Över 500 i veckan

      9 kommentarer till Över 500 i veckan

De senaste veckorna har jag stadigt haft flera läsare på bloggen än tidigare. De flesta veckorna en god bit över 500 läsare och alla inlägg når över 100 läsare. Det här är förstås roligt att se, för jag skulle ljuga om jag skulle påstå att jag skriver enbart för mitt eget nöjes skull.

För två år sedan funderade jag också på statistik i ett inlägg. Då meddelade bloggtoppens statistik att jag hade ca 160 läsare i veckan, medan det numera överstiger 500 så gott som varje vecka och någon gång når jag över 1000 unika sidvisningar på en vecka.

För det mesta tänker jag inte så mycket på vem det är som läser mina texter, men det är spännande att möta människor som säger att de läser vad jag skriver. Jag skriver ju inte bara blogg, mellan varven blir det nån kolumn i tidningen också, som når dem som inte hänger på nätet. Ibland blir jag riktigt överraskad av vem som nämner att de läst nåt jag skrivit. Tänk att just den personen läst min text!

Att få kommentarer på det jag skriver eller att någon delar min text är guld värt. Då känns det som att jag nått fram. Om jag kan lysa upp någons dag med mina funderingar så är det ju alldeles fantastiskt.

Så till dig som läser det här, tack för att du gör det!

 

PS. Om du vill får du gärna lämna en kommentar och säga hej!

INFO: Om du kommenterar och det är första gången bloggen registrerar din e-postadress kräver systemet att jag manuellt godkänner kommentaren innan den syns i bloggen. Det här är för att bloggen inte ska drunkna i fula spam-kommentarer som datarobotar spottar ut över allt på nätet. Så ge dig till tåls en stund om du inte genast ser att kommentaren registrerats!

På ett rutigt papper sitter planen

      1 kommentar till På ett rutigt papper sitter planen

Klicka på bilden öppnar den i stort format

När jag studerar älskar jag att göra en översikt av kursen. På ett rutigt papper skriver jag ner alla uppgifter med olika färgers pennor. Uppgifterna delar jag upp i lagom portioner. För böcker är det ofta ett kapitel per ruta. När jag läst kapitlet får jag dra ett stäck över rutan och när kapitlet är behandlat i text drar jag det andra sträcket. Det här är mitt sätt att göra en kurs begriplig och möjlig att beta av.

Det lär vara en oslagbar metod att dela upp stora målsättningar i mindre målhelheter som är lättare att begripa och hantera. På det här sättet får jag en liten belöning mest hela tiden och jag kan lätt hålla koll på hur mycket jag gjort och hur mycket jag har kvar. Det här är ett symptom av att jag älskar tabeller, statistik och listor.

Det sporrar mig att få kryssa av uppgift efter uppgift och se hur jag närmar mig slutet. För ibland är det inte alls lätt att motivera sig själv att ta tag i litteratur som smakar trä. Eller att ens öppna en bok över huvud taget. Ändå vet jag ju att för att kunna avlägga kurser måste man ibland bara traggla sig igenom sådant som inte är intressant. Sen kan det ju i bästa fall plötsligt bli så att man blir intresserad av det man läser!

Den här pastoralkursen, diakoni, mission och globalt ansvar, som jag nu jobbar med inledde jag i somras. Jag hade en tanke om jag skulle hinna och orka läsa en del under semestern. Men när semestern väl kom var jag slutkörd och orkade just ingenting. Plikttroget läste jag ändå en bok under sommarmånaderna, men när jag skulle ta tag i kursen igen insåg jag att jag inte hade en aning om vad jag läst. Så jag fick läsa igenom boken en gång till.

Nu har jag kvar att läsa ett 99 sidor långt dokument från World Council of churches på engelska, att se en film av Aki Kaurismäki och att skriva en kolumn på temat Globalt Ansvar. När jag har allt det klart återstår det bara att skicka in mitt arbete till examinatorn och invänta om jag blir godkänd.

För den som undrar kan jag meddela att efter den här kursen har jag två 4 studiepoängskurser (en på distans och en som närvarokurs) och en halv (!) 3 poängs närvarokurs som coronan satte käppar i hjulet för, kvar att avlägga. Så förhoppningsvis är jag klar med alla kurser till sommaren i nästa år.

Det va’ ju synd!

      Inga kommentarer till Det va’ ju synd!

Jag fångar upp en kommentar som jag snubblade över i sociala media, som jag tyvärr hört allt för många gånger, i lite olika varianter:

Tänk om kyrkan skulle uppgradera sig till 2000-talet. Jag skulle nog kunna tänka mej gå till kyrkan, men har nog bättre att göra än att gå och höra på nån gammal gubbe som berättar om hur syndig jag är.

Det här är många gånger en förlegad uppfattning om vad som pågår inom kyrkan. Det finns otroligt mycket mera, än gamla gubbar som predikar om synd och förtappelse. De gamla gubbarna finns ännu kvar (ibland är de inte ens särskilt gamla och ibland inte ens män) och ibland får de för stor uppmärksamhet som bekräftar människors gamla fördomar. Men, ibland handlar det om att talaren och lyssnaren inte riktig talar samma språk – den ena pratar kyrkiska och den andra vanligt talspråk.

De gamla gubbarna har nämligen rätt till en del. En av de stora poängerna i den kristna kyrkan är att alla är syndare. Varenda en – oberoende om de är biskopar eller uteliggare, börshajar eller skäribor, du eller jag. Men den ännu större poängen är, att vi inte ska stanna vid synden och börja skriva listor på vad allt som är synd och bör undvikas, för vi klarar inte av att undvika det, utan vi ska blicka längre än så. Jesus kom till jorden, blev människa som vi och dog för våra synders skull så att vi helt oförtjänt ska få förlåtelse av Guds stora kärlek.

För en hel, halv evighet sen skrev jag i en blogg som hette Svängrum och jag minns att Marcus Rosenlund kommenterade ett inlägg med en kort sammanfattning av den kristna trons centrala uppfattningar så galet pricksäkert som bara han kan, att jag insåg att om man försöker närma sig tron genom en logisk, vetenskaplig synvinkel så blir det bara groteskt och oförståeligt. Och han hade alldeles rätt. Det är oförståeligt. Redan Paulus skrev om det i sitt första brev till de kristna i Korinth. Det är därför det kallas tro!

Så den allra största poängen med vår kristna tro, så som jag ser det, är förlåtelsen av nåd och Guds oändliga kärlek till oss människor. Det är vad evangelium, det glada budskapet, handlar om.

Så ja, det är ju verkligen synd (åtminstone i den icke kyrkliga betydelsen) om det enda man uppfattar av predikan är att man är en syndig människa och går från kyrkan med en känsla av att vara en usel, misslyckad människa.

För övrigt kan synd förklaras som att missa målet, att förlora närheten till Gud, att tappa sin tro.

Gott nytt år!

      3 kommentarer till Gott nytt år!


Gott nytt kyrkoår på dig!

Idag är det första advent och vi inleder ett nytt kyrkoår. Bilden är från Houtskärs kyrka och jag knäppte den ifjol. Det finns ett fel på bilden, för den är riggad. Ser du vad som inte är som det ska på bilden?
[Jag lägger svaret i en kommentar till inlägget, så du kan kolla där när du tror att du vet.]

Idag sjunger vi Hosianna i våra kyrkor och i vid dataskärmarna där vi samlas till gudstjänst på distans. Ordet Hosianna kommer från hebreiskan och kunde översättas med uttrycken “rädda oss” eller “kom med hjälp”. Att ropa eller sjunga Hosianna känns faktiskt som rätt aktuellt i dessa tider, när vi bara önskar att allt skulle vara som vanligt igen.

Det finns de som hävdar att pandemin är ett Guds straff, men det tror jag inte på alls. Däremot tror jag att Gud kan använda pandemin och vända det till något gott i slutändan. För det finns många som berättar om hur de gått genom svårigheter för att efteråt se hur svårigheterna förändrade dem och ledde till något som berikar deras liv idag.

För mig är ändå adventspsalmen fram om alla andra Bereden väg för Herran med Boda-melodin och den gamla ordalydelsen med pluralisformer på verben. Den kan jag faktiskt gå och nynna på lite när som helst under året, eftersom jag känner att det också är min uppgift, att bereda väg för Herren! En gång, för många år sedan, fick jag inleda en adventsgudstjänst med att sjunga den från orgelläktaren och minnet gör mig fortfarande lycklig.
Här kan du njuta av psalmen sjungen av The Real Group, en svensk á cappella grupp.

Grunda en egen kyrka?

      Inga kommentarer till Grunda en egen kyrka?

Här om dagen fick jag ett skämtsamt förslag om att jag kunde grunda en egen kyrka, nu när jag inte har något jobb. Personen ironiserade över att man lär tjäna bra på fattiga, rädda och ensamma människor och nämnde en sekt i USA som slutade med katastrof.

Den här kyrkan har stått stadigt sedan 1400-talet och står förhoppningsvis kvar länge än

Nej, jag är inte funtad så att jag skulle starta upp någon egen kyrka. Jag trivs bra i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Den må vara ett styvt och stelt skepp med tungrodd byråkrati, men den står stadigt i den föränderliga tidens ström och livets stormar.

Att det sen finns människor som är funtade så att de verkligen strävar efter att utnyttja fattiga, rädda och ensamma människor för sina egna syften är förskräckligt. Det övergår fullständigt mitt förstånd hur man kan syssla med sådant.

Samtidigt sticker jag inte under stol med att det finns saker i vårt kyrkosamfund som jag skulle vilja ha ändring på, men att grunda eget är inte en väg till förändring i kyrkan. Som jag ser det är lösningen att stanna kvar, samla likasinnade och jobba för att få förändringen till stånd.

Om vi ser i backspegeln så har kyrkan förändrats. Ibland oändligt långsamt, ibland i lite snabbare takt, men förändringen finns där. Och förändringen har skett för att kyrkans medlemmar, förtroendevalda och anställda har kommit till gemensamma beslut genom hårt arbete och oändliga diskussioner – inte genom att många har skrivit ut sig i protest eller att någon skulle ha dragit igång en egen kyrka.

Så om du tänker att du inte har någon makt i kyrkan, att du bara är en ensam röst, så ska du tänka om. Du ska inte tystna utan höja rösten. Tala om vad du tycker och tänker så att andra kan höra det. För det finns antagligen andra som är av samma åsikt och som väntat på att höra en röst säga det de tänker. När du vågar stå för din åsikt börjar förändringen.

Alla körer består av enskilda röster som kommit samman. Varje val avgörs av enskilda röster som vill samma sak. Utan enskilda röster som vågar ljuda kommer aldrig en förändring till stånd.

Jag är redan i den kyrka där jag vill vara – även om jag inte har en anställning i den för tillfället – så är jag en del av den kyrkan.

Grått, gråare, november.

      2 kommentarer till Grått, gråare, november.

Idag njuter jag av det gråa. Det är en vila, ett lugn utan krav. Jag inser att det är en nåd och en gåva att få vara ledig från jobbet i november. Jag behöver inte rusa iväg till ett jobb före gryningen och jag behöver inte komma hem utschasad när det redan är mörkt. Jag har tid och möjlighet att gå ut i duggregnet mitt på dagen och bara vara i det gråa.

Det är många som lider av mörkret. Jag känner också av det, men kanske inte så allvarligt ändå. Det som tröstar är att tända ljus. Levande ljus, ljusslingor, dagsljuslampor – vad som helst bara det lyser! Och i söndag tänder vi det första ljuset i adventsstaken. Nu är det några veckor kvar till jul och den tiden brukar gå i ett huj, för det är ju så mycket man ska hinna med före jul.

Men måste man hinna med allt före jul? Eller räcker det med att göra lite mindre? I år blir kanske julen inte så som den brukar för många av oss. Kanske det är en möjlighet att skala bort en del måsten?

Det finns många som känner sig ensamma och besvikna på att inte få träffa alla de nära och kära som brukar höra julen till, men om vi skalar bort en del måsten och bara är, kanske vi kan hitta en förnöjsamhet i det vi ändå har? Vi kan låta längtan få överväldiga oss en stund. Vi får gråta en skvätt och känna oss ynkliga, besvikna och arga. För att sedan låta det falla undan och ta vara på det goda som ändå finns. Tänd ett ljus och fokusera på lågan. Hur stort mörkret än är, tvingas det undan av en enda liten ljuslåga. Ljuset ger oss hopp om att det kommer en ljusare tid igen.

Småprat har blivit en bristvara

      Inga kommentarer till Småprat har blivit en bristvara

Har du stått i en kassakö någon gång och tyst för dig själv tänkt “Skynda på nu, sluta pladdra!” till den som stått före dig i kassan? Den där personen som på nåt sätt vill dra ut på stunden av småprat med kassapersonalen och som helt tydligt är svältfödd på att få prata med någon?

Jag har gjort det många gånger. Men jag har också många gånger tyckt rejält synd om dessa ensamma människor som måste uträtta ärenden för att alls få tala med någon på hela dagen.

Idag var jag den där personen. Det var ingen suckande kö efter mig och personalen var en bekant som jag känt länge. Vi pratade bort en stund om ditt och datt och när jag gick därifrån märkte jag att jag trots allt är lite svältfödd på småprat. Det där som man ägnar sig åt i kafferummet på jobbet, på lunchrestaurangen eller när man möter någon bekant i förbifarten.

Jag är inte ensamstående och jag har massor av vänner jag kan ringa till, men ändå, det där spontana småpratet blir borta när man bara sitter hemma.

Lördag kväll och klackarna i taket – eller?

Jag slösurfar för vad jag tror är hundratusende gången på facebook. En kort video fångar min uppmärksamhet en stund. Den heter Beeing a Dad: expectations vs reality (ung. Att vara pappa: förväntningar jämför med verkligheten) och den får mig att tänka på mitt eget liv. Jag funderar på vilka förväntningar jag har på mitt liv och hur det ser ut på riktigt. Vad vill jag visa upp och vad vill jag dölja? Det riktiga livet är sällan så väldans glamoröst.

Jag pratade med en vän om att det känns som att jag inte har så mycket att komma med när jag ska börja skriva mina blogginlägg. Min vän tröstade mig med att säga att det är rätt skönt att läsa om att andra också har vardagliga problem och funderingar och kanske har tråkigt i sina liv. För så är det för de allra flesta. Jag behöver inte försöka visa upp någon välputsad fasad, hellre får det vara en sann bild av vardagen.

Om man försöker leva upp till sina egna eller andras förväntningar hela tiden, riskerar man bränna ut sig eller bli desillusionerad. För verkligheten är – för det mesta – inte särskilt häftig.

I går kväll såg jag en stund på teveprogrammet Rikkaat ja rahattomat (ung. de rika och de fattiga) där två par bytte hem och ekonomisk status några dagar. De rika fick upp ögonen för hur många fina saker man kan göra utan att det behöver kosta så mycket, medan de fattiga kunde prova på sådant de normalt inte hade råd med. Jag kom att tänka på att vardag är vardag oberoende av inkomster. Det vill säga, vi vänjer oss för det mesta med de förutsättningar vi har och kan finna lycka i våra egna omständigheter. Visst kan vi alltid drömma oss bort till något bättre, mera spännande, mera utmanande, för utan drömmar stannar livet upp, men till syvende och sist är det kanske bara drömmar som vi inte egentligen saknar fast de inte blir verklighet.

Så här sitter jag och slappar en lördagskväll. Ute blåser storm, men inne är det varmt och gott. Jag fortsätter bläddra vidare på nätet och låter min verklighet vara just så blasé som den är. Jag ber en bön för alla dem som är ute i arbete i stormen, må Gud vara med er alla!

När man inte kan säga förlåt

      Inga kommentarer till När man inte kan säga förlåt

Kyrkoåret går mot sitt slut. Inkommande söndag heter domsöndagen och det är en allvarstyngd söndag. De senaste veckorna har varit en förberedelsetid och påminnelse om att en dag ska hela världen stanna upp. För ett par veckor sen var temat Förlåt varandra och ända sen dess har jag gått och tuggat på en tanke.

Det är inte alls alltid lätt att förlåta någon. Ibland har man blivit så in i hjärteroten sårad att man har svårt att släppa det som hänt. Det sägs att ändå tills man kan förlåta den andra och lämna det skedda bakom sig, så äter det hända av ens energi. Helt självklart eller hur? Men ändå kan det kännas omöjligt att förlåta.

För snart tjugo år sedan hände en sak som sårade mig djupt. Jag visste inte hur jag skulle komma vidare, hur jag skulle kunna förlåta. Så jag började behandla saken i mina böner. Jag talade med Gud om hur illa det kändes och jag bad honom förlåta i mitt ställe, för det visste jag ju att han kan. Med tiden fick jag lite perspektiv och genom bönerna öppnades mitt sinne så att jag till slut kunde förlåta och gå vidare.

Det här var en lärdom jag bär med mig. Idag vet jag hur jag kan göra om jag råkar ut för någon händelse där jag har svårt att förlåta.  Jag behöver inte kapsla in min förtret eller söka hämnd. Jag kan överlåta mitt problem åt Gud och be om förlåtelsens gåva åt både den som sårat mig och mig själv. På samma sätt kan jag också be om mod och kraft att be någon jag sårat om förlåtelse. För det är inte heller alla gånger så lätt att göra, fast vi vet att det behövs för att vi ska kunna befria oss från det som gick fel. Genom förlåtelsen får vi friheten att leva ett bättre liv.

Lite stolt mitt i det gråa

      Inga kommentarer till Lite stolt mitt i det gråa

bro i dimma

På morgonen stiger jag upp
före solen kravlat sig över horisonten.

Mitt på dagen är världen invirad i en filt
av gråa toner som inte går att skilja åt.

På kvällen vakar jag långt efter
att solen vandrat vidare till andra kontinenter.

Det här är november.

 

(Klicka på bilden så öppnar den i större format.)

Idag visade solen sig, men jag förstod inte ta vara på stunden utan satt kvar vid datorn. Samtidigt tycker jag inte att det är så farligt att allting är grått. Det är vackert det också. Det jag gillar allra bäst just nu är att det är förhållandevis varmt och fukten i luften gör det så lätt att andas. En promenad i skogen är verkligen som ett bad för själen.

Bilden tog jag i november 2011 och det är den bild jag är allra mest stolt över att ha knäppt.  Det var en morgon som jag rusade iväg med kameran för att inte missa den vackra dimman. Jag hade inte behövt ha bråttom för den lättade aldrig den dagen, men det visste jag förstås inte då. Kanske jag borde plocka fram kameran igen och fånga dagen på bild?