Utbildningar är alltid bra – eller hur? Nja, det finns nog gånger då man sitter där på föreläsningen och undrar vad tusan man gör där och tänker att man kunde göra hundra andra saker som skulle vara mera produktiva. Ibland är det lunchen och kaffepauserna som är hela utbildningens bästa delar.
Så var inte fallet i onsdags när jag deltog i en inspirationsdag kring dopet som KCSA* ordnat. Där föreläste Sjur Isaksen från Oslo om dopet och dopsamtalet. Hans främsta kompetensområde är själavård och det påpekade han själv. Men, det är ingen dåligt infallsvinkel när man talar om samtal – oberoende om det handlar om dopet och glädjen över ett nytt liv eller om det handlar om ett samtal över en kopp kaffe. Vi behöver komma ihåg att varje samtal kan vara själavård.
Dopet är den förrättning som jag känner mig minst bekväm med. Varför vet jag inte, men det är så det är. Så därför kändes det extra värdefullt att få lära mig mera just på det här området.
Under Sjurs föreläsning insåg jag att jag instinktivt redan gör i stora drag så som han rekommenderade. Det var trevligt att inse och det gav lite råg i ryggen. Samtidigt var det otroligt givande att någon sätter ord på det jag gör. För hade jag tvingats analysera och presentera mitt sätt hade jag knappast funnit så bra ord. Och visst sade han sådant som jag kanske inte ens tänkt på. Nu har jag något att fundera på tills nästa gång det är dags för ett dopsamtal.
En sak Sjur sade som är rätt komisk, men samtidigt smärtande sann, är att präster inte ska vara rädda för att tala om Gud i dopsamtalen. Det är ingen överraskning att prästen vill tala om Gud. Det är heller ingen större överraskning om prästen ber en bön.
Träff. Sjönk. **
*Kyrkans Central för det Svenska Arbetet
** uttrycket används när man spelar spelet Sänka skepp. Här med betydelsen att jag tog åt mig av Sjurs ord.