Jag har lagt märke till rubriker som har handlat om människor som dömts för olika brott. Först var det visst x antal taxichaufförer som hade domar i bagaget, nåt varv har det handlat om politiker som dömts för det ena eller det andra. Senast handlade om två unga personer som begått grova brott och nu kunde löpsedlarna tala om att de var frigivna, hade bytt namn och studerat. Jag har inte läst in mig i texterna, utan bara blivit att fundera kring rubrikerna.
Rubriker som handlar om dömda personer lockar säkert, men det jag börjat fundera allt mera på är när man på riktigt har sonat sitt brott?
De personer har blivit dömda och avtjänat sitt straff – är inte de att se som fria, tillförlitliga människor igen – tills motsatsen bevisats?
Ja, jag är medveten om och håller med om att det finns vissa brott som diskvalificerar en för vissa jobb. Det är inte klokt att ge en dömd pedofil arbete där personen är i nära kontakt med barn. Men det tänker jag att egentligen handlar mera om att brotten kommer sig av en läggning som leder in personer på en kriminell bana och som inte är något som man kan “tvätta bort” eller avtjäna bort.
Men så där på det stora hela. Om man har gjort ett brott, blivit fast, blivit dömd och avtjänat sitt straff. Ska den domen sen för alltid hänga en om halsen som en kvarnsten?
Det verkar som att nåden är rätt långt borta i vårt samhälle när det kommer till personer som dömts för brott. Ju grövre brott, desto mera omöjligt är det att bli fri från den långa skuggan som domen kastar.
Jag vet inte om jag själv klarar av att bortse från att någon blivit dömd när den har avtjänat sitt straff, men jag skulle verkligen vilja ge varje människa en andra chans. En möjlighet att börja om. En möjlighet att få lämna det förflutna och få gå vidare.