Några rader i tidningen

      Inga kommentarer till Några rader i tidningen

Så var det dags att skriva en kolumn igen. Den finns i dagens Åbo Underrättelser, men för dig som inte prenumererar eller kan läsa den på nåt sätt så hittar du den här.

Och för att kort kommentera min rubrik, så är det inte helt så jag känner det just nu, men jag tror många gör det.

 

II Paus

      2 kommentarer till II Paus

Jag bestämde mig för att ta paus från bloggen ett tag. Det blir kanske hela januari, och hela februari eller så bara till nästa vecka – det är inte så lätt att veta…

Och nej, jag har inte rest någonstans. Jag tar det lugnt hemma, men gillar stämningen i bilden. Att jag skriver ut att jag tar paus är mest för min egen sinnesros skull. Då behöver jag inte gå omkring och tänka att jag borde skriva någonting, utan kan luta mig tillbaka och göra andra saker. Som att läsa litteratur för pastoralkursen, väva poppana och bygga brygga…

Tills vi ses igen, ta hand om dig och lita på att Gud bär dig i sin hand.

Bättre nytt år?

      4 kommentarer till Bättre nytt år?

Jag tycker att hälsningen “gott nytt år” det här årskiftet många gånger bytts ut till “ett bättre nytt år”. Det är ju inte så underligt, för om man med ett gott år får ett år som 2020 är det inte många som vill ha det i repris.

BIld av iXimus från Pixabay

Men hur ska nästa år bli? Det är det ingen som vet, men vi kan alla önska, be och hoppas.

För min egen del hoppas jag att:

  • jag och alla andra ska få vara friska och få vaccin mot covid-19 så fort som möjligt
  • jag fritt ska kunna träffa alla mina vänner och krama om dem igen
  • jag ska kunna avlägga pastoralexamen före sommaren
  • jag snart ska ha ett jobb igen
  • jag åter ska få vidga mina vyer och nätverk
  • jag ska få lära mig nya saker i ett lagom tempo
  • sommaren ska bli full av båtliv
  • jag och min man ska kunna resa iväg till ett bröllop vi blivit bjudna till
  • det nya normala ska likna det gamla normala så långt som möjligt

Det finns mycket att hoppas på och en del saker som kommer att hända nästa år har jag redan en aning om. Jag önskar att vi inte ska behöva tampas med riktigt lika många och tunga utmaningar som 2020 förde med sig. Ett lugnt och vanligt år skulle verkligen inte sitta fel.

Vilket år det har varit!

      Inga kommentarer till Vilket år det har varit!

Det gör gott att summera året som varit och det är alltid roligt att gå tillbaka och se hur man tänkte förra årsskiftet. För ett år sedan skrev jag att “Jag ser med tillförsikt fram emot det kommande 2020.” och det gjorde jag verkligen. Jag trodde att det skulle bli ett rätt så lugnt år, men så lite jag visste då. Så lite vi alla visste då! Och bra var det, för tänk om vi vetat? Då hade vi nog inte varit så tillitsfulla och glada inför det nya året.

Den här gången ska jag bläddra genom bloggens inlägg under året och plocka upp några inlägg här och där. För det här året har varit omvälvande på så många sätt att det är värt en summering.

Januari tuffade på i det som var normalt och vanligt. En dag bubblade jag av glädje över hur Prästgården var fylld av liv och en annan dag fick jag gå på fest när Marthorna firade sina 110 år i Houtskär! En dag skrev jag inlägget “Ett jobb jag hoppas ingen söker” helt aningslös över vilken följetong det skulle bli av att tjänsten lediganslogs.

I februari provocerade jag när jag sa Tantmaffian! och så blev det ett kort inlägg om hur det är att pendla till Houtskär och till slut rapporterade jag att den lediganslagna kaplanstjänsten fått en sökande.

Mars – månaden då världen ruskades om inledde jag med en semesterresa till “Amerikat” och vi kom hem i vad som skulle visa sig vara sista minuten. Det var en välbehövlig semester inför vad som komma skulle. Det var med en surrealistisk känsla jag skrev mitt första inlägg om coronan den 12 mars och än mera konstigt kändes det fem dagar senare när jag skrev “Soppa, två punkt noll“. Houtskärs kyrkas interiör sedd från altaretOm jag fortsatt att använda den rubriken undrar jag hur mångte soppan vi skulle vara inne på vid det här laget?

Söndagen 22 mars blev den första då kyrkans dörrar var stängda och gudstjänsten firades över nätet. Uttrycket “tillsammans på distans” myntades. Men, redan ett par veckor senare kom coronatröttheten smygande. Jag skrev “Det blir för mycket” utan en aning om att coronan skulle dominera nyhetsrapporteringen hela året ut.

präst står utanför fönstret och sjungerApril blev månaden då alla kyrkans anställda fick lära sig att inte ställa in, utan ställa om. Det skulle bandas andakter och firas gudstjänst framför kameran. Jag öppnade en videokanal som sen ändå inte blev lika väl uppdaterad som sidan Ordet är mitt med predikningar, andakter och andra texter. I bland behöver man få vara närvarande om så bara utanför fönstret. Och där mitt i allt det underliga fick jag känna hur stort det är att få gå i Guds ärenden.

Maj kom med glädjebudet om att restriktionerna skulle lätta. Snart skulle vi få samlas igen – om än i mindre grupper och med avstånd och handsprit. Men samtidigt tärde den utdragna osäkerheten på orken. Osäkerheten gällde ju inte bara coronan i Houtskär utan också frågan om hur kaplanstjänsten skulle lösas. Medan kapellrådet diskuterade satt jag på kyrktrappan och tog selfies.

Första söndagen i juni firade vi igen gudstjänst i kyrkan. Det var en otrolig känsla och en efterlängtad dag. Följande vecka kom beskedet från domkapitlet att mitt förordnande förlängdes med fyra månader. I mitten av månaden skrev jag om mental ohälsa och det ämnet får vi säkert anledning att återkomma till flera gånger har jag på känn. Sista lördagen i juni var en strålande vacker dag och vi firade sommarandakt på Nåtö.


Juli
kom med invigning av meditationsstigen kring kyrkan i Houtskär. Verkligen ett projekt i tiden eftersom var och en kan gå den i egen takt utan rädsla för trängsel eller virusspridning. Sen hade jag semester mest hela månaden och rapporterade om att jag inlett mitt pilgrimsvandrande med första etappen på S:t Olofs sjöled.

Augusti inleddes med skribaläger. Ett läger som vi var verkligt glada att kunna hålla, men som präglades av att tvätta händerna. Lägret gick snabbt som det alltid går och jag kunde rapportera om glädje och samhörighet. Och så berättade jag om att jag blivit med båt under semestern och nu kunde ta mig på egen köl till jobbet.

I september påmindes jag om mitt studieliv och fortsatte mina studier för pastoralexamen. Vår vanliga verksamhet drog försiktigt igång igen. Det var också i september som jag slängdes över nyhetströskeln i och med att kaplanstjänsten i Houtskär och församlingsbornas besvikelse behandlades grundligt i media.

I oktober berättade jag om att turbulensen och en konflikt med förmannen ledde till att jag blev sjukskriven. Mitt i allt det bedrövliga fick jag uppleva den konkreta känslan av att vara buren och fick ett paket som värmde både hjärta och fötter. Sista veckan i oktober var jag tillbaka på jobbet och fick avsluta min tid som tf. kaplan i Houtskär med en varm och känslofylld gudstjänst.

November gav mig tid att vila och reflektera. Plötsligt hade jag också möjlighet att delta i Kyrkodagarna i Mariehamn. Det var tre underbara dagar mitt i höstrusket. Jag hade också tid att formulera mina tankar kring att grunda en egen kyrka och om kyrkan fastnat i tiden.

I december har jag funderat vidare på bloggens läsarmängder som ju är rätt fantastiska med tanke på att jag skriver om tro, kyrka, prästerskap och inte om inredning, mat eller relationer. Jag har skrivit om bibelläsning, en kvinna som blir biskop och om när man egentligen ska fira jul.

Det här var det gångna året i ett nötskal. Det har varit speciellt både på ett världsomspännande plan och på mitt personliga plan. Ett omvälvande år som går till historien innan det ens är till ända.

Nästa inlägg, mitt sista inlägg för det här året, ska bli ett inlägg där jag blickar framåt. Hur ska nästa år bli? Sådana tankar är alltid lika spännande att läsa om ett år när man vet hur det blev.

Vad är det som gör julen?

      4 kommentarer till Vad är det som gör julen?

Fjärde advent.

Bilden är tagen i Pargas kyrka 2019

Nu är det bara några dagar kvar till julafton och jag funderar på vad allt som ännu måste göras. På många sätt riskerar julen att bli en prestation och ett stressmoment. Det är så mycket man vill göra och så mycket man måste göra för att den riktiga julstämningen ska infinna sig. Allt det man vill göra kan jag förstå, för jag vill nästan alltid mycket, men kunde man skala bort av det där man måste göra? Fråga sig varför man måste och fundera om man verkligen måste?

På nåt sätt inbjuder den här julen mig till att ta det lugnt och strunta i måsten. Min man föreslog redan att vi skulle byta ut julskinkan till grillkorv och sillsalladen till potatissallad, men riktigt så drastiska förändringar av julmatstraditionen är jag inte beredd på. För även om en del av traditionerna ibland känns överflödiga så är det ändå just våra traditioner som ger den rätta känslan.

Ändå är det rätt lätt för mig och min man. Vi har inga andra att ta hänsyn till i huset. Antagligen blir det flera traditioner som är “måsten” ju flera personer man är i familjen. För alla har vi ju någon tradition som är extra kär. Fast visst är det mycket beroende av hur traditionsbunden man över lag är som familj och person.

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg är julottan med alla tända ljus väldigt viktig för mig. I år får jag väl smyga mig upp i ottan och tända en massa ljus här hemma och sen klicka fram en sändning från kyrkan för att få känna av julmorgonens glädje.

Om du fick välja bara en enda tradition för ditt julfirande – vad är det du inte vill vara utan på julen?

 

Så här har jag det

      Kommentarer inaktiverade för Så här har jag det

Hur har du det? frågar många när vi träffas. Jag svarar att jag har det bra – och jag menar det.

Jag njuter av att få leva i min egen takt. Jag sover länge. Vaknar långsamt. Gör det ena och det andra utan tidspress. Hinner laga skaplig mat alla dagar. Håller diskbänken tom. Gosar med katterna. Väntar på att gubben ska komma hem från jobbet på eftermiddagen. Läser mindre än jag skulle vilja. Väver mindre än jag tänkt. Rör på mig mindre än jag planerat. Jag njuter av att inte behöva bära ansvar. Saknar arbetskompisar och församlingsbor. Känner mig lite överflödig, men bara korta stunder.

Lillkissan Fia är en hejare på att njuta av livet. En bra kamrat och lärare.

Jag märker att den här tiden är en nåd. Jag får vila utan att veta hur länge. Det är skönt att inte ha en bakre gräns för en sådan skulle obönhörligen ligga och gnava i bakhuvudet på mig. Jag skulle lyckas stressa upp mig över att jag gjort så lite och nu är det bara x antal dagar kvar av ledigheten. Nu vet jag inte hur länge jag har kvar. Kanske ett par veckor, kanske ett par månader, kanske någon annan tidsrymd?  Så det är ingen vits att spekulera utan jag får leva kattliv, njutande i egen takt.

Och allt det där som blir ogjort? Det var nog inte så viktigt ändå.

När är rätt tid att fira jul?

      2 kommentarer till När är rätt tid att fira jul?

Jag har länge varit av åsikten att julen egentligen börjar med julottan på juldagen, fram till dess är det förberedelsetid. Det här är en åsikt som många inte delar med mig och jag har själv börjat vekna och fundera på saken. För våra jultraditioner härstammar från århundraden tillbaka, men med modifikation. Vem slaktar grisen och lägger lutfisken i blöt längre? Ganska få kan vi konstatera. Det finns oändligt många traditioner som fötts, förbytts och försvunnit under årens lopp, så varför skulle inte vårt julfirande fortfarande kunna förändras?

Julen är idag så mycket att firande av Jesu födelse riskerar falla i skymundan. I kyrkan är Jesu födelse naturligtvis i fokus och tanken om att han ska födas först innan man firar, finns där bakom åsikten att julen egentligen börjar med julottan på juldagen. Men krasst sagt så är det bra länge sen Jesus föddes, så det spelar väl inte så stor roll när vi firar hans födelsedag? Dessutom vet vi inte ens vilken dag som verkligen är den rätta födelsedagen. Somligt talar för att det inte ens var på vintern Jesus föddes.

Vad är egentligen skillnaden mellan att fira för fulla muggar från första advent till juldagen och att fira från julafton till trettondagen? Eller kan man kanske fira från första advent till trettondagen? Eller ända till tjugondag Knut?

Någon säger att vi inte längre kan vänta utan tar ut saker och ting i förskott. Men vem kan bedöma om vi inte väntat tillräckligt ren när advent kommer? Kanske vi väntat sedan januari? Eller åtminstone sen början av oktober.

Någon har sagt att vi finländare satsar vårt firande på kvällen innan själva dagen. Tänk på Valborgsmässoafton, midsommarafton, lillajulsafton, julafton. Så kanske vi tar ut julen en hel månad på förskott för att den är en så stor högtid?

Jag tror att som i så mycket annat så ändrar åsikter och traditioner över tid. De som benhårt håller fast vid att julen börjar med julottan på juldagen blir färre med åren och firandets tyngdpunkt förflyttar sig till tiden före juldagen, hellre än efter juldagen. Om hundra år kanske man förundrar sig över det konstiga att man på 1900-talet firade julen från julafton några dagar framöver.

Oberoende av när man vill fira julen är julottan julens höjdpunkt för mig.
Jag minns den magiska känslan som barn när min familj en gång firade jul hos min moster i Dalarna i Sverige och vi besökte julottan i den lilla vita bykyrkan vid älven.
Jag minns känslan av att stiga upp mitt i natten och åka till jobbet som vaktmästare i kyrkan för att förbereda julottan och tända alla ljus innan alla andra kom.
Jag minns känslan av att behöva sova över på Hitis och i Houtskär för att kunna förrätta julottan.
Det är julen i ett nötskal för mig.

Hur kön kan ställa till det.

      Kommentarer inaktiverade för Hur kön kan ställa till det.

När jag nu skrev om hur kön har en betydelse i förra inlägget så ska jag fortsätta på samma tema i ett inlägg till. För en tid sen lyssnade jag på en grej på radion. Det var en intervju (som finns på Arenan) med författaren och journalisten Katrine Marçal som har skrivit boken Att uppfinna världen – Hur historiens största feltänk satte käppar i hjulet. Jag ska genast citera en presentationstext för boken så får du lite koll på vad den handlar om:

Vi lyckades skicka en människa till månen innan vi kom på idén att sätta hjul på en resväska. Hur är det möjligt? I själva verket är svaret lika enkelt som förbisett: det handlar om kön. För bara ett halvt sekel sedan var det otänkbart för en man att inte bära sin egen väska.

Jag har inte ännu läst boken, men intervjun var verkligen intressant och presentationstexten återger tanken i ett nötskal. Det är ju fullständigt galet att mänskligheten skickade iväg en människa (man) till månen innan resväskan fick hjul under sig! Och jag tycker att det är grymt fascinerande att en så enkel sak som att tanken om att “en riktig man bär sin resväska själv” kan sätta käppar i hjulet för samhällets utveckling. Hur många andra “feltänk” har inte förhindrat och förhindrar allt jämnt utvecklingen?

Hur länge har det inte varit otänkbart att en kvinna kunde vara läkare, polis, militär, lastbilschaufför, sotare, kantor och präst? Och hur många jobb är det idag som folk rycker till av förvåning när de möter en manlig sådan?

Vi har fortfarande fördomar om vad män eller kvinnor kan eller inte kan vara. Fördomar är människans sätt att göra färdiga mallar för att förenkla den komplicerade världen. Vår hjärna tar så gärna genvägar och håller sig till det som är “normalt”. Allt som bryter mot vår färdiga bild av världen kräver att hjärnan snurrar ett varv extra och det kostar på. Därför vill de flesta hjärnor att världen eller åtminstone världsbilden ska vara som den alltid har varit, alltså uppfylla fördomen som redan finns lagrad.

Så om nån vill påstå att kön inte spelar roll så är det dessvärre en förenklad bild av världen, men samtidigt en förhoppning jag kan omfatta och önska att uppfylls med det snaraste.

Förresten – jag hoppas du haft en fin luciadag. När jag gick i gymnasiet fanns det där en skojig tradition (?) med att det var någon klass killar som hade hand om luciafirandet. När det var min klass som hade hand om firandet kom det in ett gäng killar i klassen sjungande luciasången och Lucian – ja han var invirad i julbelysning från topp till tå och det krävdes att en av tärnorna pluggade i sladden i väggen för att Lucian skulle lysa upp! Lite otippat, lite otraditionellt, men det uppfyllde fullständigt Lucias uppdrag att lysa upp mörkret och sprida glädje till var och en. Så kanske man behöver göra om man ska kunna göra en “könsroll” till sin egen?

 

PS (?) Jag är inte helt säker på om det var en tradition eller vår klass killars påfund.

Varför det är viktigt att en kvinna blir biskop

      Kommentarer inaktiverade för Varför det är viktigt att en kvinna blir biskop

Torsdagen 3 december avgjordes biskopsvalet i Åbo ärkestift till Mari Leppänens favör. Hon blir nu ärkestiftets första kvinna och den tredje kvinnan i Finland att bära biskopsämbetet. Jag känner henne inte, men jag är innerligt glad för hennes och vår kyrkas skull.

När Åbo ärkestift gick till biskopsval hade de i första omgången fyra kandidater, två kvinnor och två män. I andra omgången var det en kvinna och en man. Det här var ett verkligt fint utgångsläge med tanke på jämlikhet och jämställdhet.

När Borgå stift senast gick till biskopsval var det i första omgången också fyra kandidater, tre män och en kvinna. Inte så illa det heller. I andra omgången stod valet mellan två män. Det här kan man tolka på många sätt. Mitt sätt är aningen dystert.

Det här borde inte vara något att skriva ett blogginlägg om, men jag är lite insnöad på kvinnor i ämbetet efter att jag skrev min pro gradu avhandling om hur kvinnor som är präster i Borgå stift upplever sin situation. Könet borde ju inte ha någon betydelse alls, eftersom kyrkomötet för över 30 år sedan tog beslutet att könet inte diskvalificerar någon från att bli präst. Ändå verkar det fortfarande vara en faktor som påverkar prästämbetet och det är en faktor som fortfarande väcker diskussion.

Därför tycker jag att det är så himla viktigt att flera kvinnor får bära tunga poster inom vår kyrka. För på så sätt jämnar de marken och visar att prästämbetet inte är könsbundet. De spelar också en stor roll som förebilder för andra kvinnor. Om det finns en förebild man kan känna igen sig själv i, får man insikten att även jag kan göra det min förebild gör. När det fattas förebilder är det svårare att våga ta plats.

Självklart ska det vara kompetensen som är avgörande när någon blir vald till en uppgift, men även här verkar förståelsen av kompetens bero lite på könet. Det är ett problem att kvinnors kompetens inte alltid värderas lika högt som mäns och jag vet att det är ett tyst problem är att kvinnor underskattar sin egen kompetens. Det här är ett genomgående strukturellt problem i vårt samhälle. Även kvinnor är påverkade då de underskattar sin kompetens. Nu generaliserar jag: en kvinna förväntas och tror att hon ska kunna allt när hon tillträder, medan en man tänker att han kan lära sig efter hand. Eftersom det finns en tradition av män på alla nivåer, finns det alla typer av förebilder för män på alla nivåer, medan det har varit mera tunnsått av kvinnor. Och männens nätverk överspänner alla nivåer, medan kvinnornas nätverk inte alla gånger är lika heltäckande.

Att det bara var en kvinna som ställde upp i biskopsvalet i Borgå stift senast vill jag påstå delvis berodde på brist på självförtroende och förebilder, men också en djup insikt om att jobbet är långt ifrån lätt. För en kvinna kan det vara ännu svårare än för en man, speciellt inom vissa kretsar i vår kyrka. Jag tror alla kvinnor har upplevt situationen när hon sagt något vettigt, men blivit hyschad, för att sedan höra en man säga samma sak och han blir tagen på allvar. Det finns situationer då jag tänkt att “nu sku en karl behöva säga det här så att personen som berörs skulle ta till sig saken, eftersom personen inte lyssnar på mig för att jag är kvinna”. Att stå i den situationen är förödmjukande och för en kvinna i biskopsämbetet förödande.

Så jag påstår att vår kyrka och vårt samhälle fortfarande inte är så jämlikt och jämställt som det borde vara. Och det galna är att det inte blir det, förrän både kvinnor och män aktivt jobbar för att det ska bli det. Därför behövs det flera kvinnor som väljs till biskopar, för jag är övertygad om att Mari Leppänen inte enbart valdes av kvinnorna, utan även män röstade på henne.

På vandring med Mose

      Kommentarer inaktiverade för På vandring med Mose

I början av november skrev jag ett inlägg om vilka rutiner jag ville ha. Då tänkte jag att jag skulle läsa mig genom Bibeln från början till slut med 15 minuter om dagen. Jag tänkte att jag skulle börja dagen med det – men hur har det gått?

Jag har inte lyckats läsa riktigt alla dagar och jag har inte alltid läst på morgonen, rätt ofta har det istället blivit det sista jag gjort för dagen. Men, jag har läst mycket mera strukturerat än jag gjort förr.

På pilgrimsvandring fotad av Maria Widén

Nu har jag läst mig igenom alla de fem Moseböckerna. Det tog mig ungefär 7 timmar uppdelat på ca femton minuters pass. Jag tänker att den här läsningen är en typ av pilgrimsvandring genom Bibeln.

Det sägs att man inte ska börja från början med Moseböckerna om man som nybörjare börjar bekanta sig med Bibeln för första gången. Nu har jag full förståelse för det. För Moseböckerna är verkligen inte någon lätt läsning och jag fick många gånger påminna mig om att världen såg mycket annorlunda ut när de beskrivna händelserna utspelade sig.

Grundbudskapet uppfattar jag att är Guds kärlek till sitt utvalda folk och en omsorg om att det ska gå väl för folket, men hujedamig så mycket död, plågor och förstörelse som det skrivs om i texten! På många ställen sägs det att Gud är en svartsjuk Gud och han uppmanar folket att inte vända sig mot honom, inte utmana Gud och inte glömma det goda Gud gjort för Israels folk. För om de gör det hotar Gud med straff och plågor å det grymmaste. I Moseböckerna finns budorden och levnadsregler, och hisnande ofta är straffet för olika illgärningar döden genom stening. Men det är alldeles klart att det trots allt inte är en ond Gud som beskrivs i Moseböckerna och för att riktigt förstå vad texterna handlar om så kan man behöva få den förklarad av någon som verkligen studerat och satt sig in i texten. Jag hittade till exempel en fin förklaring kring varför Gud beskrivs som svartsjuk i en bloggtext från 2012.

Nej, Moseböckerna är verkligen ingen lättsmält läsning och man kunde säkert studera texterna hur länge som helst. Men, nu lämnar jag dem och vandrar vidare med Josua mot Domarboken och Ruts bok, en kvart om dagen.