Sista ruschen före ledigheten

Vilket veckoslut!
Igår var det full fart från morgon till kväll. Jag hann inte riktigt med och av någon outgrundlig anledning var jag tröttare än på länge. Eller så outgrundlig var den väl kanske inte. Det har blivit flera överlånga dagar på sistone, för att jag vill så rysligt mycket och nu låg semestern framför som en gigantisk deadline för allt möjligt. När kvällen kom var jag tacksam över att ha kommit till slutet på dagen utan större blessyrer eller uttalade grodor.

Förmiddagen gick åt till förberedelser för dagen och för att få de sista bitarna att falla på plats innan Meditationsstigen skulle invigas på kvällen. Det mesta hann jag få klart och resten får klara sig till efter semestern. Karta och text finns på väggen i vapenhuset och broschyrerna är utskrivna och en del vikta och på plats i vapenhuset. Tack gode Gud för tjänstvilliga kantorer!

Klockan ett var det dags för en jordfästning, efter det en urnbisättning med andakt, på det en vigselövning och samtal och så till slut en helgmålsandakt. Det där som så fint kallas ställtid, stunder mellan de olika arbetsuppgifterna då man hinner ställa om, uteblev så gott som helt och det kändes. Jag måste lära mig att skriva in mera luft i kalendern!

Å andra sidan är det väldigt sällan som min kalender är så där galet fullproppad.
Idag räckte det med en “vanlig” arbetsdag. Jag kom till kansliet kl 9.00 och förberedde friluftsgudstjänsten, skickade några mejl, skannade diverse papper som behöver skickas vidare och skrev predikan. Kl 12 var bilen packad och klar, tack gode Gud för duktiga församlingsmästare!

Friluftsgudstjänsten började kl 13 ute på Skomakorsjeelon (Skomakarens gärda) i Kivimo by och innan dess hade vi byggt kyrkan med tak för kantorn och elpianot, ställt ut fällstolar för deltagarna, högtalare och mikrofon fungerade och psalmböckerna räckte till. Tack gode Gud för alla frivilliga församlingsbor!

Selfie av pastorn med församlingen i bakgrunden

Nånting lite knasigt blev det med bildvinkeln, men det är en prälfie i alla fall.

Efter gudstjänsten packade vi raskt ihop och kantorn hann hem med den tidigare färjan. Själv stannade jag kvar en stund på kansliet för att röja av skrivbordet, tömma huvudet och sätta in ett frånvaromeddelande på mejlen. Det var en skön känsla att kunna stänga dörren till arbetsrummet när skrivbordet var tomt och allt klart. På färjan hem satte jag in ett nytt meddelande på telefonsvararen om att jag inte är på jobb. Klockan 16 var arbetsdagen slut.

Nu känns det faktiskt som om jag skulle vara värd några veckors vila från jobbet.

Dan före dan före dan…

      Inga kommentarer till Dan före dan före dan…

Det är bara några dagar till semestern. På lördag är kalendern fullbokad och på söndag blir det friluftsgudstjänst. De här några dagarna innan semestern (som för övrigt inte är semester utan tjänstledigt – men det är en annan historia) har jag fullt upp att göra klart allt som behöver bli klart innan semestern. 

På lördagskvällen ska vi inviga Meditationsstigen. Det är en idé som min föregångare Eva lanserade och som nu förverkligas. Den börjar och slutar i kyrkan och har en kortare och en längre sträckning. Det finns sittplatser längs stigen där man kan sitta och meditera, tänka, fundera, njuta av naturen, bara vara. Varje sådan plats ska få en kort text utgående från Frälsarkransen.

Det har varit förvånansvärt många saker att tänka på och fixa innan stigen är klar att ta i bruk. Den ska märkas ut med små bilder på passliga käppar, en karta ska finnas så att man hittar rätt, meditationstexterna ska väljas ut och små plakat med texterna ska fixas till, broschyrer ska fixas och skrivas ut och vikas… Allt på tre språk dessutom. Men det är roligt pyssel! Sen ska infon ut på hemsidan ännu också, få se om jag alls hinner med det före semestern…

Idag har vi åter varit ut på sommarandakt till en holme. Lika roligt som i lördags, fast annorlunda. Det var inte så många som dök upp, men det kändes minst lika viktigt som när vi är många. Kanske rent av viktigare. Och kanske det här bara var första gången av något som blir tradition. Åtminstone uttrycktes önskan om att vi kommer i nästa år igen.

Jo, jag kan erkänna att jag känner mig lite småstressad över allt som jag ska hinna med de närmaste dagarna, men samtidigt är jag väldigt nöjd över att vara fullt sysselsatt med sådant som jag tycker om. Tänk att jag får ha så här roligt OCH få betalt för det!

Men, nog ska det bli skönt att ta ledigt. Man behöver ladda sina egna batterin mellan varven, även om det man gör är det roligaste man vet. För som det ofta påpekas, man kan inte hjälpa andra om man själv är slutkörd. Sätt på dig syrgasmasken innan du hjälper andra, påpekas det i flygens säkerhetsföreskrifter.

 

PS. Märkte du att jag fått en ny omslagsbild här på bloggen? Det är min goda vän Laura på Lvngroom som tagit den.

Över hav och land

      Inga kommentarer till Över hav och land

Houtskärs kapellförsamling verkar på ett vidsträckt område. Som i de flesta skärgårdsförsamlingar finns det gott om vatten och öar. Mellan huvudöarna finns det broar eller färjförbindelser, men utöver det finns det många ställen dit man bara kommer med båt. Förbindelsebåtarna trafikerar till bebodda öar enligt fastslagna rutter och tidtabeller. Vill man röra sig andra tider blir det att beställa taxibåt, om man inte har egen båt.

Eftersom församlingen är vidsträckt tycker jag det är god ton att församlingens personal rör på sig lite ibland. Under sommaren sker det med fördel genom att fira sommarandakt i hemmen. Redan förra hösten hörde jag mig för om vi kanske skulle vara välkomna till ett par av öarna i “periferin” och visst var vi välkomna!

Så på lördagseftermiddagen åkte diakonissan, kantorn och jag iväg till Nåtö. Vi hade med oss el-pianot som också kan låta som en kyrkorgel, högtalaren och en stor kasse psalmböcker. Solen gassade och det var ordentligt varmt. En riktig högsommardag!

Värdinnan Lilian hämtade oss vid förbindelsebåtsbryggan och körde oss och alla grejer den korta vägen till Sammels. Ett ståtligt hus från början av förra seklet. Där i salen samlades 16 personer för att sjunga sommarens psalmer och lyssna till Guds ord. Jag hade tänkt kring söndagens evangelietext och vill du läsa vad jag sade så finns manuskriptet här. Både stämningen och luften var varm i salen. Det var en välsignad stund. För att inte tala om kaffekalaset efteråt – mums!

När man ser på Google maps kan man ibland få sig ett gott skratt eftersom önamnen inte nödvändigtvis återfinns på rätt holme, men kartbilden ger dig ett hum om var Nåtö finns (det namnet är på rätt holme) i förhållande till Houtskärs kyrka som ligger där det står Houtskär på kartan.

Det är viktigt att röra sig på olika håll i församlingen. Dagar som den här känns jobbet som en nåd och nästan som en semesterutflykt. Det är svårt att tänka sig ett bättre uppdrag. Det här är verkligen en dag att minnas sen i novembermörkret när stormen ryter.

Det är större än så!

      Inga kommentarer till Det är större än så!

Hur kan tiden rusa iväg så?
Ibland, mitt i något jag gör eller läser, kommer en tanke om att det där skulle jag kunna skriva om i bloggen. Lika snabbt glömmer jag tanken och enda minnet jag har, är att jag tänkt att det var någonting jag skulle blogga om…

Nu är det knappa två veckor till semestern och det finns massor som jag ska hinna få gjort innan dess. Det är ett talko, andakter, gudstjänster, förrättningssamtal, förrättningar, kapellrådsmöte och diverse allt möjligt i administrations- och informationsväg som ska hinnas med. Efter en rätt så lugn vår blev det plötsligt mycket på en gång. Jag känner en gnutta stress, men samtidigt älskar jag mångsidigheten och variationen i arbetsuppgifterna.

Och jag älskar människomötena som alla dessa uppdrag medför! Tänk att få dela glädjen över det nyfödda barnet, glädjen över den stora kärleken, andaktskänslan i sommarkvällen, sorgen över en kär person som inte längre vandrar med oss här. Tänk att jag, som är en utomstående, ibland en främling, får vara med så många gånger i livets största händelser. Det är en ynnest och en nåd!

Jag får alltjämt knipa mig själv i armen för att riktigt förstå att det här är mitt jobb. För det är ju så mycket större än så!

Ute lyser solen, inne lyser flitens lampa

Att sitta inne vid datorn när solen skiner och fåglarna kvittrar på andra sidan fönstret känns ibland mer än jobbigt. Att jag dessutom känner hur ryggslutet protesterar av att ha suttit allt för mycket gör inte saken bättre. Men här sitter jag och försöker få ner ord som kunde bli till en predikan eller rättare sagt två.

Det verkar bli den varmaste och soligaste midsommaren i mannaminne (det är ju ändå ingen som minns längre än tre år bakåt) och det är ju trevligt. På midsommardagen ska vi fira friluftsgudstjänst i prästgårdens trädgård med picknick efteråt. På söndagen blir det högmässa på finska i kyrkan. Att fira midsommar i arbetets tecken är inget jag klagar över. Vi har i familjen aldrig riktigt haft några planer eller stort firande av midsommaren ändå, så då kan jag lika gärna fira tillsammans med församlingen.

Men för att det ska bli glada och fina gudstjänster i helgen kräver det att jag nu sliter kontorsstol och tangentbord. Jag vet, att jag säkert skulle kunna ta min laptop med mig ut i skuggan någonstans, men trots allt tycker jag att det är bekvämare att sitta vid skrivbordet när jag skriver. Och ju fortare jag får mina förberedelser klara desto fortare får jag gå ut och njuta av trädgården! Så, tillbaka till predikoverkstaden!

Hur mår du egentligen?

      Inga kommentarer till Hur mår du egentligen?

Här om dagen pratade jag med en vän om mental hälsa och nån dag tidigare hade en vän skrivit om sin mentala ohälsa på facebook. Mental ohälsa kan sätta fysiska spår och min vän berättade om hur en annan vän frågat hur min vän mådde, för hen såg att min vän förändrats fysiskt. Min vän hade svarat att allt var bra, fast så inte var fallet just då. Senare hade min vän kunnat erkänna för den andra vännen att måendet inte hade varit särskilt strålande då när vännen frågade. Om jag förstod rätt hade vännen blivit smått indignerad över att min vän inte svarat hur illa det var då när frågan ställdes.

Att jag skriver om det här är för att jag upplever att det är ett typexempel på hur det kan gå till. Jag är ingen expert på området och har inte utbildning att uttala mig som sakkunnig, utan jag skriver ur ett jag-perspektiv och av egna erfarenheter.

När någon mår psykiskt illa är det inte alls alltid hen vill berätta det för någon annan. Inte i första hand för att det är skämmigt att må psykiskt dåligt, vara deppad, känna sig låg, utan för att man 1) inte orkar prata om hur man mår. 2) inte helt litar på personen som frågar. 3) inte vill erkänna för sig själv och för andra att man inte mår så bra. 4) just i den stunden faktiskt mår ganska bra, fast det är uselt där emellan.

Det betyder ändå inte att man inte skulle uppskatta att någon frågar. Man är ju inte dummare än att man förstår att det finns en omtanke bakom frågan, även om man inte är villig att svara sanningsenligt just då. Den frågan kan bli som en outlöst biljett man kan ta till senare. Det kan vara lättare att inleda med att säga, “då när du frågade hur jag mådde och jag svarade bra, var det inte hela sanningen…”

Jag började må psykiskt dåligt någonstans i gymnasiet. Jag sökte vård och fick gå och samtala med en underbar terapeut som jag höll fast vid i omkring 10 år med sporadiska samtal de senare åren. I början svarade jag alltid “bra” när hon frågade hur jag mådde. Det tog ganska lång tid innan jag kunde förmå mig att säga något annat.

I något skede tyckte hon att jag kunde ha nytta av medicin och jag minns att jag verkligen fick en aha-upplevelse av medicinen. Plötsligt fungerade jag och min hjärna som mitt vanliga jag. Happy-pillren gjorde mig inte mera happy, utan de balanserade upp någonting i min hjärna så att jag fungerade som vanligt igen. Det var otroligt skönt att inte behöva kämpa med vardagen i samma utsträckning som tidigare.

Den här upplevelsen, sjukdomsberättelsen, delar jag för att säga att vi är många, många som drabbas av mental ohälsa. För somliga är det som en mer eller mindre regelbundet återkommande flunssa, för någon som en livshotande totalkrasch. Det är inte så stor skillnad på psykisk och fysisk hälsa.

Och för dig som undrar hur någon mår, våga fråga, och våga fråga igen!

Klumpar i kalendern

      Kommentarer inaktiverade för Klumpar i kalendern

Det är lite märkligt hur saker och ting har en tendens att klumpa ihop sig. Den senaste veckan har det varit mycket i min kalender.

För Houtskärmått mätt, var det rena rusningen med två jordfästningar samma vecka. Två långa, strävsamma liv hade kommit till sin ända.
Vi fick åter fira gudstjänst i kyrkan. Lite ovant efter tre månader av undantagsförhållanden.
Tidningen Församlingslyktan skulle skrivas och ombrytas. Det tar ibland mera tid än jag riktigt räknat med.
Konfirmanderna hade två månadsträffar som inte blev av under våren, så vi slog ihop dem till en lång eftermiddag tillsammans. Att göra allt på ett säkert sätt kräver mera tankekraft nu än förr. Det är ännu nytt att komma ihåg alla direktiv.
Och mellan allt det här finns en hel massa andra saker som jag inte kan, vill, orkar eller minns berätta om.
Ja, och förstås skaver ovissheten om framtiden, trots att jag förlitar mig på Guds ledning. Domkapitlet har sitt sammanträde i morgon, sen vet vi hur det blir.

Den här veckans morgnar har känts segare än vanligt. Den vanliga tiden när väckarklockan ringt har känts ovanligt tidigt. Men som jag skrev i början, klumpar saker och ting ihop sig. Nu väntar en vecka av sovmorgnar!

Äntligen!

      Kommentarer inaktiverade för Äntligen!

Idag har vi fått fira gudstjänst tillsammans i kyrkan igen efter ett uppehåll på 12 veckor! Den 15 mars firade vi senast gudstjänst i kyrkan. Efter det har gudstjänsterna för det mesta firats gudstjänst centraliserat i Pargas och sänts på webben till församlingsborna. Några gudstjänster har bandats på förhand i skärgårdskyrkorna och sänts över nätet.

Eftersom den här söndagen är måndens första, höll vi gudstjänsten på kvällen. Eftersom det var så länge sen sist, sjöng vi sånger från Taizétraditionen. Eftersom vi ville sjunga i stämmor, hade vi övning en timme innan. Eftersom vi brukar, så hade vi nattvard.

Och så härligt det blev!

För den som inte var där delar jag min predikan här. Den är inte den mest fantastiska predikan som någonsin skrivits, men den är mina ord idag. Håll till godo.

Håll koll på klockan!

      Kommentarer inaktiverade för Håll koll på klockan!

Efter en veckas semester var det riktigt roligt att komma på jobb igen. Så roligt faktiskt, att jag på måndagseftermiddagen höll på att försena mig från färjturen jag planerat att åka hem med!

Jag satt framför datorn och jobbade med tidningen Församlingslyktan. Jag minns inte om det var ombrytning eller om jag skrev någon text, men plötsligt när jag såg på klockan hade den tickat iväg längre än jag trodde. Bråttom, bråttom blev det att plocka ihop för dagen och rusa iväg till färjan.

Jag hade förstås kunnat stanna en stund till och ta nästa färjtur hem, men då det är 1,5 – 2 timmar mellan färjturena är det mera sällan lockande. Jag hade ju dessutom löfte om att få middagen serverad när jag kom hem, bara jag kom hem den planerade tiden.

Det är ett lyxproblem att trivas så här bra på jobbet. Eller kan man ens kalla det ett problem? Det är nog bara lyx!