Det är mycket nu!

      1 kommentar till Det är mycket nu!

Nånting av det värsta jag vet är när jag går omkring med känslan av att det är något jag borde göra, utan att riktigt kunna sätta fingret på vad det är. Så brukar det bli när det är mycket på gång. Nu känner jag mig lite smått fjantig när jag skriver upp minsta lilla sak på min to-do-lista, men det ger mig lite mera känsla av kontroll. Jag behöver inte försöka hålla alla hundra bollar i huvudet, utan jag kan låta listan hålla reda på att vad jag borde minnas. Tillfredställelsen att få sträcka över saker på listan, känns även den smått löjlig.

Nu när jag skriver det här, stannar jag upp och ställer mig själv frågan varför jag kallar det här för löjligt? Inte skulle jag ju säga åt någon annan att dens listor och glädje över att få stryka över det som är gjort är löjlig! Det här är mitt sätt att få saker och ting att gå ihop och alla sätt som underlättar är ju bra! Kanske det här också är ett utslag av att det är så mycket på gång just nu?

Livet idag är hektiskt och splittrat. Vi är många som rusar på i full fart, med tusen beslut att fatta och tusen saker att få gjorda. Själva livet blixtrar förbi och det är en svår balans att hålla farten uppe  när det finns så mycket att minnas och göra. Jag får höra att jag ska ta det lugnare, och jag håller med. Men samtidigt finns det ju så rysligt mycket som är roligt att göra och jag blir uttråkad om allting står stilla! Livet går i perioder och just nu är det en period då det händer massor.

För den som kanske oroar sig en aning (jo, jag är medveten om att det finns sådana personer i min närhet) så kan jag lugna dig och säga att jag just idag har tackat nej till ett förtroendeuppdrag som erbjöds mig. Och jag ser fram emot att ett annat uppdrag tar slut vid årsskiftet. Den utbildning jag sysslar med den här hösten ska inte sträcka sig längre än just den här hösten, så i nästa år blir det mindre på studiefronten.

Det är mycket nu, men det är mycket roligt och intressant. Jag klagar inte egentlingen, jag önskar bara att det inte alltid skulle klumpa ihop sig när det väl rullar på.

Som fisken i vattnet

      1 kommentar till Som fisken i vattnet

En församling är en gemenskap av människor som tror på samma sak. I den gemenskapen finns det förhoppningsvis människor i alla åldrar. Så är det åtminstone i den församling där jag får verka. Så jag och mina arbetskamrater vill erbjuda verksamhet som tilltalar alla möjliga olika människor.

Gudstjänsten är förstås till för alla, men det är inte så stor procent av församlingens medlemmar som känner sig hemma där. Jag tänker att vi i kyrkan inte kan stanna kvar i kyrkobyggnaden och förvänta oss att de som inte är vana gudstjänstbesökare ska hitta dit. Vi behöver gå ut och delta i vardagen, bygga relationer och visa vägen till kyrkan.

Knappast kommer alla att komma rusande till kyrkan ändå, men om man börjar trampa upp en stig så kanske någon blir nyfiken på varför stigen är så väl trampad?

Helt konkret har vi i Houtskär en stig som börjar vara rätt så väl trampad. Meditationsstigen börjar och slutar i kyrkan och det är många som vandrar den. Bönestenarna i kyrkan är i flitig användning och vi inkluderar alla de bönerna i kyrkans förbön om söndagarna.

I Prästgården samlas nu Familjecaféet, Pappilan porinat, Församlingsaftonen och Stickcaféet  regelbundet. Serviceboendet Fridhem besöker församlingens personal också varje vecka. Kören övar varje onsdag i kyrkan. I Missionsboden verkar en grupp frivilliga och utöver allt det här finns det en hel del annat som händer mindre regelbundet. Ja, och så firar vi ju gudstjänster och högmässor nästan alla veckor.

Så ska vi förstås inte glömma alla dem som berörs när någon väljer att döpas, konfirmeras, vigas och jordfästas. De stunderna är också gudstjänster!

Det känns faktiskt som att vi har bra flyt och god stämning i vår del av församlingen just nu. Jag är så glad och tacksam! Jag trivs verkligen och känner mig som fisken i vattnet – helt på rätt ställe! Tack Houtskär för att ni vill ha mig!

Vad lovade jag nu igen?

      Inga kommentarer till Vad lovade jag nu igen?

Jag var inbokad att hålla tre aftonandakter i radion under september månad redan för länge sen, men så fick jag tilläggsfrågan om jag kunde tänka mig att hålla dem på temat Frälsning?

Frälsning är temat för synodalmötena som hålls i september och det har skrivits en bok på temat just för detta.

Jag blev lite ställd av frågan. Det positiva med att ha ett tema är att jag tycker det är lättare att ha någonting att utgå ifrån, än att försöka tänka helt fritt. Men det utmanande med temat Frälsning är att det känns så väldigt, väldigt stort. Och att just jag ska tala om temat för synodalmötet kändes skrämmande!

Ändå svarade jag ja, jag kan tala kring temat Frälsning. För utmaningar är väl till för att tacklas?

Jag tuggade, ältade, funderade, diskuterade med en vän och våndades. VAD har jag att komma med och säga om temat Frälsning???

Trevande dök idéer upp i mitt medvetande och jag hittade något att utgå ifrån. Som jag konstaterat många gånger förr, är deadline min bästa morot för att få saker och ting gjorda. Nu kom deadline flygande emot mig och tvingade mig att formulera mig.

Konstigt nog blev det åter tre andakter och de kan man lyssna till i radion på tisdagskvällar kl. 19.15 nu i september. Den första kom redan, men du kan lyssna på den på Arenan i ett år framöver.

Vill du hellre läsa mina manuskript, klickar du på Ordet är mitt. Jag publicerar texterna när andakterna sänts.

Så var det gjort – check!

      Kommentarer inaktiverade för Så var det gjort – check!

Vilken lycka att få sitta på sitt arbetsrum och beta av en lista på saker som behöver göras!
Ah, jag har ett så ljuvligt arbetsrum!
Vilken lycka att få sitta hemma och beta av en lista på saker som behöver göras!
Ah, jag älskar möjligheten till distansjobb!

Med jämna mellanrum får jag frågan vad en präst riktigt gör på jobbet, och alltid känns det lika svårt att svara på frågan. Jag har ju ibland bloggat om vad jag gjort under veckan och det tror jag att är lika bra för både dig som läser och mig som skriver. För prästjobbet är ibland rätt diffust.

Det som är lätt och roligt att skriva om är ju när det händer nåt lite extra. Som att ta båten till kyrkan eller att plötsligt få åka iväg på läger. Det som sällan när över tröskeln för ett blogginlägg är ju de där stillsamma dagarna när jag tar hand om diverse pappersjobb, svarar på mejl, skriver predikningar, planerar verksamheten, funderar på program till olika träffar, bokar bussar och föreläsare, gör affischer och brevbotten, svarar i telefon och regaerar på det jag får höra, skriver reseräkningar och konterar fakturor, läser kurslitteratur, funderar på budget, och uppdaterar hemsida och facebook.

Första veckan efter semestern var hektisk, men efter kaplansinstallationen och blixtutryckningen till pensionärslägret har dagarna ganska långt varit utan inbokad verksamhet. Det har gett mig några välkommet lugna dagar att komma i kapp med allt möjligt som legat onödigt länge på to-do-listan. Sånt som inte är akut, men som nog behöver göras så snart som jag har möjlighet. Sånt som tagit emot att ta itu med och därför legat onödigt länge på listan.

Jag tycker om när det händer och när det är fart och fläkt, men jag inser också allt mera att jag kan behöva just de här lugna dagarna när det finns tid att reflektera och göra undan allt möjligt. Det lugn som kom över mig på dagen för kaplansinstallationen finns kvar i mig och jag njuter förvånansvärt mycket av att inte behöva rusa omkring och “släcka bränder”.

Få se hur länge det håller i sig?
Snart drar det igång med allt möjligt igen och redan i morgon styr jag mina steg till Helsingfors för ett par dagar av förtroendeuppdrag…

Lite galenskap och mycket optimism

      2 kommentarer till Lite galenskap och mycket optimism

Det är väl redan etablerat att jag är smått galen?
Åtminstone lite knäpp.
Idag skulle det upp till bevis.

Jag hade tidsoptimistiskt och väderoptimistiskt bokat in två gudstjänster, en i Houtskärs kyrka kl. 11.00 och en i Iniö kyrka kl. 13.00 för den här söndagen. Med min båt tar det i bra väder si sådär en dryg halvtimme mellan hamnarna, och jag räknade förstås med vackert och lugnt väder en söndag i slutet av augusti.

Så såg det också ut i väderprognosen för en dryg vecka sen. Men, sen började det ändra. Regn, kanske åska och hård vind utlovades. Jag gick som på nålar och bad intensivt om goda vindar.

I morse packade jag och Uma, församlingsmusikern, in oss i min båt. Det regnade och blåste. Men, vägen till Houtskär går för det mesta genom skyddade sund, så den vägen gick galant. Förutom att fönstren immade igen och Uma fick torka bort imman med jämna mellanrum.

När vi nådde Houtskär stod regnet som spön i backen. Innan vi gått från båten till Prästgården, som verkligen inte är en lång sträcka, var vi blöta som dränkta katter. Vi pustade ut en stund och gick sen till kyrkan för att fira högmässa. Inga problem där.

Genast efter högmässan gick vi till båten och lade ut med kurs mot Iniö. Jag var lite fundersam hur det skulle gå tidsmässigt om det var väldigt stora vågor, men det gick bra och vi hade medvind hela vägen. Vi lade till i gästhamnen, där det för övrigt inte var någon trängsel alls, och gick till kyrkan. När vi nådde kyrkan stod kyrkfolket i vapenhuset och undrade om det alls skulle bli någon mässa. Vi, de dränkta kyrkkatterna, trillade in ungefär fem före ett och gudstjänsten var utlovad att börja kl 13! Inte undra på att de funderade hur det skulle bli.

Alla hjälptes åt. En hängde upp psalmnumren, en sökte reda på sladden till elpianot, en ringde i klockorna, en delade ut psalmböcker och agendor, en plockade fram nattvarden. Bara några minuter över kl 13 kunde vi inleda högmässan. Det blev en bra högmässa och vi firade den verkligen tillsammans.

Efter högmässan och undanplockandet gick de dränkta kyrkkatterna till servicehemmet Aftonro. Det jag helt missat att tänka på var att ta med mig vin till nattvarden. Så vi förklarade situationen och lämnnade bort nattvarden. Verkligen beklagligt, men jag utlovade att komma nästa söndag igen och fira nattvard med dem där.

Efter gudstjänsten på servicehemmet gick vi tillbaka till båten. Jag kollade oroligt väderleken och undrade hur hemfärden skulle gå. På en väderstation kunde jag se att det blåste 10 m/s och prognosen talade om 9 m/s. Lite för hård blåst för min smak. Jag är ändå inte någon särdeles van sjöman.

Men, efter lite mellanmål, lade vi ut igen från bryggan och styrde stäven hemåt. Första biten gick bra och när vi kom ut på den stora Perkalafjärden gick vågorna höga. Det enda som fanns att göra var att sakta farten och köra lugnt. Det guppade och vågorna slog hårt mot båten. Jag var ändå helt lugn för jag litar på min båt och vi körde rakt mot vind, som jag tycker är bra när det gäller stora vågor. Efter Perkalafjärden kom vi i lä för holmar och resten av färden gick smärtfritt.

Det som sist och slutligen fick mig att våga mig ut på det här äventyret, där jag verkligen fick gå utanför min bekvämlighetszon, var ändå att jag i morse läste dagens bibelord som jag får i en bibelapp varje morgon. Just idag var det bibelordet från Josua 1:9:

“Jag har ju sagt: Var tapper och stark! Låt dig inte skrämmas, bli inte förskräckt! Herren, din Gud, är med dig i allt vad du gör.”

Lite galenskap och mycket optimism, men främst en stor tro på att Gud verkligen är med i allt.

Snabba svängar och andra psalmer

      Kommentarer inaktiverade för Snabba svängar och andra psalmer

Efter den intensiva helgen hade jag planerat in en dag med distansarbete hemifrån. Jag tänkte att jag skulle hinna göra en del småsaker som jag hänger efter med och att jag skulle ge mig själv en möjlighet till återhämtning. Jag tänkte att jag tar en lugn morgon och stiger upp när jag känner för det.

Jag ställde ändå väckarklockan på halv nio, men när den ringde låg jag kvar och njöt av att inte ha bråttom nånstans. På pricken kl 9 hörde jag hur jobbtelefonen ringde och jag masade mig upp upp för att svara. Det visade sig vara kyrkoherden som ringde och hon sa “nu är det lite panik”. Om jag var sömnig så blev jag klarvaken på en gång.

En kollega hade plötsligt fått förhinder och pensionärslägret skulle börja on nån timme. Kollegan skulle ha ansvar för programmet på lägret och nu kunde hen inte delta.

“Jag kommer!” svarade jag. På en halv timme hann jag med mina morgonbestyr, packa kassen och plocka några böcker som jag kanske kunde behöva ur bokhyllan. En timme efter telefonsamtalet satt jag på färjan på väg mot Pargas och lägergården Koupo.

Jag visste att det planerade programmet handlade om psalmer. Jag visste att jag skulle få Gustav Björkstrands nya bok om finlandssvenska psalmförfattare i min hand när jag kom fram. Jag har själv köpt boken, men inte ännu hunnit läsa den. Jag visste inte när jag förväntades tala om psalmerna eller hur lång tid jag hade till förfogande.

Det goda är ändå att jag brukar kalla mig impregnerad av psalmer sen barnsben. Jag har sjungit mycket och jag har fått höra mycket om psalmer. Jag tycker om psalmer!

När jag kom fram lite efter halv elva hade deltagarna till lägret inte ännu kommit och jag fick ta del av lägerschemat. Jag kunde andas ut. Jag behövde inte dra programmet helt oförberedd. Mitt första pass om psalmerna skulle jag hålla klockan fyra! Det fanns tid att läsa på och förbereda mig. Vilken lättnad!

Så kom lägerdeltagarna och skrattfesten började. De flesta hade varit med förr och kände varandra sedan tidigare. Någon hörde inte så bra, nån gick inte så bra, nån såg inte så bra, men alla hade en varm och härlig humor och bjöd på sig själva.

Jag pratade om psalmer och vi sjöng pslamer i omkring fyra timmar under de två dagar jag var med på lägret. Jag lärde mig massor och harmades mest över att jag inte hann sätta mig in i saken mera noggrannt. Psalmer är ju otroligt intressant tema!

På måndagskvällen var jag rejält trött, men det gjorde bara att jag sov som en stock hela natten och vaknade pigg och glad. Tisdagen gick sen i ett huj och på eftermiddagen kunde jag styra kosan hemåt igen. Jag kan bara konstatera att pensionärsläger är nåt av det roligaste jag varit med om! Fint att få vara med och tack för alla goda skratt!

Visst ska du vara med på bilden, sa damerna och så blev det en selfie med gänget.

Vilket Gloria, vilken fest!

      4 kommentarer till Vilket Gloria, vilken fest!

Med rubrikens ord inledde kontraktsprost och Åbo svenska församlings kyrkoherde Mia Bäck kaplansinstallationen.

I förra inlägget har jag fjärilar i magen och kände mig lite yr. Det är första veckan efter semestern och en massa saker att styra och ställa med. Kanske inte så konstigt om man känner sig vimmelkantig då.

När jag igår kväll kom hem, efter att ha förrättat en jordfästning på fredag och ett dop och en vigsel på lördagen och förberett kaplansinstallationen hela, halva veckan, packade jag bilen med allt som kunde packas och då infann sig lugnet. Märkligt nog kände jag hur jag fylldes av ett fullständigt lugn. Allt var förberett. Allt var klart.

Den här dagen inleddes med samma lugn i kroppen. Visst fanns det en del att bestyra ännu den här dagen; sådant som inte kunnat göras på förhand. Men lugn, det kände jag hela tiden.

Så samlades alla människor i kyrkan. Först anställda och kören som gick genom det sista. Sen strömmade gudstjänstdeltagarna till och när klockorna ringde in till gudstjänst var vi dryga 160 personer församlade.

Vi gick in i procession. Vi sjöng psalmer, bad, lyssnade till Guds och människors ord, njöt av körsången och kände av den fina högtidliga stämningen som fyllde kyrkan. Jag fick bekänna min tro tillsammans med församlingen och svara på fyra frågor. Jag fick lyssna till bibeltexter och jag blev välsignad. Och så var jag installerad. Nu har jag en fullmakt som säger att jag är kaplan i Houtskär. Det står svart på vitt att det är så. Märkligt.

Så fick jag ta över och leda högmässan. Jag predikade och vi firade nattvard tillsammans. Över hundra personer kom till nattvarden! Tänk! Jag delade ut brödet och Mia och kyrkoherden Sara delade ut vinet. Jag fick möta alla i nattvarden. Så mäktigt, så fint!

Alldeles till slut, efter att jag fått välsigna hela församlingen kände jag hur rösten höll på att brista när jag instämde med Mia i orden Vilket Gloria, vilken fest! DÅ blev jag rörd till tårar! Jag som så lätt gråter för minsta lilla, kunde hålla mig till slut och även sen. Märkligt, men det var det stora lugnet som hade infunnit sig.

Sen fortsatte dagen med kyrklunch i församlingshemmet där över hundra deltog. Stort tack till besättningen på Skärgårdsskolan som gjorde en underbar fisksoppa och såg till att vi alla fick fortsätta festen.

Stor tack till alla som uppvaktat mig och gratulerat mig. Det har varit en alldeles, alldeles underbar dag. Så mycket värme och kärlek som jag fått ta emot gör mig alldels förundrad och glad. TACK!

För den som inte kunde delta, finns installationen inspelad på min sida på facebook, dock med väldigt dåligt ljud, tyvärr. Och den som vill läsa vad jag skrivit i mitt predikomanuskript kan klicka här.

Rivstart den första veckan

      Kommentarer inaktiverade för Rivstart den första veckan

Jag vet inte om det är tecken på en bra semester att man tycker det är roligt att vara tillbaka på jobbet, men jag hade både en bra semester och en känsla av att det var skoj att komma tillbaka.

Det råkade sig så att den här första veckan på jobbet är fylld av allt möjligt. Jag får ha dop, vigsel och jordfästning den här veckan och på söndag blir det hela församlingens gemensamma högmässa och kaplansinstallation i Houtskär. Det är alltså inte att gå och släpa fötterna efter sig, för här går det undan!

Idag, på min lediga dag, sjönk det plötsligt in att det kommer att bli en riktigt festlig söndag. Jag har fått höra att den, och den, och den, och DEN tänker delta. Flera sådana som jag inte alls kommit att tänka på. Visst har jag sett fram emot att få fira den här dagen tillsammans med församlingen, men just nu känns det som att det blir för stort! Det blir ett spektakel!

Jag hoppas att tidtabellen inte spricker.
Jag hoppas att det blir lagom varmt och att ingen blir sjuk.
Jag hoppas att lunchsoppan räcker till alla som vill komma och äta.
Jag hoppas att jag hinner få predikan färdig och jag hoppas att allt går bra.

Det hör väl till och är som det ska vara, att det flyttar in en svärm av nervösa fjärilar i magen så här inför en stor och betydelsefull dag. Det är så många rörliga delar som ska klaffa! Ändå är jag inte särskilt orolig eller nervös. Det blir som det blir och det är en festdag. Då kan det hända både det ena och det andra, utan att det förstör dagen. Det blir bara till minnen att berätta och skratta åt.

När det sen väl rullar igång blir det bra. Det vet jag och litar på.

Deadline var i förrgår!

      Kommentarer inaktiverade för Deadline var i förrgår!

Jag tar det som ett tecken på lyckad semester, när jag fick ett telefonsamtal som upplyste mig om att jag missat en deadline som jag vetat om sedan årsskiftet. Som tur var kunde jag få ett par timmars extra tid ännu efter telefonsamtalet, så jag hann korrigera mitt misstag.

I dagens Åbo Underrättelser kan du läsa min text i kolumnen Spaltaren. På söndag publiceras texten på tidningens webbsida, men om du inte kan tåla dig tills dess och inte prenumererar på tidningen, så kan du klicka in dig till Ordet är mitt för att läsa min text.

Ett heligt rum som inte är ett fysiskt utrymme

      Kommentarer inaktiverade för Ett heligt rum som inte är ett fysiskt utrymme

Jag fick frågan om jag ville hålla en aftonandakt i radion på temat “heliga rum”. Som så ofta svarade jag ja, det kan ju vara kul. Sen när det gått en tid och det närmade sig tidpunkten att producera aftonandakten funderade jag mycket på vilket heligt rum jag skulle tala om.

Är det kyrkan? I så fall vilken kyrka?
Är det havet? Eller stranden? Eller skogen?
Vad är egentligen ett heligt rum för mig?

Men en kväll, när jag firade aftonandakt med konfirmanderna upplevde jag en sällsam helighet i rummet. Här var mitt heliga rum som jag skulle tala om i radion – aftonandakten med konfirmanderna!

Så rummet var inte ett visst utrymme, utan känslan vi delade i andakten den där kvällen. Tänk vilken gåva att få uppleva ett heligt rum som är fullständigt oberoende av det fysiska utrymmet. Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem, sa Jesus. Och visst är det så!

Ikväll kan du lyssna till min aftonandakt i radion kl 19.15 i Yle Vega.
Efter 19.30 kan man lyssna på den på Arenan i ett år. Klicka här om du vill lyssna på andakten på Yle Arenan eller här om du vill läsa manuskriptet som ligger under Ordet är mitt tills jag lägger ner bloggen.