Att vara ringrostig

      Inga kommentarer till Att vara ringrostig

Det börjar vara ett tag sen jag skrev en predikan senast och nu när jag åter tog tag i förberedelserna för en predikan hann jag också reflektera över vad jag tänkte och kände under processens gång. Jag hade över en månad tid på mig från det att jag tackade ja till uppdraget till dess att predikan skulle levereras. Det är tid man sällan och aldrig har i en liten församling som ensam präst där man predikar så gott som varje söndag.

Jag började med att läsa evangelietexten. Sen gick det en tid och jag läste den igen. Sen letade jag fram en bibelkommentar och läste där. Några aha upplevelser gav författaren mig och några tankar plockade jag med mig. Sen kändes det svårt. Det blir liksom svårt när man tänker för mycket. Jag verkar ha en speciell gåva att tro att allt är mycket invecklat och svåruppnåeligt.

Vad är det rätta att säga om den här texten? Jag tvivlar ofta på om jag förstått rätt. Hur kan jag vara säker på att jag inte vilseleder någon med det jag predikar? Hur kan jag vara säker på att jag förkunnar Guds ord rätt så som jag lovat göra när jag blev prästvigd? Åh, du ser, när jag börjar tänka, så trasslar jag in mig och rör mig på djupa vatten.

Så en dag när jag var ute på promenad trillade en tanke in i min skalle. Evangelietexten talar om synd. Jag har flera gånger fått diskutera varför det pratas så mycket om synd i kyrkan med personer som inte är särskilt kyrkvana. Så självklart är det där jag ska börja min predikan! Ack ja, även jag tänker åter en gång tala om synden i predikan…

Okej, så jag har en början och jag vet vilket budskap jag vill komma med, men sen då? Det är frustrerande att inse att jag är ringrostig! Jag har sagt det förut, predikoyrket är ett hantverksyrke. Goda predikningar föds inte ur intet, de kräver timmar av övningar och arbete. Tur att jag får orsak att träna igen!

Det går en tid. Jag känner att jag har en plan och vet vad jag vill säga. När jag sen sätter mig ner för att verkligen sätta mina ord på pränt kommer jag inte vidare. Jag kan inte inleda med att prata om synden. Sedan jag senast försökte jobba med texten har jag hunnit ha ett möte med liturgen där vi talade om psalmerna och texterna. Jag har hunnit fundera på ett inlägg på söndagens tema till facebook, fått fundera om och göra ett nytt.

Nu känner jag att jag har umgåtts med söndagens texter så mycket att jag kan hitta min röda tråd i dem. Istället för att fokusera på endast evangelietexten väver jag ihop alla dagens tre texter. Jag känner att någonting bubblar i mig och vill bli sagt.

På söndag predikar jag i gudstjänsten som börjar kl. 12.00 i Åbo domkyrka. Du kan vara med var helst du befinner dig via länken till den virtuella kyrkan. Agendan för gudstjänsten finns också på nätet. Klicka här så öppnar den sig. Väl mött!

Fredagen 19 februari 2021

      Inga kommentarer till Fredagen 19 februari 2021

Jag har inte lust att byka.
Jag har inte lust att laga mat.
Jag har inte lust att gå ut.
Jag har inte lust att läsa.
Jag har inte lust att handarbeta.
Jag har inte lust med någonting alls.

Fast jag vill.
Fast jag har tid.
Fast jag borde.
Fast jag måste.

Så jag slänger mig i fåtöljen och strejkar.
Men ingen märker det.

Så jag tar mig i kragen.
Jag skriver en lista på allt jag måste göra.
Jag skriver en lista på allt jag borde.
Jag skriver en lista på allt jag vill.

Och så slänger jag mig i fåtöljen.
Men ingenting händer.

Jag samlar ihop mina smutsiga kläder.
Jag tvättar potatisen till middagen.
Jag går till postlådan.
Jag öppnar boken och läser.
Jag väver en bit på poppanan.

Jag gör saker fast jag inte har lust.
Åter en dag av livet går åt.

Klättrar på karriärstegen

      Inga kommentarer till Klättrar på karriärstegen

Idag hade jag ett mycket trevligt introduktionsmöte med personalavdelningen där vi gick igenom saker som kan vara bra att veta och känna till. Det som fick mig att haja till var när personen jag talade med konstaterade att jag gjort min karriär inom kyrkan. Har jag gjort karriär?

Jag skulle aldrig ha använt det uttrycket. Jag tänker bara att jag har jobbat rätt länge inom kyrkan vid det här laget. Men nu när jag smakar på uttrycket och funderar på min resa så kan jag ta till mig ordet karriär. Ja, jag har gjort karriär inom kyrkan.

Enligt mina papper har jag börjat som vikarierande församlingsmästare den 1 maj 2001 i Nagu församling. Då visste jag rätt lite om både jobbet och kyrkan. Sju månader senare fick jag fast anställning. När det blev möjligt vidareutbildade jag mig och avlade yrkesexamen för kyrkvaktmästare. Efter nästan åtta år i samma tjänst sökte jag mig vidare.

Jag trodde att jag ville göra någonting annat. Det tog inte länge innan jag insåg att jag ville vara en verksam del av kyrkan. Under de tre år som jag inte jobbade i en församling blev jag förtroendevald i församlingen och började studera teologi vid sidan om jobbet. Jag sökte min väg tillbaka.

Våren 2012 fick jag åter ett arbete inom kyrkan. Den här gången blev jag vaktmästare i Pargas. Men de teologiska studierna jag inlett hade gett mig aning om en annan väg. Jag fick möjligheten att inleda teologistudier på heltid hösten 2014, men jobbade i samfälligheten på somrarna som ambulerande, vikarierande vaktmästare.

Våren 2018 var studierna avklarade och jag sade upp mig från vaktmästarjobbet för att bli prästvigd. Som präst har jag tjänat i Pargas, på Kimitoön och i Houtskär.

Nu har jag då en deltidstjänst på viss tid vid Kyrkostyrelsen och jag kan säga att jag gjort karriär inom kyrkan. Eller som min pappa älskar att säga: Jag har jobbat mig uppåt från gravens botten. För som församlingsmästare var jag med och grävde gravarna. Jag har bokstavligen stått på gravens botten.

När jag nu ser tjugo år bakåt har det varit en mångskiftande väg jag gått. Jag har lärt mig otroligt mycket och jag är glad för hela vägen. Om Gud vill, världen står och jag får ha hälsan har jag minst 20 år kvar framför mig. Det ska bli roligt att fortsätta göra karriär inom kyrkan.

Vart tar tiden vägen?

      Inga kommentarer till Vart tar tiden vägen?

Det är evighetsfrågan som förundrar mig gång på gång. För ett ögonblick sen var det jul och för två sen var det sommar. En kompis dotter fyllde nyss 15 och jag minns dopet som var för några år sen. Kan det verkligen vara 15 år?

Den här veckan försvann också in i tidens stora svarta hål. Låt se vad jag minns av den:
Måndagen var arbetsdag med flera möten.
Tisdagen spenderade jag en god stund med en kompis och hennes galet söta hund.
Onsdagen var arbetsdag med möten och en sväng in till Åbo för att uträtta nödvändiga ärenden.
Torsdagen förflöt med möten för förtroendeuppdrag och en trevlig kväll med radionadaktarna på distans.
Fredagen var arbetsdag och jag fick en hel del gjort.
Lördagen blev städdag och oj så skönt att få rent i knutarna!
Idag söndag har vi gått på promenad och jag fick ner en kommande radioandakt på papper.
Varje dag eldade jag i vedpannan och sparade en hel massa elektricitet.

Det känns som att den här veckan har varit en högst vanlig vecka utan något speciellt att notera. Det är kanske därför den så snabbt försvinner ur minnet?

Så ställer jag mig själv frågan, vad är det som gör en vecka speciell och minnesvärd? Är det inte ändå just alla dessa vardagliga sysslor som är livet?

Vilken tur ändå att man ibland förevigar en helt vanlig dag.

Oj, suck, Turun Sanomat!

      Inga kommentarer till Oj, suck, Turun Sanomat!

Igår på Kyndelsmässodagen vigdes Mari Leppänen till biskop i Åbo ärkestift. Det var en glädjens dag både för henne, alla hennes systrar i ämbetet och för vår kyrka. Saken noterades även i pressen, men bottennappet stod Turun Sanomat för.

Skärmbild från facebook

I rubriken står det att Åbos första kvinnobiskop installerades till sin tjänst.
Ursäkta VADDÅ??
Jo, Turun Sanomat titulerar Mari Leppänen kvinnobiskop. Jag brände propparna och kunde inte låta bli att kommentera saken. Som du ser var jag inte den enda att reagera på ordet.

Skärmbild från facebook

Man kan förstås undra om det nu är så stor sak och värd att irritera sig på? Ord har betydelse – det har vi fått lära oss för länge sen när vi slutade kalla icke ljushyade personer för N-ordet och personer med funktionsvariationer och -nedsättingar för handikappade och idioter. Alla som läser rubriken kan få uppfattningen att naispiispa – kvinnobiskop är ett korrekt uttryck för en kvinna som är biskop. Förvisso vet jag att rubriker kräver korta och slagkraftiga uttryck, men likväl är det åt skogen! Titlar som finns är biskop, fältbiskop och ärkebiskop – men inte kvinnobiskop.

Som du ser var det någon som frågade om de andra är miespiispa – mansbiskop? Det är en berättigad fråga anser jag. För hur ska vi komma ifrån att man tänker att könet påverkar ämbetet om vi inte slutar dela in präster och biskopar i kvinnopräster och präster? För det märkliga är ju att det inte existerar manspräster.

Ah, det kokar i mig när jag kommer in på det här ämnet! Jag funderade ändå ett par gånger innan jag skrev min kommentar, men jag tänker att om ingen ryter till så blir det ingen förändring. Så nu tar jag tillfället i akt och ryter en gång till för ingen kan stoppa mig här på min egen blogg.

Tack och förlåt!

Guds rika välsignelse och de varmaste gratulationerna till biskop Mari Leppänen.

Det här jobbet gör mig glad

      Inga kommentarer till Det här jobbet gör mig glad

Första arbetsveckan är avklarad! Det känns riktigt bra men fortfarande lite spännande för jag inser hur otroligt mycket det finns att sätta mig in i och lära mig.

Första dagen blev det en del möten – på distans förstås. Lite hann jag planera framtiden och skapa några nya kontakter. Att sitta hemma vid datorn första dagen på en ny arbetsplats är inte helt enkelt, men eftersom jag är bekant med en del av jobbet och många i arbetslaget så gick det ändå riktigt bra. Jag har inga problem att sysselsätta mig och idéer har jag på lager.

Andra dagen tog jag mig till kontoret i Helsingfors. Förmannen visade mig runt på det nyrenoverade kontoret och ett par kollegor fick jag också hälsa på. Sen fick jag en dator och en telefon som båda skulle startas upp och uppdateras på flera varv. Otroligt nog gick det helt smärtfritt den här gången! Jag skrev under arbetsavtalet och introducerades till diverse digitala verktyg. Det var helt klart nödvändigt att vara på plats och ställe för att allt skulle börja fungera som det ska.

Det är i alla fall inget fel på utsikten från kontoret i stan!

Att ta sig till storstan kändes som en exotisk utflykt. Dock en gnutta skrämmande, så jag använde både munskydd och handsprit mycket flitigt. Jag kan bara hoppas att det räckte till.

Tredje arbetsdagen satt jag åter hemma framför datorn. Nu med tillgång till mejl, Teams, och alla andra verktyg jag behöver. Det blev mera intro i arbetet med förmannen över Teams och så gjorde jag färdigt en knippe inlägg till facebook som jag schemalade. En del av arbetstiden gick åt till att försöka lokalisera mig i alla de kanaler och grupper och filer som finns på Teams.

Just nu känns allt mycket nytt och lite splittrat, men det är ju bara tredje dagen och jag sitter ensam hemma. Halv tre upptäckte jag att jag glömt det gemensamma eftermiddagskaffe. Ändå känns det alldeles otroligt bra. Jag är superlycklig över att ha fått det här jobbet. Tänk ändå att ett jobb kan ge mig så mycket positiv energi! Nu blir det nog fart på allt det där andra som jag lovat göra också, för jobbet ger ramar och struktur åt vardagarna. Härligt!

Idag börjar jag mitt nya jobb

      2 kommentarer till Idag börjar jag mitt nya jobb

Det här inlägget tror jag du har väntat på i över en vecka. Om du inte hör till den lilla skara som redan vet eller den lite större skaran som tror sig veta vad det är för jobb jag ska börja med.

Idag börjar jag jobba på Kyrkostyrelsens central för det svenska arbetet (i folkmun kallat KCSA) och i teamet för kommunikation. Jag har suttit med i redaktionen för Ev.Luth. Kyrkan i Finland på facebook (och senare också Instagram) sedan sommaren 2017 (hjälp så tiden går!) och nu blir mitt jobb att hålla i trådarna för den redaktionen.

Som du förstår känns det både tryggt och gräsligt spännande. Jag vet en del, men säkert långt ifrån allt vad mina föregångare har gjort. För det “chefredaktören” gör är ju antagligen en hel del som inte syns eller märks utåt annat än i snygga inlägg. Tror jag i alla fall.

Kyrkostyrelsen verkar i Helsingfors, men eftersom tiderna är som de är och alla jobbar på distans så mycket som möjligt har jag möjlighet att göra det här jobbet. Jag kommer alltså att jobba hemifrån för det mesta och så är det ju bara en halvtidstjänst.

Jag är supertaggad för det här jobbet. Jag känner att det finns typ en miljon saker att lära sig och det ska bli riktigt roligt!

När det står helt stilla

      Inga kommentarer till När det står helt stilla

På hösten, när jag nyss blivit arbetslös och framtiden låg framför mig lika vit som en islagd fjärd med pudersnö på sig, lovade jag stort att jag skulle producera fyra (!) radioandakter. Nu när deadline ligger fasansfullt nära undrar jag vad jag riktigt gick och lovade. Hur tänkte jag då?

Det är egentligen inte så farligt att göra fyra radioandakter, men man ska ju helst ha någonting vettigt att säga. Och det är där jag nu befinner mig, nere i den djupa brunnen av vettiga saker att säga och jag tycker mig inte hitta den minsta lilla droppe att ta till mig. Två av andakterna har redan fastslagna teman och den ena har jag en idé om vad jag ska tala om, men ändå. Jag kar skrivkramp, idétorka och en begynnande panik.

Det är därför jag åter sätter ord på det hela. För på nåt underligt sätt brukar det alltid lossna bara jag börjar skriva runt mitt problem. För att få lite tips och inspiration lyssnade jag på ett webinarium med en författare som drar en skrivskola . Hon fokuserade på hur man skriver en bok och visst hade hon bra tips att ge! Hon sa till exempel: utgå ifrån att det första utkastet är skit. Det är en text bara för författaren själv. Och hon sa att skrivande är precis som vilken annan sport som helst – man behöver träna. Ju mera man skriver desto bättre blir man på det. Så skriv, skriv, skriv!

För att man ska kunna skriva behöver man en idé. Någon uppfattning om vad det är man vill säga. Och sådana idéer växer bäst hos mig när jag kan plocka idéfrön i det dagliga livet och de vattnas av diskussioner med andra människor. Att sitta hemma mest bara för mig själv ger inte särskilt många frön.

Vill du ge mig en puff kan du dela med dig av dina frön – vad skulle du vilja höra om i en andakt i radion?

 

Vilka skelett har jag gömt i bloggen?

      Inga kommentarer till Vilka skelett har jag gömt i bloggen?

Här en kväll såg jag på Maria och Sommarpratarna och avsnittet om offentlighet med Eva Biaudet, Marco Bjurström och Sonja Kailassaari som gäster. Jag började fundera på offentlighet och hur jag tänker kring det själv. Inte för att jag är en så värst offentlig person – men tänk om jag någon gång blir det? Tänk om det jag skrivit här i bloggen blir till spöken och skelett i garderoben?

Kan man alls tänka så? Det är ju åter en gång att ta ut oro på förhand, att betala ränta på ett lån jag inte tagit eller ens vet om jag någonsin kommer att ta?

Idag levs livet betydligt mycket mera öppet än för 20 år sedan i och med sociala media. Allt vi bjuder på av oss själva, utan att ens tänka på det kan komma tillbaka och bita oss i rumpan en vacker dag. Det där inlägget vi lade upp och efter fem minuter insåg att var åt skogen och tog bort, kanske någon redan hade tagit en skärmbild på och den bilden får sitt eget liv på nätet? Maktlösa ser vi sen på hur våra fem minuter av oeftertänksamhet kanske förstör ett helt livsverk. Klimatet på nätet har blivit otroligt skoningslöst.

I diskussionen i programmet uppskattade jag speciellt när Eva Biaudet sa att hon i sitt sommarprat försökt lyfta fram att även politiker är vanliga människor med hem, familj och vanliga liv. Att vara riksdagsman är också ett jobb som man kan bli trött på. För jag tror att vi så ofta glömmer bort att kändisar också är helt vanliga människor. Och det är ju i princip samma agenda jag har med min blogg – att visa att jag är helt vanlig fast jag är präst.

Marco Bjurström spann vidare på temat när han lyfte fram att när man blir berömd är det personen, eller kanske man kunde säga rollen, människorna ser i offentligheten som de uppskattar medan de inte alls känner sin idol på ett privat plan. Också här kände jag igen mig en liten gnutta. Den jag är på jobbet är inte hela jag. Min familj har en annan eller en mera mångsidig bild av mig än den församlingsborna ser.

Ledsen blev jag över det Sonja Kailassaari berättade om hur det är att hamna på löpsedlar. Hur maktlös man är när skvallerpressen skriver sådant om en som inte är sant. Tack och lov har jag ingen erfarenhet av sådant, men jag har länge tänkt att mycket av det skvallerpressen skriver om kändisar och kungligheter måste vara rena lögner. För oss som läser skvallret blir kändisarna till sagofigurer, men bakom bilderna finns ju helt vanliga människor med känslor som du och jag. Det glömmer vi så lätt, tyvärr.

Så offentlighet är ett tveeggat svärd eller ett mynt med två sidor. I lagom doser kan det säkert vara ett bra verktyg, men risken är stor att någonting går snett och då kan barmhärtighet vara ett mycket främmande ord.

Jag är rätt nöjd med var jag är i livet just nu och framtiden blir vad den blir. Livet ska ändå levas här och nu – oberoende av grad av offentlighet.

 

En liten överraskning

      2 kommentarer till En liten överraskning

Förra veckan fick jag veta att en av mina andakter ska gå i repris i radion. Jag tycker att det är väldigt trevligt att redaktören valt att lyfta upp den igen och delar gärna stunden med dig.

Andakten sänds i kväll kl. 19.15 på YLE Vega.

Om du inte har möjlighet att lyssna när den kommer i radion eller vill lyssna till den igen ligger den kvar på Arenan i ett helt år. Klickar här så kommer du rätt med en gång.

Om du inte har möjlighet att lyssna till den alls så kan du läsa mitt manuskript.