Det finns gånger när orden hittar sin plats liksom av sig själv. Så var det när jag skulle skriva andakten till dagens torsdagsträff. Jag hade en timme tid och jag skummade igenom förra söndagens texter. Vilken skulle jag välja, vilken hade jag något att säga om?
Oftast är det evangelietexten jag använder, men den här gången föll blicken på psaltarpsalmen. Där hittade jag orden direkt. Här fanns något jag kunde resonera kring. Temat för söndagen var lidandets söndag och lidande är ju verkligen ingen bristvara i vår värld. Alla har vi någon sorts erfarenhet av det, i smått eller i stort.
Samtidigt är lidandet så svårt att prata om. Vad är det för mening med lidandet? Kan man alls hitta någon mening med lidandet? Behöver det finnas någon mening med lidandet? Det här är frågor jag inte kan besvara, så jag gick inte alls in på dem. Nog för att det är frågor som kunde vara värda ett helt liv av studier och diskussioner, men de är så svåra! Hur klarar man av dem på fem – tio minuter efter kaffestunden?
Så jag lät bli. Jag började i en helt annan ända. Och när min timme tid tog slut hade jag fått ner en andaktstext på papper. Tänk, åter en gång ordnade det sig. Och tänk, de som deltog kände igen sig. Jag fick höra att det var vettigt det jag sagt! Så nog vet den helige Ande vad som behövs också en helt vanlig torsdag eftermiddag i Houtskär.
Nu kanske du är nyfiken på vad det egentligen var jag skrev. Gör som vanligt, klicka här, så kommer du vidare till Ordet är mitt där jag publicerat min andaktstext.