Två år idag

      Inga kommentarer till Två år idag

För två år sedan blev jag och mina fem vänner prästvigda. Det var en underbar dag och det har varit en otroligt fin tid att få bära ämbetet och vara präst. Det är så härligt när man upplever att man äntligen hittat rätt i livet. För det är just den känslan jag bär numera.

Om du klickar HÄR kan du bläddra bland bilderna från dagen och om du klickar HÄR kan du läsa om mina tankar om dagen.

De nyvigda prästerna Samuel, Rut, Katarina, Meri, Janette och Eva.

Fotograf: Laura Johansson

“Tro inte att du förmår något av egen kraft. Håll prästskjortan på när du möter folk i arbetet, du är kallad, utvald och vigd att gå Guds ärenden. I dig själv är du inget märkvärdigt.”

Ur boken Stengrunden av Bo Giertz

Är facebook av ondo?

      Inga kommentarer till Är facebook av ondo?

Sociala media är ett arbetsredskap bland många andra i dagens läge. I Vasabladet debatteras det kring detta.  En person anser att församlingarna inte ska söka människors gillande utan Guds och det hittar man inte på Facebook. En kyrkoherde i en liten skärgårdsförsamling, Camilla Svevar, svarar att hon inte håller med. Hon påpekar just detta att facebook blivit ett redskap för att nå församlingsbor och andra och på så sätt sprida evangelium. Tiderna förändras och kyrkan behöver hänga med. As simple as that.

Jag är aktiv på sociala media och skulle gärna göra ännu mera i min lilla kapellförsamling. Mitt främsta redskap just nu är gruppen Houtskär INFO på facebook där jag informerar om smått och stort som händer i kapellförsamlingen. För en liten stund sen lade jag upp den här texten och bilden:

En someguru och kommunikationsexpert har berättat att när hon utbildar företagare i sociala media påpekar hon att det är viktigt att visa sitt eget ansikte mellan varven av produkter och infopaket i flödet. Jag lyssnar och lär, därför blev det en selfie med vidhängande info den här gången.

En flygande predikan

      Inga kommentarer till En flygande predikan

Det är söndag och vi firar gudstjänst som streamas på nätet. Den här gången är det min tur att vara predikant. När jag i veckan skrev min predikan och sparade den på datorn märkte jag att föregående predikan jag skrivit hade jag hållit den 15 mars. Det är över två månader sedan jag senast skrivit en predikan!

Ibland har jag saknat hantverket att arbeta med predikan, men i ärlighetens namn har det varit rätt sällan. På vårvintern hade jag en period då jag kände mig tom. Jag tyckte inte att jag hade nåt att komma med. Varje predikan som skulle förberedas kändes som när man slår ketchupflaskan hårt i bottnen för att få ut de där sista dropparna som kletat sig fast på väggarna i burken. Det här har helt enkelt varit en gåva att få vara tyst. Att inte behöva krysta fram något som egentligen inte finns.

Förvisso borde jag lita på den heliga Anden när det kommer till att skriva predikan, men jag tror jag inte gav Anden utrymme. När man känner sig tillräckligt utschasad orkar man inte vara mottaglig. Man hör inte tilltalet och fingrarna löper inte av sig själv över tangentbordet.

Men nu, nu när jag då skulle skriva min predikan funderade jag lite på hur det var man gjorde. Var skulle jag börja? Skulle jag göra en grundlig analys av evangelietexten? Skulle jag gå tillbaka till grundtexten? Nej, jag började gräva där jag stod, mitt i nuet. Jag berörde inte ens evangelietexten i min predikan. En referens till episteltexten* lyckades jag ändå klämma in mellan raderna. Det är knappast den mest lysande predika som skrivits, men den är min och den här gången är jag ganska nöjd. Jag fick ju lite hjälp på traven av en liten typ med vingar.
En tagloxe som sitter på kyrkans votivskepp
Predikan hittar du som vanligt under Ordet är mitt.

*Epistel betyder brev och episteltext är den gamla benämningen på andra bibelläsningen i gudstjänsten som i regel är en text ur något av breven i Nya testamentet.

VÅR pastor

      Inga kommentarer till VÅR pastor

Jag uppdaterade min profilbild på facebook. Jaha, intressant tänker du antagligen, med en drypande ironi. Javisst, saken i sig är inte ett smack intressant, men jag vill berätta lite mera.

Bilden knäppte jag sittande på kyrktrappan i Houtskär medan vinden lekte rövare i mitt hår.  På bilden kisar jag lite mot solen; det var en skön stund där i blåsten. Jag satt på kyrktrappan för att vi hade kapellrådsmöte och jag jävat mig i ett ärende. Jag satt i “utvisningsbåset”. Nåja, det där spelar heller ingen roll egentligen. Det är mest kuriosa.

När bilden väl var min profilbild fick jag några glada kommentarer och hela 104 reaktioner. En av kommentarerna fick mig att stanna upp:

VÅR pastor där hon hör hemma ❤️ Det märks att du trivs i ditt jobb. Du riktigt strålar.

VÅR pastor. Någon tänker på mig som sin. De här få orden gör mig varm om hjärtat. Jag får vara en del av församlingen, den församling som jag tänker på som “min”. Jag tror bestämt vi gillar varann, församlingen och jag. ❤️

 

Tillsammans på distans över radiovågorna

För länge sedan bestämdes det att det idag skulle firas gudstjänst i Houtskär, tillsammans med gäster från Iniö, och den gudstjänsten skulle bandas och sändas i radio.

Så förändrades världen och allt var plötsligt mycket osäkert. Ändå kunde vi hålla fast vid planerna om än i nedbantad version.

Så idag har vi firat gudstjänst i Houtskärs kyrka, tillsammans med tre gäster från Iniö. Vi handplockade deltagarna och kunde hålla oss inom ramen för det tillåtna antalet.

Om du inte redan lyssnat på gudstjänsten i radion kan du lyssna via YLE Arenan.

Jag har lyssnat, rynkat på näsan och kritiserat min egen insats och sen andats ut. En inbandning är alltid mycket mera obarmhärtig än vad en live-situation är. Det blev som det blev och det är jag på det stora hela nöjd med. För känslan vi deltagare bar med oss efter gudstjänsten var bra. Vi hade firat en glad gudstjänst där Andens vind bar oss.

Medeltalet blir ju helt okej!

      Inga kommentarer till Medeltalet blir ju helt okej!

Det går upp, det går ner, det går runt en liten stund… När jag blickar bakåt på mina blogginlägg så känns det som att vartannat inlägg är en klagovisa och vartannat en lovsång. Det är alltså rätt så ojämnt just nu. Det verkar vara lite så för många och det är nog ett symptom på den ovisshet vi lever i.

ett diagram som illustration
Just nu får det vara ojämnt. För medeltalet blir ju helt okej!
Det där är ett småironiskt uttryck jag brukar ta till när det är höga toppar och djupa dalar. När den ena gör allt och den andra ingenting eller när nånting är gräsligt dyrt och nåt annat fantastiskt billigt. Man behöver inte hänga upp sig på att det är så ojämnt, för det jämnar ut sig i längden. Det vill jag tro.

Idag är jag ledig och det ska jag utnyttja till att pyssla i trädgården, tvätta byket, diska disken, gosa med katterna och kanske baka något gott. Eller så plockar jag fram en bra bok och försvinner in i den. Vad som helst bara jag tar en paus från världen.

Efter regn kommer solsken igen

I morse när klockan ringde ställde jag om den och vände ryggen åt världen. Jag valde att ta en senare färja till jobbet. Det kan jag göra för att jag inte har arbetstider och för att jag inte hade något möte som väntade på morgonen. Att få sova en stund till kan vara det som gör dagen.

Väl på plats i arbetsrummet fanns det en hel del att ta tag i. Ett möte på eftermiddagen krävde sina förberedelser. Radiogudstjänsten som vi ska göra i söndag krävde lite justeringar och förberedelser. En räkning behövde konteras och en rad mejl behövde svaras på. Säkert har jag redan glömt flera saker som jag gjort. För just nu känns det nästan som en sån där dag då jag gjort “ingenting”. Samtidigt är det en skön känsla av att ha fått ordning på olika saker som släpat efter.

Den här dagen har tvättat bort gårdagens känsla av bläh. Ibland är det skönt att inte ha för mycket tid att tänka! Under en kort promenad till kyrkan hann jag knäppa några bilder av gullvivorna i Prästgårdens trädgård. Man kan inte bli annat än lyrisk av alla vårblommorna. Så den här dagen blev en riktigt bra dag.
Solig bild av gullvivor

Ur led är tiden, urled på allt

Jag halvligger i fåtöljen. I handen har jag telefonen och jag växlar mellan att spela patiens och bläddra på facebook. Jag är urled på allt, känns det som. Det känns som att jag inte har lust med någonting alls. Jag vill inte gå ut för där är kallt. Jag vill inte stiga upp ur fåtöljen för vad ska jag göra då? Jag är trött, men samtidigt bara uttråkad. Det är ett underligt tillstånd av ingenting. Jag orkar inte ens se på teve, för det kommer ju mest bara reklam.

På facebook läser jag att flera vänner är urleda på allting. Speciellt trötta är de på alla begränsningar och på oron för när det ska bli nån förändring till det bättre, till det säkrare. Det verkar vara en helt egen epidemi det här med att vara trött och urled.

Det är väl inte så konstigt att vi lite till mans (och kvinns) är leda på oron, på osäkerheten, på bristen på kramar och på den eländes, irriterande, sociala distansen. Men vad kan man göra?

Distrahera sig. Man kan försöka fylla sin tid och sina tankar med sådant som gör en på gott humör. Motion och kulturella upplevelser lär vara bra medicin mot leda, frustration och depression. Men, då ska man ju först ta sig upp ur fåtöljen…

 

Sån glädje att få träffa andra!

Jag har känt mig lite svältfödd på mänskliga kontakter på sistone. Det har antagligen de flesta, så det är inget speciellt med det. Ändå är det intressant att iaktta sig själv. Jag beskriver mig som en social ensamvarg och nu kände jag hur viktig balansen är. Balansen mellan att få vara ensam och att få vara med andra. Någon har sagt att människor är flockdjur som behöver andra. Det är nog sant. Vi blir halva utan andra människor.

Igår hade vi övning i kyrkan inför radiogudstjänsten som ska bandas nästa söndag. Vi var 7 personer i kyrkan och vi hann både diskutera ditt och datt och öva gudstjänsten. Vi var tillsammans, trots flera meters mellanrum. Det är ju lite spännande att få banda in en radiogudstjänst, så övningen behövdes verkligen.

En gudstjänst har förvånansvärt många moment när man börjar dela upp den i alla dess beståndsdelar! Teknikerna ska få en körlista där varje moment är antecknat med ord och tid. Hur många sekunder tar det att säga “vi ber” och svänga sig mot altaret? Jag räknar med fem.

Efter övningen när vi alla gick åt var sitt håll gick jag hem med en glad känsla i kroppen. Dels för att jag hade fått träffa människor “på riktigt” och dels för att vi får fira gudstjänst tillsammans. Det ska nog bli skönt när juni kommer och vi åter får börja fira gudstjänster i våra kyrkor!

Houtskärs kyrka med spirande grönska

Jag bara måste knäppa bilden när jag gick till kyrkan. Magnolian blommar så vackert vid kyrkdörren och lyser vit på bilden.

Får man ta sig en titel?

      Inga kommentarer till Får man ta sig en titel?

När får man kalla sig kolumnist? Hur många kolumner ska man ha skrivit? Räcker det med en eller borde det vara 14? Eller är det så att man borde ha ett kontrakt med en tidning?

Jag har inte tänkt så mycket på saken tidigare, men idag publiceras en kolumn i Kyrkpressen som jag skrivit. När jag hade skrivit kolumnen och sänt in den slog tanken mig. Är jag kolumnist nu?

Jag har ju redan tidigare vågat säga att jag är en skrivande människa, en bloggare, men kolumnist? Det är ju lite i samma kategori som när man får kalla sig för författare!

Faktum är, nu när jag tänker efter, så är dagens kolumn inte alls min första, utan den fjortonde jag skrivit! Jag har ju redan skrivit Spaltaren många gånger och jag har lovat skriva  kolumnen regelbundet i Åbo Underrättelser åtminstone det här året till slut. Så kanske jag faktiskt har avancerat till kolumnist?!

Om Kyrkpressen inte dyker upp i din postlåda eller om du bor i en annan region där min kolumn inte publiceras kan du läsa min kolumn här eller under rubriken Ordet mitt.