Ett jobb jag hoppas ingen söker

      Inga kommentarer till Ett jobb jag hoppas ingen söker

Det är väl lite dumt att göra reklam för att ett jobb är ledig anslaget om man hoppas att ingen ska söka det? Men titta på bilden här nedan så kan du själv räkna ut varför jag skriver som jag skriver…

Det är alltså den tjänst jag är tillförordnad till, som nu är ledig anslagen av Domkapitlet i Borgå stift. Jag trivs ju så gräsligt bra att jag inte för mitt liv vill bli av med den! Har jag förstått Houtskärsborna rätt, tycker de också att det är bra som det är nu.

Så varför är tjänsten då ledig anslagen? Jo, det blir två år sedan den var ordinarie besatt och då måste den enligt regelverket förklaras ledig, ifall det skulle finnas någon behörig präst som vill ha tjänsten. Jag har nämligen inte ännu den examen som krävs för tjänsten. För att bli ordinarie kaplan krävs det avlagd pastoralexamen och dit har jag ännu 30 studiepoäng. Jag håller alltså på och vidareutbildar mig, men det tar en stund ännu innan jag är i mål.

Jag tror ju nog att Gud har ordning på det hela, men jag vet ju inte hur han tänkt, så därför är jag lite fundersam. Gud fick jobba en del för att få mig till Houtskär (motsträvig som jag var till en början) så nu hoppas jag att han inte tycker att det räcker utan låter mig stanna kvar några år till. Det är i alla fall det jag ber om varje dag nu. Kanske du vill be för mig också?

Snart är det val i kyrkan

      Inga kommentarer till Snart är det val i kyrkan

Hade du en susning om att det är valtider? Det är mindre än en månad till valdagen!
Jag gissar att de allra flesta svarar “nej” på min fråga och fortsätter med “vaddådå för val?”

Den 11 februari röstar förtroendevalda och prästerna i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland om vem som ska vara våra representanter i kyrkomötet och i de olika stiftens stiftsfullmäktige.

Kyrkomötet är vår kyrkans högsta beslutande organ. Ungefär jämförbar med riksdagen. Det är där alla stora beslut tas och det är där man drar upp riktlinjerna för hur vår kyrka ska fungera.

Stiftsfullmäktige presenteras på Borgå stifts hemsida så här:
Det låter rätt torrt och inte så värst intressant, men det är det som finns mellan raderna och i sista stycket som gör stiftsfullmäktige intressant, tycker jag. Jag har suttit med som suppleant en period och som ordinarie lekmannaledamot en halv period (när jag blev prästvigd föll jag automatiskt ur), så jag vet lite vad som händer där.

Speciellt i vårt vidsträckta stift ser jag att stiftsfullmäktige fyller en samlande funktion. När det finns människor från norr till söder och öst till väst så lär man sig av varandra. I diskussionerna får man upp ögonen för hur olika förhållandena kan vara i våra församlingar, men också hur mycket vi har gemensamt. Sen tycker jag ju man kunde utvidga och förändra stiftsfullmäktiges arbetsbild så att det skulle bli ett organ med flera uppgifter än att “bara” godkänna dokument som tjänstemännen producerar.

Och eftersom jag har åsikter och vill vara med och jobba för vårt stifts bästa har jag ställt upp som kandidat. Det är bara den vägen man kommer framåt! Så alla kära prästvänner – rösta gärna på mig! Och alla ni andra som inte har rösträtt kan ju försöka påverka och stöda dem som har.

Vill du kolla in kandidaterna som är uppställda till kyrkomötet eller stiftsfullmäktige i de olika stiften kan du klicka på bilden här nedanför. På så sätt kommer du direkt till kandidatgalleriet som finns på nätet. Riktigt alla kandidater är kanske inte ännu där, men nog de flesta.

Sen till frågan: Lekmän – vilka är det?
Enkelt sagt är det alla som inte är prästvigda. Teologiedoktor-licentiat-docent-professorn är också lekman fast hen skulle ha 100 år av teologiska studier bakom sig, medan den nyutexaminerade teologiemagistern som blivit prästvigd inte är det.

Wikipedia definierar ordet så här: En lekman (av grekiskans laikos “som tillhör folket”) avser en inom kunskapsområdet oskolad person, ungefär synonymt med amatör. Särskilt inom juridik används det om icke-juridikutbildade personer (till exempel nämndemän). Ursprungligen syftade det på en person inom den kristna gemenskapen som inte hörde till prästerskapet.

Vad månne hon skrivit nu igen?

      Inga kommentarer till Vad månne hon skrivit nu igen?

Idag kan man läsa mina funderingar i tidningen. Det är för tolfte gången jag får skriva i kolumnen Spaltaren! Det är en välläst kolumn har jag märkt.

Ibland när jag träffar nya människor säger de att de läst min text i kolumnen. Det är alltid lika roligt att höra och samtidigt varje gång överraskande. För fast jag ju vet att det är många som läser Åbo Underrättelser tänker jag inte på det när jag skriver min text.

Nu blev jag ju lite nyfiken på hur många det kan tänkas vara så jag ringde ÅU och frågade hur stor upplagan är. 4800 papperstidningar trycks det och nästan 1000 prenumererar så att de läser tidningen digitalt. Sen får man ju räkna med att det är ännu flera som läser tidningen som inte prenumererar själv. Till exempel i ett hem har man en tidning fast det kanske är tre som läser den. På biblioteket, caféer och andra offentliga ställen kan många läsa samma exemplar.

Det är alltså bra många som läser ÅU och säkert många av dem som också läser Spaltaren.  Det är nog säkert bäst att jag fortsätter att inte tänka på hur många som läser mina texter, annars kanske jag inte vågar skriva mera.

Och för den som vill läsa, men inte har tillgång till tidningen så får du klicka här.

Vilken dag!

      Inga kommentarer till Vilken dag!

Dagen började med personalmöte. Vi samlas till förmiddagskaffe och diskuterar vad som är på gång. Vad händer det den närmaste tiden och vad behöver vi vara uppmärksamma på? Ofta har vi alla något som vi behöver prata om med kollegorna.

Efter det fick jag ägna mig åt en stund av själavård och ungefär samtidigt vällde barnen in till juniorträffen i andra ändan av Prästgården. Vår barn- och ungdomsarbetsledare tog emot dem där. När jag gick genom rummet såg jag att de pysslade och hade det riktigt trevligt.

Klockan två samlades den finskspråkiga gruppen för daglediga. Den kallas för Pappilan porinat och idag sorlade det verkligen i Prästgårdssalen! Tidigare har vi träffats på torsdagar, men med det nya året ändrade vi dag till tisdag. Det verkade vara en riktig lyckträff, för idag var vi elva personer kring kaffebordet! Tidigare har vi för det mesta varit fem.

Det kändes som att hela huset sjöd av liv idag. Det var gemenskap, fart och fläkt! Så här vill jag att det ska vara i församlingen. Och jag tror att det är så här församlingen vill att det ska vara i Prästgården!

Ungdomarna och församlingen

      Inga kommentarer till Ungdomarna och församlingen

Jag önskar att församlingens verksamhet verkligen skulle nå församlingsmedlemmarna i alla åldrar. Som framgick av mitt senaste inlägg är ungdomar kanske ett extra knepigt kapitel. Det år ungdomarna fyller 15 går majoriteten av dem i skriban och då är det alltså rätt enkelt att nå ungdomarna. Men efter skriban är det många som tappar kontakten till församlingen.

På en liten ort som Houtskär är ungdomarna nödda till att flytta bort när de ska börja studera på andra stadiet. Det här betyder att kontakten till den egna församlingen lätt blir lika med noll eftersom de är så sällan hemma. När man väl är hemma vill man vara hemma. Eller, kanske det ändå finns en liten möjlighet att nå ungdomarna?

Jag har gjort ett försök. På de längre loven bjuder jag in ungdomarna, de som är konfirmerade och under 25, till Prästgården. Första försöket gjorde jag på höstlovet. Jag annonserade om en pizzakväll, men dessvärre dök ingen upp. Så jag sänkte ribban lite till. På jullovet bjöd jag in till “Bara-Vara-Kväll” med te och smörgås. Och så vidtalade jag en duktig tjej med stort kontaktnät att ta med sig sina kompisar. Resultatet var 6 ungdomar och en jättetrevlig kväll!

Nu har jag deras kontaktuppgifter och vi har bestämt att nästa träff blir på sportlovet den 22.2. Kanske de lockar med sig flera kompisar då?

Det är svårt att gissa sig till vad ungdomarna vill, men någonstans måste man börja. Bara man väl etablerat kontakten kan det växa till vad som helst.

Mina tankar kring Hannahs insändare

      Inga kommentarer till Mina tankar kring Hannahs insändare

Hannah skriver i  sin insändare i Åbo Underrättelser att ”i dag känner jag inte till någon kyrklig verksamhet för unga och jag är inte den enda”. Det här är ett beklagligt konstaterande, men det väcker följdfrågor hos mig.

  1. Finns det verkligen ingen verksamhet för ungdomarna på orten?
  2. Har informationen från församlingen varit bristfällig?
  3. Saknar ungdomarna och församlingen gemensamma kommunikationskanaler?
  4. Vad förväntar sig ungdomarna egentligen av kyrkan?
  5. Har ungdomarna alls varit i kontakt med kyrkans anställda?
  6. Vem tror ungdomarna att “kyrkan” är?

Jag tänker att det är relativt lätt att skriva en insändare och beklaga sig. Hanna skriver också: Skulle vi bli mera intresserade om kyrkan gjorde mera för ungdomarna? Vilket får mig att åter ställa den sjätte frågan: Vem tror ungdomarna att “kyrkan” är? och en sjunde fråga: Hur ska kyrkan veta vad ungdomarna vill ha för verksamhet?

På den tid Hannahs farmor talar om fanns det betydligt färre anställda i församlingarna än det finns idag. Verksamheten leddes ofta av frivilliga församlingsmedlemmmar som engagerade sig i verksamheten för att de upplevde att den var viktig. Man gjorde det i mindre grupper och ofta i hemmen. Idag, när har vi flera anställda i församlingarna, finns det en förväntning på att “kyrkan”, dvs. de anställda ska dra verksamheten. I takt med att det anställdes flera i församlingarna minskade de frivilligas betydelse. I takt med att bredden av aktiva minskade, minskade gemenskapen, vill jag påstå.

Idag står många församlingar inför ekonomiska utmaningar där man funderar om man ska skära i fastighetsmassan, personalen eller prenumerationen på Kyrkpressen. Förr eller senare är det personalen som minskar när pengarna tryter och alla andra alternativ är använda. Ska det finnas en bred verksamhet då, är det på de frivilligas axlar ansvaret vilar.

För kyrkan, den består varken endast av bara personalen eller av kyrkobyggnaden. Kyrkan är alla dess medlemmar, också ungdomarna som känner sig främmande för kyrkan. Personalen har tyvärr ingen möjlighet att veta vad församlingsmedlemmarna önskar om önskningarna aldrig förs fram till de anställda, helst direkt till kyrkoherden. Nyckeln är, åter en gång, att vill man ha någonting gjort får man göra det själv. Ta kontakt, föreslå verksamhet och var beredd att hjälpa till med förverkligandet! Och fram för allt; ställ upp och delta när det väl ordnas någonting!

Till sist vill jag tacka Hannah för att hon gjort ett noggrant grundarbete genom sin enkätundersökning bland kamraterna för att utreda de andras åsikt!

Döpt eller dopad?

      Inga kommentarer till Döpt eller dopad?

Just nu lyfts dopet upp på olika håll. Dels satsar kyrkan på att föra fram dopet med en ny nätsida, men YLE har också nappat på. Själv blev jag intervjuad för radion och det lär ha gått ut i etern på trettondagen. Kvar på nätet ligger en artikel som fått igång en hel del diskussion (hela 51 kommentarer per 9.1.2020).

Det är bra att dopet diskuteras. För det är en av grundpelarna i kyrkan. Genom dopet blir man medlem i församlingen och den världsvida kristna kyrkan. Det är också fint att få läsa berättelser om människors upplevelser av dop. Till exempel har Anna Bertills och Karin Erlandsson skrivit om sina tankar och erfarenheter av dopet. Simon Lampenius skriver också ett  bra blogginlägg om argumentet “det hör till”.

I helgen döpte jag själv ett barn. Det var en fin stund och jag är varje gång lika glad över att människor vill bära fram sitt barn till Gud. Det finns en tacksamhet som väller över och som man inte riktigt vet vart man ska rikta. Att visa Gud sin tacksamhet känns som det enda rätta. Samtidigt finns det en avgrundsdjup oro för vad allt barnet kommer att möta under sitt liv. En oro som man behöver få hjälp med av den enda som verkligen råder över liv och död. I dopet binds alla översvallande känslor samman och vi får höra löftet “Jag är med er alla dagar till tidens slut”.

Att få vara med när familj, släkt och vänner samlas och känna deras uppriktiga glädje över den här nya medlemmen i familjen är en gåva jag får ta del av vid dop. Tänk, vilken förmån!

Angående rubrikvalet — Döpt eller dopad? Ja, dopad är ett ord som har en negativ klang, men att få tillhöra Gud är ju nästan som att vara dopad. Man har en fördel framom alla dem som inte blivit döpta!

Min första årsdag

      Inga kommentarer till Min första årsdag

Jag summerade redan förra året lite grann i förra inlägget. Fast mest summerade jag kanske året 2018. Så jag tänkte att jag skulle återkomma lite till 2019. Jag plockade fram min kalender för att ta mig en titt på vad jag gjort under mitt första år i Houtskär.

Jag har firat 50 högmässor eller gudstjänster. Jag har hållit 26 andakter och 30 betraktelser vid olika träffar. Jag har döpt 5 barn, konfirmerat 3 ungdomar, vigt eller välsignat 4 par och jordfäst 6 avlidna. Därutöver har jag deltagit i ett skribaläger,  varit på omkring 50 möten, haft själavårdande samtal, gjort hembesök och uppvaktat jubilarer. Mellan varven har jag sammanställt 4 nummer av Församlingslyktan. Det här är kanske siffror som säger mina kollegor mest, men det kan vara intressant för gemene man och kvinna att se lite siffror på vad en präst håller på med. För mycket av det jag gör syns det väldigt lite av.

För varje gudstjänst har jag skrivit en predikan. För de flesta har jag valt psalmer och böner. För några har jag gjort en speciell agenda. För rätt många helger fick jag pussla och leta för att ha en kantor på plats innan vi i september fick en församlingsmusiker till kapellförsamlingen.

För varje andakt eller betraktelse har jag kanske inte skrivit ner mina tankar, men nog gått igenom dem och formulerat mig. Jag har för det mesta också valt lämpliga psalmer. För varje dop, vigsel och begravning har jag haft ett samtal med de berörda innan förrättningen och så har jag skrivit ett tal till förrättningen.

Självklart finns det en hel massa annat som jag gjort på jobbet under året som jag inte räknat upp här. En del har jag glömt, en del har jag förträngt, en del är inte värt att nämna, en del har blivit minnen för livet och en del har bara varit jobb. Dessutom har det gått ganska många dagar åt till fortbildning.

Nu är jag verkligen inte ute efter att få höra “Åh, du är så duktig”, utan det här är en presentation av vad jag gjort på jobbet under året. Det ryms mycket på ett helt år i en församling!  Ibland har det varit stressigt och känts som om det har varit för få dagar i veckan, men för det mesta har det varit ganska lagom.

Nu känner jag att jag har en grund att stå på inför det kommande året. Jag har gått igenom ett år i församlingen så nu har jag en uppfattning om vad som väntar. Det är ibland påfrestande att ställas inför saker man inte har en aning om när “alla andra” vet hur det “alltid” har varit. När allting är nytt kräver det mera efterforskning och förberedelse än när man vet hur det var ifjol. Jag tror att det här året blir ett gott nytt år.

 

PS. Ibland är det också bra att inte veta hur det “alltid har varit” för då kan man göra som man själv vill. Det kan till och med bli bättre än det var förr!

Tillbakablick och framåt med tillförsikt

      Inga kommentarer till Tillbakablick och framåt med tillförsikt

Nu har jag varit tf. kaplan i Houtskär i ett helt år. Det känns fantastiskt.
Tänk att jag landade här till slut!

Året innan var kaotiskt, när jag tänker tillbaka. Jag stressade med att få mina studier klara. Stressade med att få gradun skriven och godkänd i tid. Hoppade in som predikobiträde i Houtskär på våren. Slog ifrån mig alla förslag om att jag skulle kunna bli präst i Houtskär. Bekantade mig med Kimitoöns församling. Stressade med allt som ledde upp till prästvigningen i slutet av maj. Blev prästvigd och började min bana med 1½ månads arbete i Pargas. Fortsatte som sommarpräst på Kimitoön och övergick till att vara församlingspastor med Hitis som ansvarsområde. I november fick jag frågan om jag var intresserad av Houtskär och så följde en rumba som slutade med att jag började som tf. kaplan i Houtskär 1.1.2019.

Det här året har haft sina utmaningar. Andra dagen jag skulle komma på jobb var det full storm och först mitt åt dagen kunde jag ta mig till Houtskär. Sen började det sakta rulla på. Jag fick möjlighet att bekanta mig med verksamheten, jobbet, ansvaret, människorna, samhället och ämbetet. Det har varit ett gott år.

Jag har lärt mig mycket. Ju mera jag lär mig, desto mera inser jag att jag ännu behöver lära mig mera. Det är helt i sin ordning. Samtidigt inser jag att jag redan kan mycket mera än jag egentligen har trott mig om. Jag känner ett lugn i att få verka i den här lilla kapellförsamlingen. Jag har fått vila ut i arbetet efter förra årets flängande och farande.

I dagens läge vet jag att jag har 6 månader kvar i Houtskär. Det är så långt mitt förordnande sträcker sig just nu. Vad som händer efter det är det ingen som vet. Kommer det inte någon behörig sökande som vill ha tjänsten i Houtskär är jag troligtvis kvar. Det här är inget som oroar mig dess mera. Gud vet hur det blir, och han ordnar det till det bästa.
Jag ser med tillförsikt fram emot det kommande 2020. Det känns bra.

Jag önskar dig

ett gott och välsignat nytt år!

… ja sama suomeksi!

      1 kommentar till … ja sama suomeksi!

Idag firade vi Jouluajan messu i Houtskär. Det kan tyckas lite konstigt, men faktum är att det fortfarande är jultid. Dessutom firar vi rätt sällan högmässa eller gudstjänst på finska så ibland blir det på lite udda dagar.

Houtskärs kapellförsamling är formellt enspråkigt svensk, men av tradition från den tid när Houtskärs församlings var en självständig, tvåspråkig församling sköter kapellförsamlingen om de finskspråkiga som bor på orten. Det är också ett samarbete med Länsi-Turunmaan suomalainen seurakunta, eftersom de inte har någon egen verksamhet i skärgården.

Att hålla en högmässa på finska är alltid en utmaning. Fast jag pratar helt okej finska idag, är det ändå en annan sak att läsa de fint formulerade bönerna och texterna ur handboken. Finskan är ett fantastiskt språk för att kombinera vokaler och konsonanter i de mest tungvrickande kombinationerna!

Att dessutom skriva predikan på finska får mig alltid att vilja krypa under bordet och gömma mig. Min man, som har finska som modersmål, får agera korrekturläsare och språkvårdare. Ibland är det kantorn, vaktmästaren eller någon vän som tvingas till uppdraget. Varje gång konstaterar jag att “inte var det nu SÅÅÅÅ gräsligt många eller konstiga språkfel i min text”. Men ändå, tack bara kära finskalärare, så sitter det i ryggmärgen att jag inte kan finska.

I högstadiet sa finskaläraren att det var onödigt för mig att söka till gymnasiet för jag skulle inte klara finskan där. HA! Jag skrev finskan i studentskrivningarna och inte blev det bättre än A (lägsta godkända vitsord), men ändå, jag kom igenom. Mina bästa finskalärare har min man och mina arbetskamrater genom åren varit. När jag sen (20 år efter studenten) studerade på akademin tenterade jag finskan med resultatet goda i alla fyra delområden. Så, tack bara finskalärare, ni lyckades varken lära mig finska eller knäcka mig.

Lite triumferande bitterhet pyser det fram här. Och kanske det är just så mitt förhållande till finskan är idag. Triumf för att jag äntligen klarar mig på språket jag kämpade så många år med. Bitterhet för att jag kämpade så många år, utan att riktigt erövra språket.

Mitt budskap till alla är att man kan aldrig lära sig för många språk. (Men sen borde man komma ihåg att upprätthålla dem också!)

Hyvää Joulua!