Frihet till förändring

      2 kommentarer till Frihet till förändring

I dagens Åbo Underrättelser ingår som alltid på fredagar kolumnen Spaltaren. Den här gången är det jag som skrivit den och den har samma rubrik som det här blogginlägget. Om du inte har tillgång till tidningen kan du läsa min text under Ordet är mitt.

När dimman rullar in förändras landskapet. Det som står en närmast är tydligt, men på avstånd är allting suddigt.

Ibland har jag haft rejäl skrivkramp när det har varit dags att plita ner orden, men den här texten föddes utan större vånda. Som du säkert förstår är den påverkad av allt det som snurrar i mitt huvud för tillfället. Så tror jag det för det mesta är. Att texter föds ur det som sysselsätter skribentens tankar för tillfället. Ibland blir det mera subtilt, ibland mera tydligt, men det har alltid en koppling till vår tankevärld.

Jag har hört rådet “gräv där du står” när man ska börja skriva. Att skriva ner det som man känner till och det som berör en själv. Oberoende om det handlar om forskning eller fiktivt författarskap tror jag att det är ett gott råd. Nån dag ska jag kanske försöka mig på att skriva något lite längre än blogginlägg och kolumner, men i väntan på det fortsätter jag att öva mitt skrivande i dessa format. Håll till godo!

Några fjärilar i magen

      1 kommentar till Några fjärilar i magen

De senaste dagarna har det flugit några fjärilar i min mage. Jag ska, i egenskap av ordförande för Finlands svenska prästförbund, iväg på ett representationsuppdrag till Danmark och det känns stort. Dels för att ska jag flyga och dels för att stället jag ska till är helt okänt och dessutom känner jag inte en kotte där.

Jag har aldrig förr varit inbjuden gäst på en konferens utomlands. Jag har ju svårt att ens förstå att jag är ordförande för Prästförbundet. Jaiks! Det är otroligt vardagliga frågor som snurrar i huvudet. Vad ska man ha för kläder på sig? Förväntas det att jag håller nåt tal? Vad ska jag säga i så fall? Tänk om jag gör bort mig?  Som tur har jag kunnat fråga arrangören och andra erfarna personer om råd så det löser sig och blir nog bra.

Att flyga är ju egentligen inte så stort, men pandemin har gjort alla resor och speciellt flygresor till något som känns speciellt. Att stället jag ska till är okänt är inte heller i sig så farlig, sådana resor har jag gjort flera gånger förr. Att jag inte känner nån betyder bara att jag kommer att lära känna nya människor. Men sammantaget med det faktum att jag i princip suttit hemma i snart ett år gör att det flyger fjärilar i magen.

Bild från en flygfärd för något år sedan.

Åh, det är så spännande att det inte är klokt.
Tur att jag kan ta med mig Kyrkråttan som resekompis!
(Underskatta aldrig värdet av ett mjukisdjur i fickan!)

Måste rubriken vara en fråga?

      Inga kommentarer till Måste rubriken vara en fråga?

Oj, så jag skrattade för mig själv när jag upptäckte att de senaste inläggen alla fått en fråga som rubrik. Jag inbillar mig tydligen att en frågande rubrik skulle engagera potentiella läsare mera än en rubrik utan frågetecken.

Det där med att rubriksätta inlägg skrev jag ett inlägg om för nästan på dagen 3 år sen. Då kunde jag konstatera att rubriken har betydelse för hur många som läst inläggen. Jag drog också paralleller till gula pressens löpsedlar. Jag får fortsättningsvis konstatera att det är en konst att sätta rubriken så att den handlar om inlägget, men så att den ändå väcker nyfikenhet. Och för mig har det på sistone blivit rubriker i form av frågor.

Så jag vänder frågan till dig – en hurdan rubrik uppskattar du? Eller kanske det är enklare att svara på hurdana rubriker du inte gillar?

Vad är rättvist egentligen?

      Inga kommentarer till Vad är rättvist egentligen?

Idag pratade jag med en person som berättade om ett system som förändras för att det ska vara lika för alla, men som i förlängningen blir väldigt mycket sämre för en del. Det fick mig genast att tänka på en bild jag sett flimra förbi i flödet på sociala media.

(Tyvärr vet jag inte vem som gjort bilden)

På den här bilden ser man hur alla på ett jämlikt (equality) sätt fått en låda att stå på. Men det blir inte den kortaste personen särskilt glad av eftersom hen fortfarande inte kan se över det höga staketet. Om man delar ut lådorna på ett rättvist (equity) sätt strävar man efter att alla ska kunna se över staketet och då behöver den långa ingen låda medan den kortaste behöver två för att nå samma resultat.

Det här är självklart en mycket förenklad bild som man kan problematisera på många sätt – men den ger oss ändå en uppfattning om att jämlikt inte alltid är rättvist. Det här kan vi behöva komma ihåg när vi funderar på hur vi ska fördela resurser, pengar, pallar, eller vad som helst. Om du klarar dig utan en låda att stå på, kanske du kan erbjuda den åt någon som skulle behöva två?

En kvadrat per medlem?

      Inga kommentarer till En kvadrat per medlem?

Min hemförsamling Väståbolands svenska församling är en geografiskt utspridd skärgårdsförsamling. Den kom till 1.1.2009 genom en sammanslagning av fem självständiga församlingar som tidigare verkade i fem självständiga kommuner. Det här har ibland varit smärtsamt och fortfarande märks vissa regionala skillnader.

Den här församlingen och den finskspråkiga församlingen på området bildar tillsammans Pargas kyrkliga samfällighet. Det är en stödenhet som har hand om byråkrati, ekonomi och fastigheter. (Längre ner i texten skriver jag bara församlingarna när det tekniskt korrekta skulle vara att säga samfälligheten.) I samband med sammanslagningen fick samfälligheten ansvar för en hel massa fastigheter som de tidigare självständiga församlingarna ägt. Det har inte alltid varit lätt att ens veta vilka fastigheter det handlar om.

För att man ska kunna ta hand om det man äger behöver man ha koll på vad man äger och i vilket skick det är. Sen när man har koll på det, behöver man fundera på vad man använder det man äger till och om man har råd att hålla sig med allt det man äger. Alla som någon gång bott i ett hus är säkert medvetna om att hus behöver skötas om. Och fast man sköter om dem så slits de och behöver reparationer med jämna mellanrum. Och det här kostar pengar.

Igår deltog jag i ett möte för allmänheten där man presenterade den fastighetsstrategi som håller på att göras upp för alla de fastigheter församlingarna äger. Det här infomötet hölls för att alla ska ha en möjlighet att kommentera planen nu medan den ännu är i planeringsskedet. Så det var lite trist att inte särskilt många vanliga församlingsbor kom till mötet. Men det här var inte det enda mötet som hållits, utan det har hållits ett möte i varje del av församlingen så att man på alla håll kunnat bekanta sig med planen. Och det tycker jag är jättefint ordnat! För den som missat infon om fastighetsstrategin och mötena kan ännu kontakta Pargas kyrkliga samfällighet och begära att få utkastet till strategi.

Det är fascinerande att höra hur otroligt många byggnader det rör sig om och hur vidsträckta marker som församlingarna äger! Det finns ca 90 byggnader vars yta uppgår till ca 13 000 kvadratmeter. Det är ungefär samma storlek som två fotbollsplaner! Samtidigt bör nämnas att det i de två församlingarna finns ca 11 000 medlemmar så det finns över en kvadratmeter per person!

Det finns mycket man kunde diskutera kring alla fastigheterna, men kärnfrågan är – behöver församlingarna alla dessa fastigheter? Eller krassare sagt: vilka fastigheter är så viktiga att de måste finnas kvar i församlingarnas ägo – för det kommer inte att finnas pengar att hålla kvar precis allting.

Det självklara (åtminstone i det här skedet) är att kyrkor och kapell ska ägas och bevaras. Men allt det andra – hur ska man göra med det? Det här väcker känslor och helst vill man behålla allt. Men faktum är att det inte kommer att vara möjligt och då behöver man en strategi för framtiden.

 

PS Mera kan du läsa i Åbo Underrättelsers artikel.

Ska du söka till Houtskär?

      6 kommentarer till Ska du söka till Houtskär?

Öppningsfrasen med de flesta personer jag mött de senaste dagarna har varit “Ska du söka till Houtskär?” De som inte frågat har antagligen funderat, men varit finkänsliga nog att inte fråga. Kan hända att det är många flera än de jag mött som har tänkt och funderat.

Alla kan vara lugna på en punkt i alla fall. Jag har inte kunnat undgå informationen om att kaplanstjänsten i Houtskär är lediganslagen. Media berättar också frikostigt att jag nu har avlagt pastoralexamen och är behörig för tjänsten.

Men den stora frågan – tänker jag söka tjänsten?

Svaret är att jag inte behöver ge ett svar. Jag är mycket väl medveten om vad som önskas, förväntas och begärs, men de facto är beslutet mitt. Jag – liksom alla andra behöriga – har tid till den 24.9 kl 15 att fundera, be och lämna in sin ansökan.

 

Sex, sju, två, två, en, sju och en

      Inga kommentarer till Sex, sju, två, två, en, sju och en

Idag, den sista augusti, tar mitt förordnande till Kimitoöns församling slut. Det har varit sex trevliga veckor med sju dop, två konfirmationer, två vigslar/välsignelse av äktenskap, en jordfästning och sju högmässor/gudstjänster/andakter och en miss i planeringen.

Missen i planeringen hände när det blev ett akut byte av kantorer en söndag, på grund av – ja just det: flunssaliknande symptom som sen visade sig vara just flunssa. Flexibla som församlingens personal ofta är ställde en kantor generöst upp när kollegan blev sjuk. Men det som ingen tänkt på var att kolla färjtidtabellen mellan Kasnäs och Hitis. Enligt den ursprungliga planen spelade det egentligen ingen roll när färjan skulle ta personalen tillbaka från Hitis, men i och med personalbytet behövde kantorn hinna till Dalsbruk till kl 16.

När vi efter en trevligt högmässa körde mot färjfästet började kantorn ana oråd då där inte var någon kö av bilar längs vägen. På en söndag i slutet av sommaren är det nämligen alltid smockfullt på färjan bort från Hitis på söndagseftermiddagen. När vi kommer ner till färjstranden ser vi färjan en god bit ut på fjärden stävande bortåt. Men va tusan?!?!

En snabb koll på färjtidtabellen upplyser oss om att vi missat färjan med typ 6 minuter. Den går 14.30 på vardagarna, men kl 14.00 på söndagarna! Hjälp, vad gör vi nu? Nästa färja går kl 16!

Jag ringer genast färjan och diskuterar med skepparen om det finns nån liten chans att färjan kunde svänga och plocka upp oss. Men nej, den är fullproppad med bilar så det går inte.

Följande samtal går till församlingsmästaren. Jag vet att han är snabbtänkt och hjälpsam och han har en båt. Jo, han ställer upp. Han kommer med båten och plockar upp kantorn – OCH elpianot! Jag blir kvar med bilen och får ta nästa färja.

Medan jag väntar passar jag på att göra ett besök på serviceboendet Solglimten. Jag kom lagom till eftermiddagskaffet och det blev ett kärt återseende med flera av dem jag träffade regelbundet när jag jobbade som präst på Hitis.

Lite äventyr ska det ju vara när man jobbar i skärgården – tycker jag. Om kantorn är av samma åsikt är jag inte helt övertygad om. Hur som helst så blev slutet gott och vi har ett minne att skratta åt tillsammans.

Dags att analysera läget

      Kommentarer inaktiverade för Dags att analysera läget

Under studietiden och speciellt medan jag började jobba med min gradu kunde jag säga att jag är nog inte särskilt analytisk av mig. Det där kan jag fortfarande tänka, men jag har insett att det är en sanning med modifikation.

Jag är inte den som sitter och analyserar uttalanden eller teologiska texter, men jag formligen älskar att syssla med statistik. Att föra bok över siffror och sedan se trender och svängningar har jag gjort länge, länge. Inte så att jag bryr mig om att skriva upp temperaturer eller regnmängder, men diverse personliga hälsodata och deltagarantal i kyrkliga tillfällen ligger mig varmt om hjärtat.

När jag var kyrkvaktmästare var det en av mina uppgifter att alltid räkna deltagarna i evenemangen och notera siffran i kyrkans dagbok. De siffrorna fördes sedan vidare till den instans som håller reda på hela kyrkans statistik. Men siffrorna hjälpte även mig i mitt arbete. Till exempel vid konfirmationer noterade jag antal konfirmander och deltagare. Efter något år kunde jag börja dra slutsatser inför den kommande konfirmationen. Om det var många konfirmander blev det troligtvis också många deltagare. (Ganska logiskt eller hur?) Alltså behövdes det mera vin och oblater och jag behövde förbereda mig på att diska särkalkar under nattvardens gång.

Den här veckan har jag också suttit och jämfört siffror, dock varken hälsodata eller deltagarsiffror i evenemang. Jag har sysslat med statistik för kyrkans sociala media konton på Facebook och Instagram. Nästa vecka ska redaktionen ha sin höstträff (på distans, men ändå) och jag vill presentera siffror och berätta vad som lyckats och vad som gått mindre bra.

Jag tänker att det är ett viktigt verktyg för arbetet framöver att ha pejl på hur läget har varit. Så jag tar reda på fakta och analyserar. Jag som “inte är särskilt analytisk av mig” har älskat möjligheten att samla in siffror och göra en fin presentation av det. Och det allra mest intressanta är ju att jämföra med tidigare perioders data! Det är hur spännande som helst.

Som en dagslända flyger förbi

      Kommentarer inaktiverade för Som en dagslända flyger förbi

Den här helgen blev det extra tydligt hur temporärt mitt arbete är i Kimitoöns församling.

På fredagen ploppade jag upp som gubben ur lådan för konfirmanderna på konfirmationsövningarna. De hade aldrig träffat mig förut, men plötsligt stod jag där och dirigerade dem hit och dit. Här ska ni gå, där ska ni stå, nu ska ni sitta och nu ska ni stå igen. Stackars barn!

På lördagen hade jag två förrättningar. Då kändes jobbet inte så temporärt, trots att det är minst lika flyktigt som allt annat jag gör den här sommaren. Förrättningar har helt enkelt en annan karaktär än arbetet med konfirmanderna.

På söndagen var det dags för konfirmationerna. Det här borde vara höjdpunkten på nästan ett års gemenskap och vandrande tillsammans, men för konfirmanderna och mig var det nu andra gången vi träffades. Jag kände ett sting av saknad efter arbetet med konfirmander. Att få berätta och lära ut. Att få svara på frågor jag aldrig reflekterat över tidigare. Att få dela skratt och tårar på ett läger.  Att få se hur ungdomarna växer och utvecklas. Men där stod jag, när de svarade sitt ja på frågan om de ville, med Guds hjälp, visa denna tro i sina liv, utan att ha haft möjlighet att vandra med dem till den punkten.

Jag vet inte om ungdomarna reflekterade så mycket över saken. De vet kanske inte om något annat. Och egentligen var det här kanske det minsta problemet med hela deras skribatid. De har tvingats till en massa distansuppgifter och inte alls fått njuta av den gemenskap man i normala fall bygger upp med träffar, gudstjänster och läger. Stackars barn!

Jag gläder mig över att ha fått träffa dessa underbara ungdomar ens två gånger. Jag gläder mig över att ha fått vara med på deras stora högtidsdag. Ibland måste man bara plocka russinen ur kakan fast man skulle velat ha alltihopa.

Bild av Kimito kyrkas altare.