
Själv kände jag mig ganska skakig när jag började hålla lektioner men nu har jag vant mig och börjar tycka att det rent av är lite roligt. Stackars barn, de är mina provkaniner. Jag söker mitt sätt att undervisa och det finns mycket jag inte ännu behärskar. Jag gör som alla andra som inte har pedagogikstudier i bakfickan; jag lutar mig mot de lärare jag själv haft och de metoder som de använde. Jag försöker tänka i andra banor också men få nu se vad det blir av det hela. Handledningsmaterial finns det i överflöd, men hur jag ska tillämpa det är det upp till mig själv att bedöma just nu,
Det här lägret är grymt lärorikt för mig. Dels måste jag kolla upp ord och saker, som är så självklara för mig att jag inte kan sätta ord på dem. Vad betyder sakrament? Vad är en kalk? Dessa pargasungdomar vet nog vad kalk är, eftersom det är den mineral man brutit i stadens dagbrott i hundratals år, men är det samma som den kalk jag talar om när ämnet är nattvarden?
Det är fantastiskt att få berätta om den kristna tron och det är fantastiskt att inse att jag trots min självkritik och osäkerhet ändå vet en hel del! Det är fantastiskt att se hur de lyssnar till det jag säger. För ungdomar är fantastiska, punkt.
I övermorgon, på söndagen, är det öppet hus på Koupo lägergård. Vi börjar med friluftsgudstjänst kl 14.00 vid Nya Koupo. DU är välkommen!