I början av året gör man ofta en utvärdering av året som gått. Jag tänker inte göra den här, men på jobbet är det dags att skriva verksamhetsberättelser. För att göra en verksamhetsberättelse som dels dokumenterar det som varit men som samtidigt kan fungera som en bas för arbetet framåt är det bra att kolla upp en del statistik. Hur många har deltagit i verksamhetens olika former?
Utan att ens leta upp hemskt många siffror så vet vi att det i de flesta av skärgårdens kyrkor, eller kanske rent av i hela landets kyrkor, blir allt färre och allt äldre deltagare i högmässor och gudstjänster. Visst finns det tillfällen som är undantag, men det som märks tydligast är att det de helt vanliga söndagarna, utan något extra, kan det i värsta fall bli mässfall. Det vill säga att det inte kommer någon annan än personalen.
Vi vet att det är viktigt för många ATT det firas högmässor och gudstjänster, men att dessa människor ändå kanske inte själva dyker upp. Eller gör det mycket sporadiskt.
Så där sitter vi, personalen på våra möten, och funderar vad vi ska ta oss till för att öka antalet gudstjänstdeltagare. Kan vi ens göra någonting?
Visst kan man dra till med extra allt, men dels kräver det vädligt mycket resurser och dels ska det ju vara skillnad mellan en vanlig söndag och en stor helg. Visst kan man ringa runt och be folk komma för att utföra någon uppgift, men det är arbetsdrygt och omotiverande. Borde inte den som kommer till gudstjänsten kommaför att den VILL komma – oberoende av om den har en uppgift eller får sitta lugnt i bänken och delta med sin del därifrån?
Men då är vi tillbaka till frågan – vad ska vi göra för att folk ska vilja komma till gudstjänsten?
I arbetslaget kunde vi konstatera att det egentligen finns två orsaker för att man ska gå i gudstjänten på helgen: 1) för att man är kristen 2) för att det är söndag/helgdag. Det ska inte behövas några flera orsaker. Gemenskapen och nattvarden är förstås också motiverande för dem får man bara del av i kyrkan.
Det är med gudstjänsten som med att gå till gymmet. Man måste bestämma sig för att man går regelbundet och man behöver hålla ut för att känna att det ger resultat. Men hur många av oss har förstått att träna vår andlighet och vår själ?
Jag tror att man i färdigt kristna kretsar borde ägna sig mera åt det andliga intresse som finns utanför de s k ”kretsarna.” ägna sig mera åt uppsökande verksamhet.
De redan trogna är som alla andra grupper i samhället, redan ”färdiga.”. Det är tryggast att alltid vara tillsammans med sina vänner som man lärde känna redan i ”bantis” och fortsatte i högstadiet, studenten eller andra stadiets skolor och om någon ”annan” försöker ta sig in säger man: ”nej, det är Ingeborgs plats, där kan du inte sitta.” Nåja, den personen försöker nog inte igen.
Om man vill ha nya medlemmar måste man ut ur fållorna.
Du har nog rätt i din analys. Vi är ofta dåliga på att öppna upp och verkligen välkomna de som vågar sig in. Så vi kan behöva nya vägar, nya fållor.
Hej! Jag går till kyrkan av flera orsaker. Men en av de viktigaste är att jag vill höra en predikan som ger mig (och anda) tröst för det som komma skall – vad än det är. Jag vill känna förtröstan när jag sitter där i kyrkbänken. Jag vill inte känna att det skall vara en plikt att varje söndag gå i kyrkan. Och jag vill känna glädje när jag går hem.
Tack för att du berättar vad du vill ha ut av ett gudstjänstbesök. Plikt ska det inte vara, får då blir det träigt, men jag tänker att det borde vara något som ger en så mycket att man vill gå dit regelbundet. Men hur vi ska lyckas ge den känslan tillräckligt ofta är en svår nöt, för vi tilltalas av så olika saker. Men glädje, ja det behöver vi mera av!