Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnista och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandra sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Viktor Rydbergs dikt Tomten är en vacker dikt med tillhörande vemod. För ibland, så där i midnattstimman, finns det en risk att man blir lite sentimental och vemodig. Själv sitter jag i ett lånat rum på åldringsboendet Solglimten och ska snart krypa under täcket. I morgon sjunger vi Var hälsad sköna morgonstund och Dagen är kommen, för oss är en frälsare född, men samtidigt är det min sista gudstjänst i Hitis kyrka i tjänsten och det är lite vemodigt.
Avsked är alltid vemodiga. Jag har fått nya vänner och nu känns tiden här allt för kort. Det finns så mycket jag hade velat göra. Det finns så mycket jag velat uppleva. Det finns så många jag velat hjälpa. Men, det är väl som Magnus Uggla sjunger, att underbart är kort. Fast vi talar nog om helt olika saker, han och jag.
Jag vet att mitt val är det bästa för mig, just nu, men ändå är jag ledsen över att välja bort något. Jag avskyr tanken på alla ledsna ögon jag mött. Jag avskyr tanken på att det är jag som gjort dem ledsna.
Så är det, som det alltid är i livet. Sorgen och glädjen, de vandrar tillsamman, medgång och motgång ständigt följs åt. Det är sanningens ord som psalmen förmedlar. Det finns inget liv utan både glädje och sorg. Och det är ju av de goda stunderna de vackra minnena vävs och av de tråkiga man lär sig.
Så nu ska jag glädjas över att få fira julotta (haha, klockan tio är det knappast längre otta) med min församling och sen ska jag göra som Maria och gömma allt i mitt hjärta och begrunda det.
Det här är Hitis kyrka i vinterskrud, fotograferad julafton 2018.