Jag sitter och planerar andakten jag ska hålla på ett serviceboende på eftermiddagen. Jag brukar för det mesta följa kyrkoåret och kyrkohandboken, så idag skulle jag utgå från askonsdagens text.
Matt. 6:16-21
Jesus sade: ”När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna, som vanställer sitt utseende för att människorna skall se att de fastar. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.
Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.”
Jag funderar på hur den här texten kan vara relevant för de gamla som bor på ett serviceboende? Hur ska jag tala om fastan med dem som redan fått avstå ifrån så mycket i sina liv. De lever ju redan i en oändlig fasta jämfört med oss andra som lever mitt i livets överflöd. Vad vet jag om deras tankar om fasta? Helt säkert klampar jag i klaveret om jag utgår ifrån min egen livssituation.
Det är nyttigt att fundera på hur andra har det, när de lever liv som ser helt olika ut mitt eget. De som är fysiskt begränsade, men klara i tanken kunde jag resonera om det här med. De som är minnessjuka kan det vara svårare att resonera med – men också dem vill jag tala till så att de känner sig sedda.
När man flyttat in på ett serviceboende har man redan tvingats ge upp många av sina skatter på jorden. Det är helt säkert en sorg att inte längre kunna klara sig själv och att inte få bo hemma omgiven av allt det man hade där.
Skatterna i himlen kan man fortsätta att samla på fast livet har blivit mera begränsat. I sina böner kan man be för andra. Om man kan läsa, kan man läsa i Bibeln och psalmboken. Man kan ställa upp och lyssna på den som har det jobbigt. Det kanske känns som futtiga saker, men vi får alla närma oss Gud efter vår egen förmåga.
Tiggaren, som inte kunde se, ropade till Jesus – Davids son, förbarma dig! Det ropet får också vi återkomma till när vi känner att vi inte längre kan något annat. Då ber vi Jesus komma till oss, när vi själva inte kan ta oss till honom.
Så här gick mina tankar när jag förberedde andakten idag. Tack för att du var mitt bollplank!