Ett råd jag tog till mig

      Inga kommentarer till Ett råd jag tog till mig

Igår kväll var det en författarkväll i Åbo domkyrka där Gustav Björkstrand, Christa Mickelsson och Sofia Torvalds samtalade. Både Gustav och Christa hade skrivit en bok om sina liv. Gustav lite längre och Christa lite kortare, men båda hade omvälvande erfarenheter att dela med sig av.

Det var fint att få höra dem berätta och det som fastnade allra mest i mitt minne var en del av Christas svar på frågan vilka råd hon skulle ge någon annan som råkar ut för en sjukdom eller olycka som ställer livet på ända. Hennes råd var att omge sig med bra och omtänksamma människor och när olyckan är framme gäller det att omge sig med ännu flera fina, goda, omtänksamma personer.

Det låter kanske lite utmanande, men det handlar alltså om att vårda sina relationer. Att genom livets alla skeden bry sig om varandra, så att man i nödens stund har en trygg grund att stå på i sina relationer. Livet drabbar oss alla på sätt eller annat och då är det guld värt att ha en stark stödgrupp att luta sig emot.

Det är nog helt klart att när man drabbats av tunga tider i livet växer och mognar man – ofta mot sin vilja. Christas motgångar har gett henne en djup vishet om hur viktigt det lilla i livet är. En dyrköpt vishet som nu bär henne vidare.

…en lykta för min fot, ett ljus på min stig…

Den här veckan har tidningen Församlingslyktan kommit ut. Den delas ut gratis till alla hushåll i Houtskär (som inte undanbett sig reklam) och en del prenumeranter runt omkring i världen får den också i sin postlåda.

Pärmbilden på Församlingslyktan med bild av konfirmanderna och ledarna

Om du klickar på bilden öppnas tidningen och du kan läsa den.

Att få göra tidningen tillsammans med redaktionen är en av mina arbetsuppgifter som jag gillar allra mest. Visst blir det ibland lite bråttom och visst funderar jag ibland vad i all världen jag ska skriva om på de sidor som inte fylls av andra, men ändå är pusslandet med texter och bilder något jag gillar stort. Och vad jag förstått uppskattas också tidningen av församlingsborna.

Att man sedan ger mig fria händer att skriva en ledare (som nu kanske inte direkt uppfyller kriterierna för en ledare) i tidningen är ju alldeles fantastiskt. Om du bara vill läsa den kan du klicka här. Vill du läsa hela tidningen kan du klicka på bilden.

 

Tillsammans igen

      Inga kommentarer till Tillsammans igen

Idag har vi haft den första träffen för höstterminen med gruppen Pappilan Porinat. Och oj, så det porlade! Diskussionsämnena avlöste varandra och glädjen över att få träffas lyste ur allas ansikten. Lite ovant var det förstås att hålla lite mera avstånd än förr, men avståndet var bara fysiskt. I själ och hjärta var vi nära varandra ändå.

Församlingen är nog som bäst när vi är tillsammans. En församling utan gemenskap är nog inte en församling. Det är i gemenskapen vi blir en levande kyrka!

Veckans tema tacksamhet var som hittat. Vi var tacksamma för att ha varandra och för att få träffas igen. Och vi diskuterade att det är genom svårigheter som vi lär oss att uppskatta det lilla. Kanske det finns en välsignelse gömd i motgången?

Det är pauserna som är viktigast

      Inga kommentarer till Det är pauserna som är viktigast

När man åker iväg på kurs så är det alltid med vissa förväntningar. Ibland blir de infriade; ibland blir man besviken och ibland överträffas förväntningarna. Den är gången var mina förväntningar störst på samvaron utanför föreläsningarna. Och bra så, för föreläsningarna gav inte så värst mycket – tyvärr.

Men samvaron med mina kurskamrater – den är faktiskt oersättlig! Jag gick på en kort promenad med en och vilken diskussion vi hade! Åh, jag känner mig fortfarande lätt om hjärtat när jag tänker på den. För att inte tala om att jag känner mig stärkt. Ljuvligt!

Och på kvällen när vi satt ungefär halva gänget och filosoferade kring söndagens texter. Att få fundera tillsammans är en fantastisk predikoverkstad – men det händer allt för sällan! Så självklart var det ett gyllene tillfälle att få tala om texterna och om temat tacksamhet. Vi kommer från så olika bakgrunder och miljöer att det är otroligt berikande att få vända och vrida på texten tillsammans.

Som grädde på moset hade jag sen en ledig helg efter kursdagarna. Och här sitter jag nu sent på söndag kväll och skriver, samtidigt som jag ser på klockan att jag borde legat i sängen redan en god stund. I morgon är det måndag och en ny vecka med en fullbokad kalender. Det ser jag fram emot! Go’natt!

Det var en gång en gulis

      Inga kommentarer till Det var en gång en gulis


Visst är det behändigt när facebook håller reda på vad jag gjort.

För sex år sedan deltog jag i gulisintagningen med liv och lust. Gamla kärringen i jämförelse med mina studiekamrater, men det är attityden som gör gulisen! Jag som aldrig kom mig för att börja studera vid ett universitet när jag var nybakad student, tog igen allt jag kunde när jag 19 år senare äntligen var där. Det är ju faktiskt lite roligt att gå tillbaka och läsa blogginlägget jag skrev då.

Jag minns att en av killarna som var gulis med mig är född 1995 och det är samma år som jag blev student. Tänka sig! Men vi hade en hel del kul tillsammans trots åldersskillnaden. För kanske jag inte var 19 år äldre så där mellan öronen?

Nu blir jag lite nostalgisk och sentimental. Tänk att jag då vågade steget att börja studera! Fast jag förstod aldrig varför folk ojade och vojade sig och kallade mig modig. Jag tog ju bara tag i en dröm jag bar på. Jag tog ju bara ett steg många gör i betydligt yngre ålder. Jag gjorde ju bara just det jag ville göra – och det har jag typ alltid gjort.

Idag är jag ändå tacksam för studieåren. Jag växte på många sätt under de åren och jag fick många härliga vänner som fortfarande vill vara mina vänner (jag förundras stort!). Hejhej till TF-14 gänget och tutorerna och alla andra fina typer jag mötte under studietiden! För att inte tala om alla fantastiska lärare som väglett och engagerat uppmuntrat vidare. Och stackars läraren i klassiska språk – han hade då ett otacksamt uppdrag! Tack och förlåt!

I morgon ska jag fortsätta studera – dock i mindre skala. Det är dags för en del av en pastoralkurs igen och då får jag träffa en del av mina gamla studiekompisar! Jippii!

Helt upp åt väggarna!

      Inga kommentarer till Helt upp åt väggarna!

Strax innan semestern köpte jag två skivor av något mjukt material som jag tänkte skulle bli anslagstavlor vid mitt skrivbord. Sen hann jag inte med och sen kom något emellan, men till slut kom jag till skott. Jag tog skivorna med mig till jobbet, men funderade ännu var jag skulle hitta ett lämpligt tyg att beklä skivorna med. En vacker dag slog tanken mig att jag sett en hög med lakan, gardiner och andra tyger i Missionsboden i Houtskär.

Jag tog nyckeln och gjorde ett besök i Missionsboden. Månne där skulle finnas något av lämplig kvalitet? Det tog inte många minuter att identifiera ett par gamla gardiner som lämpligt material, lämplig storlek och lämplig färg. Så jag återvände till mitt arbetsrum med dem och beklädde skivorna med de urblekta gardinerna. Några skruvar senare var skivorna uppe på väggarna. Efter ett år och åtta månader har jag äntligen anslagstavlor bredvid skrivbordet!

Sen är det en annan femma att skrivbordet fortfarande är rätt så rörigt…

Sen kan jag inte låta bli att dela en vy från min arbetsväg. Den här bilden knäppte jag från färjan på söndag kväll efter en välsignad kvällsgudstjänst med sånger från Taizé. Både i sångerna och vyerna får själen vila.

En söndagshälsning

      Inga kommentarer till En söndagshälsning

Veckorna efter skribalägret har rusat förbi. Jag har haft många lediga dagar som lägerkompensation och det har varit skönt. Dagarna där emellan har varit fulla av allt möjligt. Det har varit konfirmation, högmässor, en vigsel, kontorsarbete, planeringsarbete, och jag har försökt landa i vardagen efter sommaren. Att bestämma hur verksamheten för hösten ska se ut är inte det enklaste och kräver en hel del tankeverksamhet. Det i sin tur tar på krafterna mer än det skulle göra i vanliga fall. Därför har jag legat lågt också här på bloggen.

Idag tog jag båten till jobbet och jag fick sällskap på resan av kantorn och hennes man. I Houtskär har vi firat högmässa på finska och snart ska vi styra stäven norrut mot Iniö för att fira en sånggudstjänst i kyrkan där kl 17. Tänk vilken underbar dag med två fina gudstjänster och båtresor däremellan! Jag är nog gräsligt lycklig och välsignad.

Bild från en annan utfärd med båten

På egen köl till jobbet

      Kommentarer inaktiverade för På egen köl till jobbet

Den här sommaren har vi skaffat båt. Tidigare hade min man och jag varsin motorcykel, men de gjorde vi oss av med förra hösten, eftersom vi inte körde så mycket per säsong mera. Den här våren drabbades jag av allvarlig “jag-vill-ha-egen-båt-sjuka” och jag började spana på båtar. Min man har inte nån större erfarenhet av båtar så han var lite motsträvig. Till slut fick jag honom med på noterna och under semestern slog vi till och köpte en liten behändig båt.

Så vi började köra omkring i vår närmiljö och bekanta oss med navigering, väderförhållanden och båten. Roligt var och är det. Hela tiden har jag haft en baktanke om möjligheten att röra mig med båt till och från jobbet och kanske i jobbet också.


Så igår passade jag på. Det var strålande solsken och så gott som bleke (dvs. ingen vind, inga vågor). Att lägga ut och dra iväg till jobbet var nog lite spännande. Jag är trots allt ingen van sjöbjörn. En sån njutning arbetsresan var! Du ser vilka bilder jag hann knäppa längs vägen! Bron går mellan Korpo fastlandet och ön Wattkast.


Och lite svall måste man ju också fota när man är ute och kör…

När jag korsade den stora farleden mellan Korpo och Houtskär såg jag färjan Stella som jag normalt åker med och besökaren Mein Schiff. Färjan är stor men kryssningsfartyget ännu större. Jag var glad att bara se dem på avstånd för jag var en aning orolig för hurdant svall en sådan bamsing kan dra upp.

På hemvägen såg jag Tallink Siljas fartyg på avstånd och Finnlink fartyget körde förbi rätt nära. Jag körde genom Finnlinks vågor och det gick riktigt bra när jag saktade in ordentligt. Bättre att vara försiktig när man är ovan!

När jag tar bilen till jobbet räknar jag med att det tar en timme och en kvart. Båtresan tog 50 minuter, men sen ska jag ta mig till och från båten också. (Jag bor en kilometer från stranden.) Så med nuvarande båt går det ganska jämt ut. MEN, med egen båt behöver jag inte bry mig om när färjan går utan är friare att komma och gå hur jag vill.

 

Snipp, snapp, snut, så var lägret slut!

      Kommentarer inaktiverade för Snipp, snapp, snut, så var lägret slut!

För en vecka sen skrev jag om min olust att åka iväg på läger. Jag tror jag delade den med många av konfirmanderna. Men vi tog oss alla i kragen, packade väskan och drog iväg i alla fall.

Så gick dagarna. Det var intensivt, lärorikt och roligt. Mellan torsdag kväll och söndag morgon försvann tiden med blixtens fart. Och nu är lägret slut.

Idag, sista dagen, packade vi ihop, men vi hann också fira högmässa tillsammans med församlingen. Alla på lägret hade vant sig med gudstjänstfirandet så det var inga problem att alla konfirmander hade en uppgift i högmässan. De delade ut psalmböcker och agendor, läste texter, ledde böner, var med i predikan (vars manuskript du kan läsa här), bar upp kollekten och så fick de delta i nattvarden.

Förstås var det lite spännande, även för mig som liturg eftersom jag skulle hålla ordning på alltihopa. Men det förlöpte alldeles strålande. Och församlingen var glad och tacksam över att få fira gudstjänst med ungdomarna.

Det har varit en välsignad vecka. Flera konfirmander har erkänt att det blev roligare än de förväntat sig. Och jag kan bara hålla med.

Tack allihopa!

När det sjunger på sista versen

      Kommentarer inaktiverade för När det sjunger på sista versen

Ojdå. På onsdag var det för många dagar kvar. Idag är det plötsligt fredag och nu känns det som att det kanske är för få dagar kvar. Det är spännande hur många toppar och dalar man hinner känna under ett läger. Att vara tillsammans 24/7 är krävande. Både för ledare och konfirmander. Men det är också väldigt fint.

Att följa med hur en grupp växer, hittar varandra och blir till en familj är otroligt fint. Vi hade ett veckoslut tillsammans i månadsskiftet januari-februari och redan då såg vi att det blev en gruppanda. Så nu när vi är en vecka tillsammans behövde vi inte starta från noll, utan det fanns en viss gemenskap att bygga vidare på. Kombinationen av undervisning som ibland känns torr som fnöske, undervisning som inte ens känns som undervisning, fritid med simning och samvaro, kvällsprogram med lekar och bus gör att gruppen fogas samman.


För egen del är jag jättenöjd med lägret. Jag har sovit gott och ätit bra. Jag är någorlunda nöjd med min undervisning och jag har hunnit dra andan när det har behövts. Samtidigt som det är jätteskönt att det snart är över.

Det som jag är extra glad över är att vi i år firat gudstjänst varje morgon. Konfirmanderna har gruppvis haft hand om gudstjänstens olika delar. De har själva förberett och genomfört gudstjänsten. Vi har hunnit fira första advent, julen, fastan och långfredagen. I morgon firar vi påsk. Det här gör att alla blir mera bekanta med gudstjänsten och vad allt den innehåller. Helt super enligt mig.

Tiden går fort. Vi har ett par trevliga dagar kvar och det kommer gå i ett nafs.