…men inte tid för allt. Undrar om jag borde läsa Predikaren ett varv till? Kanske det finns tid för allt ändå?
Det är rysligt så tiden rusar. Den meningen har vi alla sagt eller hört i olika versioner till lust och leda. Jag måste ändå upprepa den ännu en gång. Jag hinner inte med. Tiden rusar och jag känner att jag blir på efterkälken.
Jag arbetar i en liten del av den stora församlingen. Jag är tf. kaplan i en kapellförsamling med omkring 500 församlingsbor. Öarna ligger minst tre färjor bort från fastlandet, en del till och med fem färjor bort. Inte för att det i sig har något med mitt arbete att göra, men det ger någon uppfattning om hur långt bort i havet församlingen ligger. Man skulle tycka att jag har all tid i världen, men på något underligt vänster är det fullt upp.
Jag har under den senaste månaden insett att till mina arbetsuppgifter hör en hel del sådant som präster på andra håll inte behöver befatta sig med. I min lilla del av storförsamlingen saknar jag församlingssekreterare och ekonomisekreterare. De där personerna som sköter en hel del av byråkratin på andra håll. Jag klagar inte, jag är en underlig prick som gillar pappersvändande, men jag har insett att det är sådant som tar tid.
Sen är det inte heller någon fullständig ursäkt att jag har så får församlingsbor att tjäna. Visserligen har jag färre förrättningar och färre uppvaktningar än jag skulle ha i en större församling men en gudstjänst, en predikan, en andakt, en träff, ett möte – alla tar de ungefär lika länge att förbereda, oberoende om de är till för 10 eller 100 personer.
Idag fick jag mycket gjort av det som hängt efter. En inplanerad träff blev inhiberad och plötsligt hade jag tid att koncentrera mig på kvitton och kilometer! Det kändes bra och jag är tacksam för den oplanerat generösa tiden. På eftermiddagen var det dags för veckans träff för vuxna (läs: pensionärer) i Prästgårdssalen. Vi dricker kaffe, äter nåt gott, samtalar om smått och stort och har en kort andakt. Idag var samtalet extra muntert, trots att vi pratade om både glatt och sorgligt. Det är en varm gemenskap där alla får komma till tals. Jag känner mig riktigt varm i hjärtat över att få dela en så fin gemenskap med mina församlingsbor!
Så även om tiden rusar iväg och jag flänger efter så gott jag kan är det en glädje att få vara präst. Det är en, för mig, bra blandning av människomöten och pappersvändande.