Sex, sju, två, två, en, sju och en

      Inga kommentarer till Sex, sju, två, två, en, sju och en

Idag, den sista augusti, tar mitt förordnande till Kimitoöns församling slut. Det har varit sex trevliga veckor med sju dop, två konfirmationer, två vigslar/välsignelse av äktenskap, en jordfästning och sju högmässor/gudstjänster/andakter och en miss i planeringen.

Missen i planeringen hände när det blev ett akut byte av kantorer en söndag, på grund av – ja just det: flunssaliknande symptom som sen visade sig vara just flunssa. Flexibla som församlingens personal ofta är ställde en kantor generöst upp när kollegan blev sjuk. Men det som ingen tänkt på var att kolla färjtidtabellen mellan Kasnäs och Hitis. Enligt den ursprungliga planen spelade det egentligen ingen roll när färjan skulle ta personalen tillbaka från Hitis, men i och med personalbytet behövde kantorn hinna till Dalsbruk till kl 16.

När vi efter en trevligt högmässa körde mot färjfästet började kantorn ana oråd då där inte var någon kö av bilar längs vägen. På en söndag i slutet av sommaren är det nämligen alltid smockfullt på färjan bort från Hitis på söndagseftermiddagen. När vi kommer ner till färjstranden ser vi färjan en god bit ut på fjärden stävande bortåt. Men va tusan?!?!

En snabb koll på färjtidtabellen upplyser oss om att vi missat färjan med typ 6 minuter. Den går 14.30 på vardagarna, men kl 14.00 på söndagarna! Hjälp, vad gör vi nu? Nästa färja går kl 16!

Jag ringer genast färjan och diskuterar med skepparen om det finns nån liten chans att färjan kunde svänga och plocka upp oss. Men nej, den är fullproppad med bilar så det går inte.

Följande samtal går till församlingsmästaren. Jag vet att han är snabbtänkt och hjälpsam och han har en båt. Jo, han ställer upp. Han kommer med båten och plockar upp kantorn – OCH elpianot! Jag blir kvar med bilen och får ta nästa färja.

Medan jag väntar passar jag på att göra ett besök på serviceboendet Solglimten. Jag kom lagom till eftermiddagskaffet och det blev ett kärt återseende med flera av dem jag träffade regelbundet när jag jobbade som präst på Hitis.

Lite äventyr ska det ju vara när man jobbar i skärgården – tycker jag. Om kantorn är av samma åsikt är jag inte helt övertygad om. Hur som helst så blev slutet gott och vi har ett minne att skratta åt tillsammans.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *