Förra gången jag var så här förkyld var visst vårvintern 2015. Den gången blev mina stämband så illa åtgångna av rethosta och magsyra att jag fick vara helt tyst i ett par veckor. Nu känns det lite likadant, men tyst kan jag inte vara. Fast riktig lika illa är det nog ändå inte. Rösten kommer nog sakta tillbaka bara jag slutar hosta och ser till att refluxen hålls nere. Det blir liksom bättre dag för dag.
Att jag låter som en kratta eller sprucken burk när jag pratar stör mig egentligen inte så värst, men att jag inte kan sjunga harmar och stör mig alldeles otroligt! Jag vet att jag behöver vara så tyst som möjligt för att inte skada stämbanden permanent, men attans så det kan vara svårt! I synnerhet som präst som är klassificerat som ett röst-yrke.
Att jag blev sjuk och var borta från jobbet i en dryg vecka var på ett sätt rätt så skönt. Det var bra med en paus för att vila tankarna. Ändå känner jag mig lagom yr och ostrukturerad just nu. För det är mycket nu! Varje morgon tittar jag i kalendern för att kolla vilken dag det är och vad jag har inplanerat för dagen.
I morse var kalendern tom, men när jag kom till jobbet insåg jag att jag glömt notera ett Skype-möte. Efter det blev det plötsligt ett förrättningssamtal och efter det en uppvaktning som var halvt överenskommen. Dit for den dagen som jag lite tänkt ägna åt att planera söndagens predikan och högmässa…
I morgon väntar en spännande dag. Jag ska på utflykt till storstan med en busslast barn i åldrarna 7-15! Det ska bli riktigt rolig, så jag tror att jag ser lika mycket fram mot dagen som barnen.
Det här jobbet har inte varit tråkigt en enda stund sen jag började och lär inte bli det i första taget heller.
Glad lillajul på dig, i söndag tänder vi första ljuset, sjunger Hosianna och går in i advent!