Hörde du mig i morse?

      Inga kommentarer till Hörde du mig i morse?

Jag har åter fått äran att hålla andakt i radion! Det är sannerligen en ära, för det är över tio tusen lyssnare varje gång. Tänk att jag får lov att tala till så många!

radio med liggande person i bakgrunden

Det händer sig att jag får feedback och tack. En gång fick jag ett handskrivet brev av en person som berättade om sin ensamhet och om hur mina ord i radion gett tröst och samhörighet. Jag har sparat brevet och blir varje gång lika rörd när jag tänker på hur viktiga min ord var för den personen. Så viktiga att hen satte sig ner och skrev ett brev och postade det!

Jag talar nu tre måndagar i rad kring temat tro och tvivel i Andrum. Sändningstiden är kl. 6.54 och kl. 9.15, men sen finns ju andakten också 30 dagar kvar på Arenan att lyssnas när helst man vill. Om man inte vill  lyssna utan läsa så kan man klicka här.

Vilken soppa!

      Inga kommentarer till Vilken soppa!

Ikväll sitter jag på Lärkkulla för jag deltar i en pastoralkurs kring förvaltning och ledarskap. Samtidigt som vi deltagare suger i oss ny kunskap kring dessa viktiga teman så följer vi med all info kring corona viruset covid-19 och de restriktioner som införs överallt. Det känns smått surrealistiskt!

Visst är läget allvarligt, men ändå känner jag att det håller på att bli en hysteri som är ännu värre än själva viruset. Fast det är bara min känsla och jag har inte kunskap att bedöma om åtgärderna är vettiga eller överdrivna. Jag väljer att lita på expertisen som borde ha koll på vilka åtgärder som är nödvändiga. Samtidigt är det här kanske en superbra generalrepetition för ett ännu allvarligare läge?

En gång varje år

      Inga kommentarer till En gång varje år

Här om dagen var det en av mina närmaste vänner som kommenterade mitt senaste blogginlägg på facebook. Hon skrev bara några ord, varav ett var gratulera. Hon utlöste ett smärre jordskred. Plötsligt vällde det in gratulationer. Någon frågade om jag fyllde år eller om det var nåt annat man skulle gratulera till. En hel del visste nog att det handlade om min födelsedag, men de flesta skulle aldrig ha noterat saken om inte så många före dem kommenterat och gratulerat.

Jag har länge haft ett kluvet förhållande till min födelsedag. Länge avskydde jag den som pesten, samtidigt som jag älskar allt som kan firas. Kluvet, minst sagt. Jag tror att det har hängt med sedan jag fyllde 19 och drabbades av en gigantisk ålderskris. Ålderskris – vid nitton vårar?? Japp. Jag har alltid varit lite annorlunda.

rosa prinsesstårta med rosor på

En tårta som ätits på nåt födelsedagskalas

För några år sedan var det en studiekompis som fick mig att tänka till. Jag bjöd på tårta i Mysis (de teologiestuderandes kafferum vid Akademin), men förbjöd samtliga att gratulera. Åter en gång, kluvet! Denna kloka kille konstaterade torrt att det struntar han i. Tog för sig av tårtan och gratulerade mig till att åter en gång överlevt ett år.

Överlevt ett år? Jag minns inte om det var hans exakta ord, men andemeningen var att varje år man fyller är värt att firas just för att man åter överlevt ett år till. Mitt fokus hade legat på att jag inte gjort nåt för att födas och följaktligen inte förtjänade något firande av den saken, medan han lade fokus på varje levt år som något att fira. Han gav mig ett nytt perspektiv.

Trots det är jag ingen stor vän av att fylla år. Trots att jag de senaste åren verkligen fyllt mina år med liv, meningsfullt liv. Så kära vänner, ha lite överseende med mitt kluvna förhållande till födelsedagar och bli inte förtvivlade om jag fortfarande tycker att det är lite onödigt tjafs att hålla på och gratulera på min födelsedag.

Härmed förklarar jag detta års behov av gratulationer avklarat. Tack för visat intresse.

Tillbaka till vardagen

      Inga kommentarer till Tillbaka till vardagen

En veckas paus blev det och det har gjort gott. Jag tänkte att jag kanske skulle vilja blogga under tiden, men nej. Inte den minsta lilla bloggarlust har synts till. Jag har faktiskt hållit mig maximalt inaktiv på sociala media den här veckan! Jag har ändå noterat dryga 200 besök här på bloggen den här veckan, trots att jag inte uppdaterat något! Tack för det alla, trogna och kanske nya, läsare! ❤️

Att ta en paus från vardagen och göra något helt annat ger lite perspektiv och laddar de mentala batterierna. Förhoppningsvis också de fysiska. Före den här lediga veckan kände jag att nerverna var rätt spända och tröttheten låg konstant på lur. När jag är trött blir jag lätt gråtmild och det kan vara nog så irriterande för mig själv. Samtidigt är det omisskänligt tecken på att det är dags att dra i bromsen.

Pastorn njuter vid poolkanten

Nu vet jag att kalendern är så gott som fullbokad för resten av månaden, men jag känner mig utvilad och redo.
Bring it on, nu kör vi!

Det var en gång och det blev en predikan

Ett kiterium för en bra predikan kan vara att man lyckas knyta ihop Bibelns dåtid med vår nutid och evighetens alltid. Det är mera sällan det lyckas, tycker jag, men den här gången har jag i allafall lyckats få in lite nutid.

Jag har sett 6 säsonger av serien Once Upon a Time på Netflix och jag tycker den är otroligt spännande ur ett kristet perspektiv och ur ett feministiskt perspektiv. Det handlar om kampen mellan det onda och det goda. Det finns en kvinna som är Frälsaren. Och hela serien är oroligt skruvad, galen, sagolik och irriterande, men ändå alldeles fantastisk. Det finns en hel massa man kunde analysera i den serien. Faktiskt så skulle man kunna skriva en gradu om den (Vink vink, om nån behöver ett tips!).

Idag utgick jag från den serien i min predikan.  Jag valde att inte analysera den välidgt mycket utan det blev en extra kort predikan, för jag tänkte att när vi firar kvällsmässa med sånger från Taizétraditionen så ska jag inte prata så väldigt långt. Tyngdpunkten ligger på det meditativa i att sjunga sångerna många gånger, inte på att jag pratar sönder stämningen.

 

Jag är buren

      Inga kommentarer till Jag är buren

Efter mitt förra inlägg välde det in sympatiyttringar och hälsningar. Jag har helt tydligt många vänner och en församling som vill ha mig kvar – trots att jag inte är behörig för min tjänst.

Jag vet inte hur framtiden ser ut, men jag har ett stort lugn och i mitt huvud snurrar två ord – oförtjänt nåd. Att bli buren av förbön och av all uppskattning som visas mig är ingenting annat än oförtjänt nåd.

Jag sveper in mig i tacksamhet och förtröstan.

Person invirad i en filt

Idag blev det stora ord och kyrkiska, men när känslorna är tillräckligt stora är det svårt att hitta ord som matchar. Då behöver vi styrkan som ligger i traditionens gammalmodiga ord.

Otydligt bönesvar?

      Inga kommentarer till Otydligt bönesvar?

Domkapitlet i Borgå Stift meddelar följande:
skärmdump kaplanstjänsten har en sökande, Peter Blumenthal

Ibland är bönesvar lite otydliga. Ibland får man bara vänta och se vad det betyder.

I detta nu vet jag inte mera än någon annan. Vi får invänta vad domkapitlet säger.

Närvarande, lyssnande

      Inga kommentarer till Närvarande, lyssnande

I förrgår ordnade Pargas stad ett möte för information och diskussion kring skolans framtid i Houtskär. Det är en fråga som engagerar alla Houtskärsbor. Från stadens håll finns det olika alternativ man nu arbetar med. Ett av alternativen är ett samarbete med församlingen.

Presentation på duk och några personer som lyssnar.

Där satt jag med på mötet. Det enda jag uttalade under hela kvällen var mitt namn och min titel. Ändå var det en församlingsbo som viskade åt mig att det var bra att jag var där. Och ibland är det så, det räcker med att man är där.

Jag hade ingen annan uppgift än att lyssna och finnas där. Det är sist och slutligen ingen liten uppgift. Ibland, i andra situationer, är den oändligt svår.

Med en sked i handväskan

      Inga kommentarer till Med en sked i handväskan

Mitt jobb är tidvis hektiskt, tidvis oregelbundet och allt för ofta åker jag färja just då när jag borde sitta vid matbordet. Så för att ha nån ordning på mina mattider har jag ofta med mig mellanmål eller mat.

Jag lärde mig redan när jag studerade var att det lönar sig att ha en sked i handväskan. På så sätt kan jag panikhandla en burk keso, en yoghurt eller nästan vad som helst och äta det, när jag glömt förbereda mig och magen skriker efter mat.

Här om dagen köpte jag en mjukglass i burk. Servitören erbjöd en engångssked, men jag tackade nej. Jag har ju min egna sked i handväskan! Och samtidigt som jag tackade nej, insåg jag att jag gjorde ett klimatsmart val!

Så nu överväger jag att sy ett litet fodral för sked, kniv och gaffel så jag alltid kan ha med mig mina egna bestick.

Men blir det inte snuskigt med odiskade bestick, är det säkert någon som tänker. Om man inte kan diska dem där man är, får man bara slicka av besticken och torka av dem med servett innan man sätter dem tillbaka i väskan. Sen när man kommer hem diskar man dem och så är de rena och fina igen.

Förresten är det här ett inlägg i linje med ekofastan. Det här året är temat visserligen hållbar klädkonsumtion, men det övergripande målet är ju att slå ett slag för att vi behöver ta hand om Skapelsen, det uppdrag Gud faktiskt gav människan. (1 Mos. 1:28)