Vilket Glora, vilken fest!

      2 kommentarer till Vilket Glora, vilken fest!

Med rubrikens ord inledde kontraktsprost och Åbo svenska församlings kyrkoherde Mia Bäck kaplansinstallationen.

I förra inlägget har jag fjärilar i magen och kände mig lite yr. Det är första veckan efter semestern och en massa saker att styra och ställa med. Kanske inte så konstigt om man känner sig vimmelkantig då.

När jag igår kväll kom hem, efter att ha förrättat en jordfästning på fredag och ett dop och en vigsel på lördagen och förberett kaplansinstallationen hela, halva veckan, packade jag bilen med allt som kunde packas och då infann sig lugnet. Märkligt nog kände jag hur jag fylldes av ett fullständigt lugn. Allt var förberett. Allt var klart.

Den här dagen inleddes med samma lugn i kroppen. Visst fanns det en del att bestyra ännu den här dagen; sådant som inte kunnat göras på förhand. Men lugn, det kände jag hela tiden.

Så samlades alla människor i kyrkan. Först anställda och kören som gick genom det sista. Sen strömmade gudstjänstdeltagarna till och när klockorna ringde in till gudstjänst var vi dryga 160 personer församlade.

Vi gick in i procession. Vi sjöng psalmer, bad, lyssnade till Guds och människors ord, njöt av körsången och kände av den fina högtidliga stämningen som fyllde kyrkan. Jag fick bekänna min tro tillsammans med församlingen och svara på fyra frågor. Jag fick lyssna till bibeltexter och jag blev välsignad. Och så var jag installerad. Nu har jag en fullmakt som säger att jag är kaplan i Houtskär. Det står svart på vitt att det är så. Märkligt.

Så fick jag ta över och leda högmässan. Jag predikade och vi firade nattvard tillsammans. Över hundra personer kom till nattvarden! Tänk! Jag delade ut brödet och Mia och kyrkoherden Sara delade ut vinet. Jag fick möta alla i nattvarden. Så mäktigt, så fint!

Alldeles till slut, efter att jag fått välsigna hela församlingen kände jag hur rösten höll på att brista när jag instämde med Mia i orden Vilket Gloria, vilken fest! DÅ blev jag rörd till tårar! Jag som så lätt gråter för minsta lilla, kunde hålla mig till slut och även sen. Märkligt, men det var det stora lugnet som hade infunnit sig.

Sen fortsatte dagen med kyrklunch i församlingshemmet där över hundra deltog. Stort tack till besättningen på Skärgårdsskolan som gjorde en underbar fisksoppa och såg till att vi alla fick fortsätta festen.

Stor tack till alla som uppvaktat mig och gratulerat mig. Det har varit en alldeles, alldeles underbar dag. Så mycket värme och kärlek som jag fått ta emot gör mig alldels förundrad och glad. TACK!

För den som inte kunde delta, finns installationen inspelad på min sida på facebook, dock med väldigt dåligt ljud, tyvärr. Och den som vill läsa vad jag skrivit i mitt predikomanuskript kan klicka här.

Rivstart den första veckan

      Inga kommentarer till Rivstart den första veckan

Jag vet inte om det är tecken på en bra semester att man tycker det är roligt att vara tillbaka på jobbet, men jag hade både en bra semester och en känsla av att det var skoj att komma tillbaka.

Det råkade sig så att den här första veckan på jobbet är fylld av allt möjligt. Jag får ha dop, vigsel och jordfästning den här veckan och på söndag blir det hela församlingens gemensamma högmässa och kaplansinstallation i Houtskär. Det är alltså inte att gå och släpa fötterna efter sig, för här går det undan!

Idag, på min lediga dag, sjönk det plötsligt in att det kommer att bli en riktigt festlig söndag. Jag har fått höra att den, och den, och den, och DEN tänker delta. Flera sådana som jag inte alls kommit att tänka på. Visst har jag sett fram emot att få fira den här dagen tillsammans med församlingen, men just nu känns det som att det blir för stort! Det blir ett spektakel!

Jag hoppas att tidtabellen inte spricker.
Jag hoppas att det blir lagom varmt och att ingen blir sjuk.
Jag hoppas att lunchsoppan räcker till alla som vill komma och äta.
Jag hoppas att jag hinner få predikan färdig och jag hoppas att allt går bra.

Det hör väl till och är som det ska vara, att det flyttar in en svärm av nervösa fjärilar i magen så här inför en stor och betydelsefull dag. Det är så många rörliga delar som ska klaffa! Ändå är jag inte särskilt orolig eller nervös. Det blir som det blir och det är en festdag. Då kan det hända både det ena och det andra, utan att det förstör dagen. Det blir bara till minnen att berätta och skratta åt.

När det sen väl rullar igång blir det bra. Det vet jag och litar på.

Deadline var i förrgår!

      Inga kommentarer till Deadline var i förrgår!

Jag tar det som ett tecken på lyckad semester, när jag fick ett telefonsamtal som upplyste mig om att jag missat en deadline som jag vetat om sedan årsskiftet. Som tur var kunde jag få ett par timmars extra tid ännu efter telefonsamtalet, så jag hann korrigera mitt misstag.

I dagens Åbo Underrättelser kan du läsa min text i kolumnen Spaltaren. På söndag publiceras texten på tidningens webbsida, men om du inte kan tåla dig tills dess och inte prenumererar på tidningen, så kan du klicka in dig till Ordet är mitt för att läsa min text.

Ett heligt rum som inte är ett fysiskt utrymme

Jag fick frågan om jag ville hålla en aftonandakt i radion på temat “heliga rum”. Som så ofta svarade jag ja, det kan ju vara kul. Sen när det gått en tid och det närmade sig tidpunkten att producera aftonandakten funderade jag mycket på vilket heligt rum jag skulle tala om.

Är det kyrkan? I så fall vilken kyrka?
Är det havet? Eller stranden? Eller skogen?
Vad är egentligen ett heligt rum för mig?

Men en kväll, när jag firade aftonandakt med konfirmanderna upplevde jag en sällsam helighet i rummet. Här var mitt heliga rum som jag skulle tala om i radion – aftonandakten med konfirmanderna!

Så rummet var inte ett visst utrymme, utan känslan vi delade i andakten den där kvällen. Tänk vilken gåva att få uppleva ett heligt rum som är fullständigt oberoende av det fysiska utrymmet. Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem, sa Jesus. Och visst är det så!

Ikväll kan du lyssna till min aftonandakt i radion kl 19.15 i Yle Vega.
Efter 19.30 kan man lyssna på den på Arenan i ett år. Klicka här om du vill lyssna på andakten på Yle Arenan eller här om du vill läsa manuskriptet som ligger under Ordet är mitt tills jag lägger ner bloggen.

Semester!

      Inga kommentarer till Semester!

Jag har redan haft en vecka semester, men igår hade jag prickat in en arbetsdag ändå. Så början av semestern har kanske inte varit fullt så avkopplande som den borde ha varit. Men, som det konstaterades flera gånger under gårdagen, så har jag lite svårt att hålla mig borta från Houtskär. Och egentligen – varför skulle jag måsta hålla mig borta? Det är ju ett härligt ställe.

Nåväl – nu ska jag skärpa mig och semestra ordentligt. Jag har en liten resa för att hälsa på min syster inplanerad. Det blir ett välkommet avbrott från vardagen hemma. Lite senare ska jag och min man göra en lite längre båtresa med övernattningar, så det blir också ett sätt att komma bort och njuta av ledigheten. Men allra mest är ju semestern till för att koppla av och koppla bort från jobbet.


Det bästa jag vet är att ligga i hängmattan på balkongen och läsa böcker. Så kanske jag måste göra en räd till biblioteket för att hitta några riktigt bra sommarböcker?

Jag ska försöka logga ut från sociala media och från att blogga – men vi får se ur det går med den saken. Jag brukar inte vara så väldigt bra på det.

Hur som helst önskar jag dig en fin och skön sommar!

Nu är jag i den åldern

      1 kommentar till Nu är jag i den åldern

Jag inser att jag har kommit till den tiden i livet när oron och ansvaret skiftar från föräldrar till barnen. När man är liten är det föräldrarna som tar ansvar och besluter hur det ska vara. När föräldrarna blir gamla är det barnen som (förhoppningsvis) ta ansvar och på ett varsamt sätt hjälper till att ta beslut.

Jag har vänner som förlorat ena eller båda föräldrarna. Vänner vars föräldrar drabbats av minnessjukdomar och andra sjukdomar som gör att föräldrarna inte längre kan bo kvar i sina hem. Vänner vars föräldrar är förutseende och ordnar för sig innan de är i så dåligt skick att de inte inte klarar av en flytt längre. Jag är helt enkelt i den åldern att mina och vännernas föräldrar blir gamla.

Allt det här är förknippat med sorg. Sorg över att åldern tar ut sin rätt. Sorg över sjukdom och död som skiljer oss åt. Sorg över att tvingas ge upp sitt hem och flytta. Sorg över att inte längre klara av det man gjort så lätt för bara något år sedan. Sorg över att tvingas ta över ansvaret för föräldrarna och inte länge få vara bara barn i relationen. Sorg över att saker och ting inte längre är så som de varit.

Vi hanterar sorg så olika, men jag vill påminna om att sorgen behöver få ta utrymme. Det är ingen skam i att sörja! Vi behöver tala mera om den och vi måste ge den tid. Även beslut som man själv tar för att underlätta framöver kan vara förknippad med sorg. Även förändringar till det bättre kan utlösa sorg.

Men mitt i alla underliga känslor av sorg ska vi komma ihåg att njuta av dagen och gemenskapen så länge den varar. Mina egna föräldrar är i förhållandevis gott skick för sin ålder och klarar sig ännu bra på egen hand. Men vi är alla mycket medvetna om att sådant kan förändras fortare än man kan ana.

En väns förälder blev sjuk och fick en levnadsprognos på kanske ett halvt år eller ett år. När den diagnosen kom var det naturligtvis en katastrof och inget man vill höra. Samtidigt, för mig som sett på från sidan, tänker jag att den prognosen trots allt var en välsignelse. Familjen fick tid att bearbeta det som oundvikligen var på väg och man tog vara på dagarna på ett mera medvetet sätt än man kanske gjort annars. Även om tiden på många sätt blev tung blev den också en tid att skapa vackra minnen och säga allt det där man inte annars får sagt.

Jag tänker att vi borde tänka oftare på att livet inte blir hur långt som helst. Allas dagar är räknade och det är nu vi ska vara tillsammans och njuta av gemenskapen. Mitt i sommaren kommer orden från Höstvisans refräng till mig.

Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut.”

När prästen inte beter sig som förväntat

      Kommentarer inaktiverade för När prästen inte beter sig som förväntat

Häromdagen stod jag med järnspettet i högsta hugg när en dam stannade bredvid mig och utbrast med stor skepsis i rösten: “Är det där ditt jobb?” Hon sa att hon aldrig hört talas om att det skulle höra till prästen att stå med arbetshandskarna på, järnspettet i handen och slå ner stolpar. Jag svarade skrattande att jag inte är som alla andra, och nu ville jag få det här gjort.

Karta över Meditationsstigen.

“Det här” som jag höll på med var underhållsarbete längs Meditationsstigen som startar och slutar i Houtskärs kyrka. Stigen blev aldrig riktigt klar innan jag slutade som präst i Houtskär hösten 2020 och nu är det hög tid att få den klar. Fast, inte hann jag få allt färdigt ännu heller. Det behövs mera material och flera händer, innan den är helt klar. Men det är på god väg och fungerar för stunden.

Igår gick jag lös med röjsågen längs den andra delen av stigen och slog ner gräs och blåbärsris så att det är lätt att följa stigen. Församlingsmästaren hade röjt den första delen, men hann inte med den andra delen före semestern. Eftersom jag ville ha det gjort, så gjorde jag det. En besökare som såg mig iförd arbetskläder som är gröna av gräsklipp skrattade och sa att jag är fenomenal. Aldrig hade hon tänkt att prästen skulle göra sådant.

Jag har för mig att det i tjänstebeskrivningen står någonting om att sköta om och främja församlingens andliga mående. Den här stigen är i allra högsta grad just det. Den ger både ortsbor och besökare en möjlighet att i lugn och ro gå längs stranden och i skogen. Längs stigen finns ställen att stanna upp vid. Där finns tavlor med korta texter, baserade på Frälsarkransens pärlor. Många har uttryckt sin uppskattning och senast idag fick jag ett meddelande om hur en person funnit lugnet längs stigen.

Ett av ställena längs stigen där man får sitta och be, fundera och meditera. 

En av mina grundtoner i livet är det praktiska arbetet. Ibland bakar jag till kyrkkaffet, ibland slår jag ner stolpar längs en stig. Ibland röjer jag med röjsåg, ibland mäter jag ut en grav. Det är fullständigt naturligt för mig och jag blir mest irriterad när nån vill berömma mig för det jag gör. Vi gör alla det vi kan, och jag råkar kunna göra en massa praktiska saker. Som tidigare församlingsmästare har jag svårt att låta bli att göra sånt som behöver göras. Det där med att ta emot komplimanger är ändå inte en av mina styrkor och jag får fortfarande jobba på att inte svara annat än “tack, roligt att du säger det.”

En av de bästa sakerna med att vara präst i en liten skärgårdsförsamling är möjligheten att göra så många olika saker. Att få använda alla de gåvor och kunskaper jag har fått. Jag behöver den stora variationen för att inte tröttna och få må bra på jobbet.

Samma, men annorlunda

      Kommentarer inaktiverade för Samma, men annorlunda

Idag fick jag fira mässa i Pargas medeltida stenkyrka. Jag har firat mässa många gånger där, dels som församlingsmästare, dels som gudstjänst deltagare och dels som förrättande präst. Jag är ganska säker på att det är minst antal gånger jag varit förrättande präst.

Att förrätta en gudstjänst eller högmässa är i princip samma sak oberoende av omgivning, men bara i princip. Det är STOR skillnad på kyrkorummen och det påverkar förstås hur man gör när man talar och rör sig i högmässan. Det finns mängder små detaljer som man inte ens tänker på innan man står där i en annan miljö än den man är van med.

Det märkliga var att tre minuter innan högmässan skulle börja blev jag nervös. På en sekund reagerade min kropp! Och helt utan orsak, tycker jag, men, man kan inte alltid rå på sin knasiga kropp och knopp, det är bara leva med vad den hittar på.

Mässan gick ändå bra. Förutom att jag glömt be om ett glas vatten till altaret innan vi började, så det fick jag be församlingsmästaren fixa under en psalm. För om jag blir nervös tar det på rösten, och har jag ett glas vatten i beredskap, kanske jag inte ens behöver det.

I bänkarna satt många kära bekanta. Det var roligt att se dem där och några hann jag också prata med efteråt. Oj så roligt det var!

Att få hoppa in och förrätta gudstjänster och förrättningar i olika kyrkor i församlingen tycker jag om. Dels är det ju bra att vi kan hjälpas åt när det behövs. Dels är det otroligt bra för en själv att utmanas av att saker och ting är lite annorlunda än vad man är van med när man för det mesta är stationerad i en kyrka. När det är lite annorlunda måste man vara alert på ett annat sätt än när allt är som det brukar vara, och det gör gott!

Som vanligt kan du ta del av mitt predikomanuskript under Ordet är mitt.

Nej, nej, nej!

      Kommentarer inaktiverade för Nej, nej, nej!

“Du måste lära dig att säga nej!”
Hur många gånger har jag inte fått höra det och hur många gånger har jag inte själv sagt det åt någon? Att säga nej till andra, är att säga ja till sig själv, säger självhjälpsböckerna. Men att säga nej, är inte enkelt. Man kan behöva träna aktivt på det, ganska länge till och med.

Jag trodde att jag kommit ganska långt i livets lär-dig-säga-nej-kurs, men här om dagen insåg jag att jag bara sysslat med grundkursen. Nu kom den fördjupade delen emot mig och jag misslyckades totalt. Jag blev arg och besviken. Till stor del på mig själv som inte klarade av att säga nej, men också på den andra parten som tog för sig utan att blinka.

Vi människor är väldigt olika. Vi har olika förutsättningar och olika lärdomar i bagaget. För en del är det enkelt att sätta gränser och säga nej. För en del är det svårt att vara tydlig och bestämd på ett bra sätt. För en del är det svårt att förstå att de klampar över andra människors gränser, eftersom gränsen inte var utmärkt med taggtråd och varningslampor. En del tar för givet att de är världens centrum och att världen finns till för att passa upp dem. En del tar skit tills måttet är rågat och reagerar med en explosion när måttet rinner över. En del ler och nickar trots att de egentligen bara skulle vilka stampa med foten och gråta. En del uppfattar vibrationer av en stämning medan andra behöver klarspråk med stora skyltar.

Kommunikation och interaktion mellan människor är otroligt komplicerat och mångfacetterat. Därför är det så väldigt intressant och samtidigt så väldigt svårt. Det som är rätt i ena stunden, kan vara katastrofalt fel i en annan situation.

Den här texten är för mig ett sätt att sätta ord på mina känslor och för att göra anteckningar i mitt livs lär-dig-säga-nej-kurs. Den här gången gick det åt skogen för mig, men nästa gång ska jag dra ett djupt andetag, be att få återkomma om en stund, ventilera problemet med någon bra person och sen säga NEJ på ett vänligt, men bestämt sätt.

För jag behöver lära mig och tro på att mina behov är minst lika viktiga som någon annans lust att göra någonting. Jag ska väl tro på självhjälpsböckerna: att säga nej till andra, är att säga ja till sig själv. Att säga nej, är kanske bara att visa att min gräns går här och du är inte välkommen över den just nu.

Bild från Pixabay

Konfirmation, nattvard och härliga ungdomar

      Kommentarer inaktiverade för Konfirmation, nattvard och härliga ungdomar

Idag var det konfirmation i Nagu, Korpo, Houtskär och Iniö. Alla konfirmanderna blev konfirmerade i sina respektive hemkyrkor. Jag känner mig en liten gnutta tudelad till det. Det hade varit fint att alla konfirmanderna hade fått bli konfirmerade tillsammans, men det är också väldigt fint att de får bli konfirmerade i sin hemkyrka. Dessutom är avstånden vad de är i skärgården, så det hade varit en rejäl logistisk utmaning för familjerna om alla konfirmerats på ett ställe. Och vilken kyrka hade vi då valt?

Under en högmässa med konfirmation firar man alltid nattvard. För konfirmanderna är det den första nattvarden de får gå till självständigt. Det är en en stor stund i livet och ett verkligt steg mot vuxenlivet. Efter konfirmanderna var det dags för församlingen att komma fram till altaret och ta del av nattvarden.

Idag hann jag stanna upp en liten sekund och känna hur glad jag var över alla som kom fram. Jag är rätt säker på att det var nån av dem som tog emot nattvarden för första gången, så som man får göra tillsammans med sina föräldrar. Nån hade kanske inte tagit emot nattvarden sedan den gången när hen själv blev konfirmerad. Nån har tagit emot nattvarden så gott som varje söndag under ett långt liv. Nån var lite osäker, men vågade ändå komma fram till altaret. Nån gjorde det mest för att det hör till. Oberoende av omständighet var de alla väldigt välkomna och fick del av Guds nåd och kärlek. För mig kändes det som att jag lyckades formulera inbjudan så att alla kände sig välkomna, precis sådana som de är. Vilken upplevelse att få vara Guds språkrör en sådan gång.

Efter konfirmationen var jag, som alltid, fylld av glädje och tacksamhet. Tänk att få fira en så fin dag tillsammans med ungdomarna och deras familjer. Som du ser på bilden ser ungdomarna rätt nöjda ut de också när vi står i sakristian efter konfirmationen.

Är det inte rätt härligt att få ta en selfie med konfirmanderna? OCH få extraöron? Det här är bästa bilden från dagen för mig. ❤️

Och ifall någon skulle vilja veta vad jag predikade om så finns manuskriptet under Ordet är mitt som vanligt.