Jag fick respons av en lyssnare till mina radioandakter. Hen frågade om välsignelsens ordalydelse som jag använde i radioandakerna.
Herren välsignar dig och beskyddar dig.
Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd.
Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred.
Det här är den ordalydelse som man hittar i Bibel 2000 4 Mos. 6:24-26. Den ser lite annorlunda ut än den vi är vana att höra i gudstjänsterna som är hämtad från bibelöversättningen från 1917.
Herren välsigne dig och bevare dig.
Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig.
Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.
Det är rätt så lätt att smälta förändringen som en uppdatering av ett föråldrat språk, men den avgörande i skillnaden verkar vara orden fred eller frid. Vi uppfattar att det finns en betydelseskillnad mellan orden fred och frid.
Svenskan är ett ovanligt språk som har två ord för att översätta shalom, pax, rauha, peace. Vi gör en liten skillnad mellan fred och frid genom att ha två ord till skillnad från andra språk. Och när vi förnyar är det alltid jobbigt med förändringar. Oberoende av om förändringen är positiv, negativ eller neutral.
En fråga som återkommer är ”Varför man måste ändra på allting?” Den frågan har hängt efter den ”nya” psalmboken under de 40 år som den redan funnits. Den frågan har återkommit när man övergått från Fader vår till Vår Fader. Och nu står vi åter inför frågan när vi bekantar oss med den förnyade ordalydelsen av Herrens välsignelse.
Då vill jag att du läser välsignelsens ord från Karl IIV bibelöversättning och reflekterar över om du tycker att vi ska återgå till den.
Herren välsigne dig, och bevare dig.
Herren låte sitt ansigte lysa öfver dig, och vare dig nådelig.
Herren upplyfte sitt ansigte öfver dig, och gifve dig frid.
Språket lever och förändras hela tiden. När förnyelser kommer med kanske 100 års mellanrum kan det kännas som plötsliga, stora förändringar även om språket förändras lite hela tiden.
Jag önskar dig välsignelse med både frid och fred.