Nu blir det en kedja av inlägg som hänger ihop. För jag kom att tänka på det där talet jag fick så fin respons på.
Att skriva griftetal (det kallas så, det där talet som prästen håller ungefär mitt i jordfästningen) är utmanande. Så där lagom utmanande. För vanligtvis har jag träffat någon eller några som känt den som ska jordfästas innan jag ska skriva talet. Jag har frågat hurdan personen var. Var hen var född och uppväxt, vad hen sysslade med och vad hen gillade. I stora drag får jag höra en livsberättelse så som de anhöriga upplevt den och minns den. Om det är det samma som personen själv skulle ha berättat vet jag inte och det spelar mindre roll.
Sen är det min uppgift att sammanfatta det jag fått höra och knyta samman det med det kristna budskapet till ett tal. Det talet ska vara sådant att de anhöriga känner igen den som gått bort i det jag säger och så ska det ha lagom delar hopp och tröst som bygger på Bibelns budskap. Det här är en uppgift jag gillar. Jag gillar förstås inte att någon dött, men jag gillar friheten att pussla ihop mitt tal kring de bitar som getts mig. Jag gillar att få måla bilder med ord.
Det finns naturligtvis olika sätt att bygga upp sitt tal. I en lärobok från 1970-talet finns en modell som bygger på de tre skovlarna jord som prästen sen välsignar den döde med. Den här modellen är väl beprövad och använd av många. Själv får jag nippor, nervösa skakningar och allergisk hosta bara av tanken på talet. Jag har hört allt för många tal under min tid som vaktmästare som följde den här modellen för att jag ens skulle vilja ta i den med tång. Tyvärr. För den som inte hört den typens tal till leda kan uppfatta det som ett mycket vackert tal som knyter ihop hela jordfästningen och dess symbolik till ett vackert minne.
Mina tal är friare och byggs upp kring den berättelse jag fått höra om den avlidna. Det beror på den personens liv vilka bilder jag målar upp i mitt tal. Jag märker att jag redan hållit så pass många tal att jag börjar hitta min stil och mitt sätt att knyta ihop liv, hopp och tröst. Somliga delar återkommer, men fortfarande skriver jag varje tal från grunden. Jag har inte ett standard tal där jag bara byter ut namnet och det hoppas jag att jag heller aldrig får. Så mycket är vi alla värda att vi ska få ett personligt avsked vid kistan.
Så spännande det är att jag hittade din blogg som av en tillfällighet, och så kan det bli sådan igenkänning genom några glimtar ur ditt liv.
Jag känner så igen mig när det gäller griftetal. Jag har lagt märke till att jag gör det ganska annorlunda än många kollegor. Tycker om att knyta ihop personens liv med något speciellt bibelord eller någon bibelberättelse. En av de senaste blev bröllopet i Kana. Något udda koppling kan tyckas. Hade jag varit yngre och nyare kanske jag skulle ha tänkt att det kan man väl inte. Men nu gick jag på känsla – eller kanske Andens ledning vill jag tro – och det landade helt rätt.
Fortsätt forma din egen stil!
Ja, tänk så fint att vi möttes så här på nätet. Efter att du hittat mig har jag tittat in hos dig. Vi verkar tänka lika i mycket! Kul!
Ja, glad skulle säkert varje anhörig bli om talet till den avlidne skulle vara personligt och verkligen kännas som ett värdigt avsked. Om de nya prästerna resonerar som du är det en nåd att stilla bedja om. Dåliga minnen av opersonliga griftetal kan fördjupa sorgen i stället för att lindra den. Man får tacka för nya tider och, kanske också. för kvinnliga präster.
Jo, Siv, det har förändrats. På kursen fick vi höra om hur opersonligt det kunde vara för 40 år sen mot idag. När vi präster emellan talar om griftetalen är det nog det personliga som är a och o. Idag träffar prästen i regel de anhöriga innan jordfästningen och kontakten mellan de sörjande och församlingen har utvecklats så att vi är medvandrare och stödpersoner.
Ta ck för ett hoppfullt svar!. Det gläder mig att höra, att den personliga tonen håller på att “gå hem” och fram i folkets kyrka. Budskapet måste tala till människorna och inte förbi. Tack! ❤️