Brukar du be om hjälp? Jag är ganska stolt av mig och brukar försöka klara mig själv för det mesta. Igår blev jag ändå tvungen att ta till en bön om hjälp på facebook, för jag klarade inte själv av att få ut en soffa från Klubbrummet och förflyttad till Prästgården och jag var ensam på jobbet. Ett par timmar senare var soffan skruvad i bitar, buren från ena huset till andra och ihopskruvad igen! Vilken hjälpsamhet det finns bara man tar mod till sig och ber om hjälp. Det var faktiskt flera som erbjöd sin hjälp, men de snabbaste dök bara upp och fixade mitt problem.
Sen kände jag mig ändå lite snopen när soffan skruvades i bitar, för hade jag tänkt på det, hade jag kunnat flytta soffan själv.
Jag vet ju att det ofta finns hjälpsamma personer bara man tar mod till sig och ber om hjälp. Speciellt i Houtskär ordnar det mesta sig i ett nafs, har jag förstått. Och nu fick jag det bevisat. Jag vet ju också att det finns en glädje i att få hjälpa andra. Att få känna sig behövd och att få uppleva den andras glädje över att ha blivit hjälpt. Jag hjälper ju också gärna till om jag kan, jag också, men tänk att det ändå kan vara så svårt att visa sig beroende av andra!
För känslan av att stå i tacksamhetsskuld är inte en så trevlig känsla. Om man känner att man aldrig kan återgälda hjälpsamheten kan det bli jobbigt att be om hjälp. Å andra sidan är det inte roligt att hjälpa till om man känner sig utnyttjad. Det behöver finnas någon typ av balans mellan att hjälpa till och att ta emot av hjälp.
Det behöver inte vara så att hjälpen går fram och tillbaka mellan givare och mottagare utan hjälpen kan gå runt. Man kan låta de goda gärningarna sprida sig som ringar på vattnet och på något sätt brukar det goda hitta tillbaka till den som gjort något gott.
Jag är hellre en hjälpare än en mottagare av hjälp, men jag måste erkänna att det kändes bra att få ta emot den bredvilliga hjälp som erbjöds mig. Hjälpsamhet knyter band mellan oss människor och sådana band är goda band.
Tack och välsignelse till alla villigare hjälpare!