Jag har stött på ett, för mig nytt och obegripligt, fenomen. Kyrkans medlemmar som inte vill bli jordfästa när de dör.
Har man lämnat kyrkan får man naturligtvis göra hur man vill, och då är det kanske också naturligt att inte längre bry sig om de riter som är kyrkans. Ändå blir många jordfästa för att de inte uttryckligen sagt sig vara emot det och för att de anhöriga vill följa traditionen, även om den som dött inte längre var kyrkans medlem.
Om man hör till kyrkan, även om man inte på nåt sätt är aktiv, så har man rätt att bli jordfäst, alltså att bli välsignad och överlämnad till Gud. Det behöver inte vara någon stor tillställning med många deltagare och en maffig minnesstund. Det kan lika väl vara bara prästen, kantorn, vaktmästaren och gärna några anhöriga på plats.
Det går till och med att göra det så enkelt att prästen åker till sjukhusets kapell och där välsignar den döda.
Men att inte vilja ha den här sista tjänsten från den församling man varit medlem i, det känns så märkligt för mig.
Var gick det fel? Har vi som kyrka misslyckats när våra medlemmar inte längre vill veta av oss? Eller har de här medlemmarna bara inte fått ”tummen ur” för att skriva ut sig ur församlingen?