Nu är jag i den åldern

      1 kommentar till Nu är jag i den åldern

Jag inser att jag har kommit till den tiden i livet när oron och ansvaret skiftar från föräldrar till barnen. När man är liten är det föräldrarna som tar ansvar och besluter hur det ska vara. När föräldrarna blir gamla är det barnen som (förhoppningsvis) ta ansvar och på ett varsamt sätt hjälper till att ta beslut.

Jag har vänner som förlorat ena eller båda föräldrarna. Vänner vars föräldrar drabbats av minnessjukdomar och andra sjukdomar som gör att föräldrarna inte längre kan bo kvar i sina hem. Vänner vars föräldrar är förutseende och ordnar för sig innan de är i så dåligt skick att de inte inte klarar av en flytt längre. Jag är helt enkelt i den åldern att mina och vännernas föräldrar blir gamla.

Allt det här är förknippat med sorg. Sorg över att åldern tar ut sin rätt. Sorg över sjukdom och död som skiljer oss åt. Sorg över att tvingas ge upp sitt hem och flytta. Sorg över att inte längre klara av det man gjort så lätt för bara något år sedan. Sorg över att tvingas ta över ansvaret för föräldrarna och inte länge få vara bara barn i relationen. Sorg över att saker och ting inte längre är så som de varit.

Vi hanterar sorg så olika, men jag vill påminna om att sorgen behöver få ta utrymme. Det är ingen skam i att sörja! Vi behöver tala mera om den och vi måste ge den tid. Även beslut som man själv tar för att underlätta framöver kan vara förknippad med sorg. Även förändringar till det bättre kan utlösa sorg.

Men mitt i alla underliga känslor av sorg ska vi komma ihåg att njuta av dagen och gemenskapen så länge den varar. Mina egna föräldrar är i förhållandevis gott skick för sin ålder och klarar sig ännu bra på egen hand. Men vi är alla mycket medvetna om att sådant kan förändras fortare än man kan ana.

En väns förälder blev sjuk och fick en levnadsprognos på kanske ett halvt år eller ett år. När den diagnosen kom var det naturligtvis en katastrof och inget man vill höra. Samtidigt, för mig som sett på från sidan, tänker jag att den prognosen trots allt var en välsignelse. Familjen fick tid att bearbeta det som oundvikligen var på väg och man tog vara på dagarna på ett mera medvetet sätt än man kanske gjort annars. Även om tiden på många sätt blev tung blev den också en tid att skapa vackra minnen och säga allt det där man inte annars får sagt.

Jag tänker att vi borde tänka oftare på att livet inte blir hur långt som helst. Allas dagar är räknade och det är nu vi ska vara tillsammans och njuta av gemenskapen. Mitt i sommaren kommer orden från Höstvisans refräng till mig.

Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut.”

När prästen inte beter sig som förväntat

Häromdagen stod jag med järnspettet i högsta hugg när en dam stannade bredvid mig och utbrast med stor skepsis i rösten: “Är det där ditt jobb?” Hon sa att hon aldrig hört talas om att det skulle höra till prästen att stå med arbetshandskarna på, järnspettet i handen och slå ner stolpar. Jag svarade skrattande att jag inte är som alla andra, och nu ville jag få det här gjort.

Karta över Meditationsstigen.

“Det här” som jag höll på med var underhållsarbete längs Meditationsstigen som startar och slutar i Houtskärs kyrka. Stigen blev aldrig riktigt klar innan jag slutade som präst i Houtskär hösten 2020 och nu är det hög tid att få den klar. Fast, inte hann jag få allt färdigt ännu heller. Det behövs mera material och flera händer, innan den är helt klar. Men det är på god väg och fungerar för stunden.

Igår gick jag lös med röjsågen längs den andra delen av stigen och slog ner gräs och blåbärsris så att det är lätt att följa stigen. Församlingsmästaren hade röjt den första delen, men hann inte med den andra delen före semestern. Eftersom jag ville ha det gjort, så gjorde jag det. En besökare som såg mig iförd arbetskläder som är gröna av gräsklipp skrattade och sa att jag är fenomenal. Aldrig hade hon tänkt att prästen skulle göra sådant.

Jag har för mig att det i tjänstebeskrivningen står någonting om att sköta om och främja församlingens andliga mående. Den här stigen är i allra högsta grad just det. Den ger både ortsbor och besökare en möjlighet att i lugn och ro gå längs stranden och i skogen. Längs stigen finns ställen att stanna upp vid. Där finns tavlor med korta texter, baserade på Frälsarkransens pärlor. Många har uttryckt sin uppskattning och senast idag fick jag ett meddelande om hur en person funnit lugnet längs stigen.

Ett av ställena längs stigen där man får sitta och be, fundera och meditera. 

En av mina grundtoner i livet är det praktiska arbetet. Ibland bakar jag till kyrkkaffet, ibland slår jag ner stolpar längs en stig. Ibland röjer jag med röjsåg, ibland mäter jag ut en grav. Det är fullständigt naturligt för mig och jag blir mest irriterad när nån vill berömma mig för det jag gör. Vi gör alla det vi kan, och jag råkar kunna göra en massa praktiska saker. Som tidigare församlingsmästare har jag svårt att låta bli att göra sånt som behöver göras. Det där med att ta emot komplimanger är ändå inte en av mina styrkor och jag får fortfarande jobba på att inte svara annat än “tack, roligt att du säger det.”

En av de bästa sakerna med att vara präst i en liten skärgårdsförsamling är möjligheten att göra så många olika saker. Att få använda alla de gåvor och kunskaper jag har fått. Jag behöver den stora variationen för att inte tröttna och få må bra på jobbet.

Samma, men annorlunda

      Inga kommentarer till Samma, men annorlunda

Idag fick jag fira mässa i Pargas medeltida stenkyrka. Jag har firat mässa många gånger där, dels som församlingsmästare, dels som gudstjänst deltagare och dels som förrättande präst. Jag är ganska säker på att det är minst antal gånger jag varit förrättande präst.

Att förrätta en gudstjänst eller högmässa är i princip samma sak oberoende av omgivning, men bara i princip. Det är STOR skillnad på kyrkorummen och det påverkar förstås hur man gör när man talar och rör sig i högmässan. Det finns mängder små detaljer som man inte ens tänker på innan man står där i en annan miljö än den man är van med.

Det märkliga var att tre minuter innan högmässan skulle börja blev jag nervös. På en sekund reagerade min kropp! Och helt utan orsak, tycker jag, men, man kan inte alltid rå på sin knasiga kropp och knopp, det är bara leva med vad den hittar på.

Mässan gick ändå bra. Förutom att jag glömt be om ett glas vatten till altaret innan vi började, så det fick jag be församlingsmästaren fixa under en psalm. För om jag blir nervös tar det på rösten, och har jag ett glas vatten i beredskap, kanske jag inte ens behöver det.

I bänkarna satt många kära bekanta. Det var roligt att se dem där och några hann jag också prata med efteråt. Oj så roligt det var!

Att få hoppa in och förrätta gudstjänster och förrättningar i olika kyrkor i församlingen tycker jag om. Dels är det ju bra att vi kan hjälpas åt när det behövs. Dels är det otroligt bra för en själv att utmanas av att saker och ting är lite annorlunda än vad man är van med när man för det mesta är stationerad i en kyrka. När det är lite annorlunda måste man vara alert på ett annat sätt än när allt är som det brukar vara, och det gör gott!

Som vanligt kan du ta del av mitt predikomanuskript under Ordet är mitt.

Nej, nej, nej!

      Inga kommentarer till Nej, nej, nej!

“Du måste lära dig att säga nej!”
Hur många gånger har jag inte fått höra det och hur många gånger har jag inte själv sagt det åt någon? Att säga nej till andra, är att säga ja till sig själv, säger självhjälpsböckerna. Men att säga nej, är inte enkelt. Man kan behöva träna aktivt på det, ganska länge till och med.

Jag trodde att jag kommit ganska långt i livets lär-dig-säga-nej-kurs, men här om dagen insåg jag att jag bara sysslat med grundkursen. Nu kom den fördjupade delen emot mig och jag misslyckades totalt. Jag blev arg och besviken. Till stor del på mig själv som inte klarade av att säga nej, men också på den andra parten som tog för sig utan att blinka.

Vi människor är väldigt olika. Vi har olika förutsättningar och olika lärdomar i bagaget. För en del är det enkelt att sätta gränser och säga nej. För en del är det svårt att vara tydlig och bestämd på ett bra sätt. För en del är det svårt att förstå att de klampar över andra människors gränser, eftersom gränsen inte var utmärkt med taggtråd och varningslampor. En del tar för givet att de är världens centrum och att världen finns till för att passa upp dem. En del tar skit tills måttet är rågat och reagerar med en explosion när måttet rinner över. En del ler och nickar trots att de egentligen bara skulle vilka stampa med foten och gråta. En del uppfattar vibrationer av en stämning medan andra behöver klarspråk med stora skyltar.

Kommunikation och interaktion mellan människor är otroligt komplicerat och mångfacetterat. Därför är det så väldigt intressant och samtidigt så väldigt svårt. Det som är rätt i ena stunden, kan vara katastrofalt fel i en annan situation.

Den här texten är för mig ett sätt att sätta ord på mina känslor och för att göra anteckningar i mitt livs lär-dig-säga-nej-kurs. Den här gången gick det åt skogen för mig, men nästa gång ska jag dra ett djupt andetag, be att få återkomma om en stund, ventilera problemet med någon bra person och sen säga NEJ på ett vänligt, men bestämt sätt.

För jag behöver lära mig och tro på att mina behov är minst lika viktiga som någon annans lust att göra någonting. Jag ska väl tro på självhjälpsböckerna: att säga nej till andra, är att säga ja till sig själv. Att säga nej, är kanske bara att visa att min gräns går här och du är inte välkommen över den just nu.

Bild från Pixabay

Konfirmation, nattvard och härliga ungdomar

Idag var det konfirmation i Nagu, Korpo, Houtskär och Iniö. Alla konfirmanderna blev konfirmerade i sina respektive hemkyrkor. Jag känner mig en liten gnutta tudelad till det. Det hade varit fint att alla konfirmanderna hade fått bli konfirmerade tillsammans, men det är också väldigt fint att de får bli konfirmerade i sin hemkyrka. Dessutom är avstånden vad de är i skärgården, så det hade varit en rejäl logistisk utmaning för familjerna om alla konfirmerats på ett ställe. Och vilken kyrka hade vi då valt?

Under en högmässa med konfirmation firar man alltid nattvard. För konfirmanderna är det den första nattvarden de får gå till självständigt. Det är en en stor stund i livet och ett verkligt steg mot vuxenlivet. Efter konfirmanderna var det dags för församlingen att komma fram till altaret och ta del av nattvarden.

Idag hann jag stanna upp en liten sekund och känna hur glad jag var över alla som kom fram. Jag är rätt säker på att det var nån av dem som tog emot nattvarden för första gången, så som man får göra tillsammans med sina föräldrar. Nån hade kanske inte tagit emot nattvarden sedan den gången när hen själv blev konfirmerad. Nån har tagit emot nattvarden så gott som varje söndag under ett långt liv. Nån var lite osäker, men vågade ändå komma fram till altaret. Nån gjorde det mest för att det hör till. Oberoende av omständighet var de alla väldigt välkomna och fick del av Guds nåd och kärlek. För mig kändes det som att jag lyckades formulera inbjudan så att alla kände sig välkomna, precis sådana som de är. Vilken upplevelse att få vara Guds språkrör en sådan gång.

Efter konfirmationen var jag, som alltid, fylld av glädje och tacksamhet. Tänk att få fira en så fin dag tillsammans med ungdomarna och deras familjer. Som du ser på bilden ser ungdomarna rätt nöjda ut de också när vi står i sakristian efter konfirmationen.

Är det inte rätt härligt att få ta en selfie med konfirmanderna? OCH få extraöron? Det här är bästa bilden från dagen för mig. ❤️

Och ifall någon skulle vilja veta vad jag predikade om så finns manuskriptet under Ordet är mitt som vanligt.

Ska vi göra så som vi alltid har gjort?

Jag hade fyra dagar ledigt i ett sträck efter lägret och det behövdes minsann! Inte för att jag kände mig trött när lägret tog slut, men när jag kom hem och varvade ner märkte jag hur slitsamt ett läger kan vara, trots att det är roligt, givande och fyllt av glädje.

Antagligen hade jag behövt ett par lediga dagar till, för i morse for jag iväg till jobbet utan att ta datorn med mig. Som tur var kunde min kollega plocka upp den åt mig med hjälp av min mamma. Vad skulle jag göra utan dessa vardagsänglar som tar hand om mig?

Den här dagen ägnade vi i arbetslaget åt att fundera på höstens verksamhet. Vad ska vi bevara? Vad ska vi förnya? Vad ska vi förändra? Eller ska vi bara göra så som vi alltid har gjort? Att bara göra så som vi alltid har gjort är lättare sagt än gjort, för det enda beständiga är förändring. Så, ja, vi gjorde som vi gjort förr; vi förändrade en del och behöll en del. Tiden får utvisa om det här blir en bättre kombination av olika verksamheter än tidigare.

Det allra bästa är ändå att vi har ett bra team som diskuterar och funderar tillsammans. Ibland spårar vi ur från temat till något helt annat och kommer att diskutera högt och lågt, djupt och ytligt av bara farten. Sen harklar jag mig och vi återvänder till ämnet en stund igen. Tills vi kanske avbryts av en skrattattack.

Jag tror att ett team som trivs tillsammans och fungerar bra ihop, ger en bra energi som syns i verksamheten. Outtalat märks det att här är det en bra gemenskap och då vill flera vara med. Vi hade en så rolig planeringsdag idag att jag redan ser fram emot höstens verksamhet!

På rätt plats

      Inga kommentarer till På rätt plats

När jag var dryga tjugo år funderade jag vad det skulle bli av mig. Jag hade en hel räcka av olika arbetserfarenheter och det kändes som att det inte fanns någon röd tråd alls i det hela. När jag började jobba som församlingsmästare såg jag plötsligt att mina arbetserfarenheter var som lapparna i ett lapptäcke. Olika erfarenheter från olika branscher som tillsammans bildade ett vackert mönster i ett varmt täcke. Det hade hela tiden funnits en plan jag inte vetat något om och mina erfarenheter blev en stadig grund för arbetet i församlingen.

Nu när skribalägret tog slut var jag varm inombords och fylld av glädje över att ha ett så givande, roligt och fantastiskt läger bakom mig. Jag känner mig välsignad över att få ha ett så fint arbete och att få känna att det blev så bra.

Jag har tidigare skrivit om självkänsla och självförtroende, till exempel 2018 och 2021. Jag kämpar fortfarande med dem, men kanske lite minde för vart år som går. Jag vågar allt mera tro på att jag är bra sådan som jag är.

När jag kom hem från lägret och berättade om det för min man, sa han att det låter som om jag är på rätt plats nu. Jag kan inte annat än hålla med honom. Det känns som att jag har hittat min uppgift och min plats i livet, åtminstone för tillfället. Ingen vet vilka planer Gud har i rockärmen för min framtid, men vad det än blir, så blir det säkert bra.

En sen kväll under lägret gick jag ner till stranden för att njuta av stillheten och det magiska försommarljuset.

Spegel, spegel, säg mig vem jag är?

När man åker iväg på skribaläger är det en tid att lära sig nya saker. Konfirmanderna får en stor dos undervisning om den kristna tron, utöver alla andra upplevelser ett läger kan bjuda på. Även ledarna lär sig nya saker på varje läger.

På det här lägret märker jag att jag lär mig nya saker om mig själv och om hur andra ser mig. Det är otroligt fascinerande!

Jag är övertygad om att jag inte är särskilt speciell, samtidigt som jag är fullt medveten om att jag är unik och “one-of-a-kind”. Det är vi alla! Det finns ingen som är helt lik någon annan. Inte ens enäggstvillingar är fullständiga kopior av varandra.

Små saker som andra lägger märke till och kommenterar i förbifarten ger mig en glimt av hur de uppfattar mig. Jag suger i mig och reflekterar över vad som sägs. Det är spännande! För vår självbild stämmer inte alltid överens med den bild andra har av oss. Vi visar alltid olika sidor för olika människor och ingen annan har en helt fullständig uppfattning om en person.

Det är i mötet med andra som vi blir till, tror jag det var någon klok person som sa. Det är när vi speglar oss i andra som vi lär oss om oss själva. Det gäller konfirmander, lika väl som alla andra. Den här veckan är en lärorik vecka för mig!

Det är mycket nu!

      Inga kommentarer till Det är mycket nu!

Idag har jag kunnat landa och dra andan lite grann. Förra veckan var lite onödigt fullspäckad, men så är det ju ibland. Och bra om det bara är ibland.

Måndag-tisdag var det första hjälp-kurs på agendan. En välbehövligt uppdatering av kunskaperna och den bästa kurs jag någonsin gått på. Av olika orsaker blev det så att vi bara var fem deltagare, så det var praktiskt taget privatundervisning vi fick. Kurskamraterna är mina härliga arbetskamrater och kursledaren erfaren och praktiskt lagd person.

På tisdagen drog jag iväg från kursen i Pargas till Houtskär för att fira dagisbarnens våravslutnings gudsjtänst. Till kyrkan kom barnen med sina föräldrar och syskon. Vi var MÅNGA i kyrkan och på 17 minuter hann vi sjunga fyra psalmer och få höra om hur Jesus stillade stormen. Både barn och föräldrar verkade uppskatta upplägget.

Onsdagen gick till stor del åt till förhandsröstningen i kyrkoherdevalet. Med en annan valförrättare besökte jag både serviceboendet Fridhem och ungdomslokalen Ljungheda. Trevliga möten med församlingsborna blev det vid sidan av röstningen.

På torsdag fick jag skippa ett par möten på distans för tiden räckte bara inte till. Det kändes som tusen saker som behövde fixas, förberedas och ordnas.

Fredag, min ena lediga dag den här veckan, gick åt till jobb och en väntjänst jag lovat för länge sedan.

Lördagen, min andra lediga dag den här veckan, gick åt till att förbereda mig för skribalägret som började på söndags eftermiddagen.

Söndagen, veckans hektiskaste dag, innehöll en gudstjänst, ett kyrkoherdeval och en skribalägerstart. Gissa om jag kände mig lite virrig och splittrad när kvällen kom? Det tog ett tag att varva ner när jag väl kom i säng, men sen sov jag som en stock.

Nu är det måndag kväll och första hela lägerdagen börjar gå mot sitt slut. Det har varit en bra dag och konfirmanderna verkar ha hittat varandra. Det ser ut att bli ett bra läger!

Bild från ett tidigare läger. Vädret var lika fint då som det är nu.

Apokalypiskt chock

      Kommentarer inaktiverade för Apokalypiskt chock

Apokalyptisk, nej anafylaktisk chock!

Så kan det låta när det är första hjälpkurs med församlingens anställda.

Det är ett bra tag sen jag senast gått en kurs i första hjälp, men nu var det dags att uppdatera kunskaperna. Det här var nog den bästa kurs jag nånsin gått. Kursdragaren är en erfaren dragare med många egna exempel att berätta och gänget är ett humoristiskt, halvgalet gäng där alla vågade dela erfarenheter och ställa frågor.

Vi fick fräscha upp minnet med både teoretisk och praktisk kunskap. Med jämna mellanrum hände det “olyckor” som vi måste reagera på.  Plötsligt hade vår kursdragare brutit handen, eller druckit alkohol och tagit piller, eller skjutit sig i benet, eller blivit medvetslös. Eller så var det nån av deltagarna som “råkat illa ut” på nåt sätt. Fast Anne fick ingen av oss liv i, på den här kursen heller…

Det blev många övningar och många skratt. Visst var det allvarliga situationer som vi talade om, men jag tror starkt på att skratt får oss att minnas, om inte bättre så åtminstone hellre.

Den här gången fick jag lära mig varför det är så viktigt att göra hjärt-lung-räddning även om man har tillgång till en defibrillator. Jag kan inte minnas att jag fått det lika tydligt förklarat för mig förr.

Framför allt känner jag mig åter en gång en aning säkrare att våga ingripa om olyckan skulle vara framme – oberoende av om nån vrickat foten eller om nån skulle behöver återupplivas.

Tack till arbetsgivaren som ordnade kursen och ett stort tack till kursdragaren för en riktigt bra kurs!