Det finns ett talesätt om att hoppa i vattnet och så hoppas man att man kan simma. Endera lär man sig eller så får man hoppas att nån annan fiskar upp en. Det sista alternativet är för tråkigt för att ens skriva ut. Just nu känner jag att jag står på bryggändan och torrsimmar utan att egentligen veta hurdana simtag man borde ta.
Det handlar om konfirmandundervisningen, skribalägret, som jag ska iväg på i söndag. Min erfarenhet är minimal, min fantasi känns ihoptorkad, mina kunskaper bortspolade och min självsäkerhet är ungefär lika uppblåst som vappens ihopskrumpnade gasballong är vid det här laget. Jag försöker förbereda mig och fundera ut vad allt jag kan tänkas behöva ha koll på men det är lika effektivt som torrsimmet på bryggkanten. Jag kommer inte framåt hur mycket jag än viftar.
Mina livbojar är ungdomsarbetsledaren som har ett par generationers erfarenhet i bagaget och de unga ledarna som har flera somrars läger bakom sig. Det är jag och konfirmanderna som är “the newbies”. Det goda rådet fick jag redan, att jag INTE ska berätta för konfirmanderna att jag är nästan lika oerfaren som de när det kommer till skribaläger. Det rådet tänker jag absolut följa till punkt och pricka. Sen tänker jag att konfirmander är människor som alla andra. Unga och energiska och kanske frågvisa men ändå, bara människor de också. Och så det allra viktigaste att komma ihåg när man ger sig in i nya situationer: Fake it, ’till you make it (Låtsas att du kan, tills du kan det). Den devisen har jag redan kommit långt med här i livet så jag tänker fortsätta på den linjen. Det är ju bara genom att prova på som man lär sig på riktigt.
Hej, du blev ju präst också, vilket du inte fullt trodde på då jag mötte dig i Gados aula före inträdesprov. I nu bara, med huvudet före! Det blir nog bra dethär.
Tack! Det får vi hoppas.